Anna-Lena Heydar

Nu har de väljare som lade sin röst på SD i hopp om att de skulle förbättra villkoren för pensionärer och människor i behov av sjukförsäkring eller a-kassa, fått besked. Det enda som betyder något är att stoppa människor som flyr för sina liv, från att få en trygg plats att leva på i Sverige. 

Det låter mer dramatiskt än det var menat, men mörkret har verkligen sänkt sig över oss. I morse när jag gick ut för att hämta tidningen och rasta hunden, såg jag inte något. Tyvärr har maken inte hittat utomhusförlängningssladden så att vi kan tända ljusslingan i växthuset. Det skulle åtminstone ge ledljus på mrgonen och kvällen.

 

Jag hade ju ambitionen att försöka hitta den där mysfaktorn som så många andra får när de tänder levande ljus, men måste än en gång inse att det inte riktigt funkar för mig. Mörkret är jobbigt och jag blir trött och deppig.l Kanske få man acceptera att det är så och gå i ide under en period. Det vänder ju snart mot ljusare tider.

Det är nu äntligen gjort. Sverige har erkänt Palestina och därmed också palestinernas rätt att bo och styra över det territorium som FN i flera deklarationer har tillerkänt dem.

Responserna på erkännandet har inte skapat några större känsloutbrott. Visst finns de en glädje hos palestinierna, men de flesta har inga illusioner om att det ska förändra deras situation. Israel har visserligen tagit hem sin ambassadör för konsultation men ingen tror väl att detta erkännande skakar om Israels politik på något grundläggande sätt. Det som möjligtvis kan oroa Israel är om fler länder följer efter Sveriges exempel och börjar sätta press på USA och Israel för att följa de FN resolutioner som ger palestinierna rätt att styra över sitt territorium och sina liv. 

Påståenden om att det är fel tillfälle och att detta erkännande kan störa fredsprocessen, känns inte riktigt seriösa. När skulle det vara rätt tillfälle? Att demonisera den ena eller den andra sidan och kalla dem för terrorister har aldrig skapa grogrund för fred. Det finns en krigströtthet på båda sidor. Det finns fredsrörelser på båda sidor som behöver vårt stöd för att lyckas övertyga sina medmänniskor och skapa hopp om en annan framtid. En framtid där barn växer upp, går i skolan, får ett arbete, bygger en framtid för nästa generation.

Att erkänna Palestina är ett mycket litet steg, men det är ett steg i rätt riktning.

 

Det har nu regnat oavbrutet i en vecka och vägarna i området har översvämmats så att trafiken fått problem att ta sig fram. Riskerna för skred är ju inte okända här på västkusten så det känns inte helt säkert att ge sig ut på någon utflykt så länge vädret håller i sig.

 

Att det skulle bero på klimatförändringarna och den påverkan som vi människor gör på väder och natur, är naturligtvis inte något man kan påstå just för denna väderlek, men visst känns det lite olustigt att konstatera att vi råkar ut för översvämmningar allt oftare den senaste tiden.

 

Det går ju att bygga bort en del av dagvattenproblemen (dagvatten är de flöden av vatten som naturligt skapas av regn och vattenflöden i vår omgivning) genom att skapa bättre utrymme för högre vattenlägen. Troligen behöver vi öppna en del kulverterade diken och vattendrag så att vattnet kan rinna fritt och inte behöva få upp det i källare och ur brunnar på vägarna. Det är ju många som tycker om att höra och se rinnande vatten. Det lär ju ha en påverkan på vårt välbefinnande i största allmänhet att befinna oss nära vatten, så varför inte förena nytta med nöje och få in våra vattendrag i stadsplaneringen på ett naturligt sätt.

 

Jag har besökt många småbyar och städer där vattnet rinner i öppna diken på bakgator med små broar som skapar trivsamma gångstråk för promenerande boende och besökande. Det är kanske dags att vi tänker lite nytt i hur vi hanterar dagvattnet.

Jag blir rädd när jag hör röster inom mitt parti som tycker att vi ska gå samma väg som socialdemokratin i Danmark när det gäller relationerna till och närmanden mot Sverigedemokraterna. En rad mycket kloka och viktiga program på P1 har handlat om vad som hänt i Danmark och Norge efter att deras motsvarigheter har hamnat i beslutande ställning vad gäller kulturpolitiken och naturligtvis invandrings- och integrations-, eller ska jag säga assimilationspolitiken?

 

Det är inte vilka partier som helst och det är mycket viktigt att inte missta sig på vad de står för. Visst har de polerat upp sig och skapat en yta som inte stöter bort de sk vanliga väljarna, men det finns klar och tydlig agenda som inte går att komma undan. I Frankrike har bokbål (ja, det är faktiskt sant!) och utrensning och icke önskvärd kultur påbörjats i flera av de städer där Front National har tagit över makten. Partiledaren Marine Le Pen insåg snart kopplingarna till Nazisternas agerande vid sitt maktövertagande och beordrade sina partikamrater att stoppa dessa. Det är ett av de syster/broderpartier som dessa nordiska partier har i sina led och som har stöttat Sverigedemokraterna, både ekonomiskt och poiitiskt fram till nu.

 

Idag sitter deras motsvarighet på Kulturministerposten i Norge. Vad det innebär för den norska kulturens utveckling kommer vi att få följa på nära håll. I Danmark har assimilationspolitiken krupit in i våra danska Socialdemokraters partiprogram. Inget av detta vill jag uppleva ska hända här i Sverige och jag kommer att kämpa hårt för att dörren till SD inte öppnas i vårt parti. Att Filippa Reinfeldt nu väljer att sätta sig i knät på sd för att behålla makten i Stockholms landsting, är en oerhörd besvikelse och en oro inför framtiden.

Jag kan konstatera att det är rätt mycket just nu. Då är det extra viktigt att ge sig lite egen tid. Tid till reflektion och återhämtning. Det är inte så roligt för de nära och kära men jag orkar helt enkelt inte riktigt med dem.

Man kan bara hoppas att de förstår och har överseende.

För att kompensera har vi bokat en liten weekendresa i slutet av november för att hälsa på goda vänner och jag ser också fram emot att äntligen få komma iväg på Metropolitan (i Uddevalla Folkets hus) och uppleva Figaros bröllop. Skulle gärna vilja jämföra med den uppsättning som görs på Göteborgsoperan, så det kan bli en tur dit i höst också. Sådana små avbrott i vardagen ger energi och gör det lättare att orka med allt annat som måste göras.

 

 

Vår regering har, till min glädje, annonserat att de yrkesförberedande utbildningarna igen ska få den bredd och djup som krävs för att kunna studera vidare på universitet och högskola. Det är visserligen ingen överraskning, men visst är det underlig att de folkpartistiska företrädarna Björklund och Tysklind kan kalla detta för att nedervärdera yrkesutbildningarna?!

 

Skillnaderna mellan akademiker och arbetare har förändrats avsevärt de senaste årtiondena, även om den borgerliga regeringen har försökt att återskapa klyftorna. En byggarbetare eller livsmedelsarbetare måste klara en datoriserad och teknologiskt avancerad arbetssituation, likaväl som en akademiker. När den borgerliga regeringen tog bort de teoretiska inslagen i yrkesutbildningarna, fick vi se ett minskat antal sökande till just dessa utbildningar. Unga idag vet att de kommer att få ett mer varierat arbetsliv och alltså behöver stå rustade för att vidareutbilda sig under sin livstid. Att då ta bort de möjligheterna är rent ut sagt korkat. 

 

Våra unga har rätt att få känna att vi tror på dem och vill satsa på att rusta dem för ett rikt och varierat arbetsliv och privatliv.

 

 

 

Ännu en gång har Fyrbodal fått konstatera hur skör en tung industrietablering kan vara. Nevs har varslat om uppsägning av 200 personer. I dagens tidning framförs en önskan om en ägare från ett mer demokratiskt land. Jag undrar om det skulle göra någon skillnad? Ett multinationellt ägande med kapitalistiska drivkrafter agerar nog ganska lika, oavsett var i världen de har sitt så kallade säte. 

 

Visst har alla länder sina affärskulturer. USA ägda GM hade sitt sätt att sköta den dagliga driften och jag är ganska säker på att Nevs har en något annorlunda driftsfilosofi. Men när det kommer till att besluta om man ska driva ett företag i Sverige eller någon annanstans i världen, så finns det enbart vinstintressen i grunden. Det spelar knappast någon roll var ett stort multinationellt företag har sina rötter när sådana beslut ligger på bordet. 

 

Det som skulle kunna göra skillnad är om vi kunde få ett ägande som inte bygger på kortsiktiga kvartalsvinster, utan har en långsiktig strategi för vad de vill med sin verksamhet. Kanske till och med har socialt ansvarstagande och miljöaspekter som drivkraft! Det skulle vara intressant och kunna göra verklig skillnad. 

 

Det konstateras att polisens rapportering från Malmö har varit osann/överdriven. När nazister attackerade helt oprovocerat och knivskar en person så illa att han nästan avled, gick polisen ut med informationen att det var häftigt bråk mellan de båda grupperna. Den felrapporteringen kan man säkert hänvisa till att polisen dök upp på plats efter själva attacken ägt rum och alltså såg hur de attackerade personerna fick försvara sig mot det överlagda och helåt oprovocerade våldet. 

Nu har det hänt igen, men nu kan man väl inte hävda att polisen inte hade rätt information om läget? Det verkar onekligen som om någon, oklart vem, har lämnat helt vilseledande information om motdemonstranternas agerande. Det är både korkat och skapar misstro mot polisens eget agerande. Det är viktigt att medborgarna kan lita på polisens uppgifter och känna tilltro till att polisen kan upprätthålla ordning på allmän plats.

Imorgon i ottan åker jag till Bosnien. Jag tror att det är 5e gången som jag besöker partikamrater och ABFare i Busovaca, en liten stad norr om Sarajevo. Första gången deltog jag som representant för s-kvinnor i ett projekt med våra partikamrater i SDP Busovaca. I det krigssargade och etniskt uppdelade landet, var SDP det enda partiet som omfattade alla nationaliteter. Det är och var viktigt att stärka dem och den utveckling mot ett enat land som så många Bosnier hoppas på.

 

Jag tror inte att så många svenska förstår hur förödande den uppdelning i tre nationer, tre presidenter, tre utrikesministrar, tre finansministrar ... är för Bosniens framtid. Man kan kanske tycka att bosnierna själva borde ta ansvar för situationen och arbeta för ett enande av landet, men det är lättare sagt än gjort. Det krävs medverkan från och påtryckning på de länder som från början ville dela landet mellan sig; Serbien och Kroatien.

Vid mitt senaste besök diskuterade vi just den frågan och man uttryckte en önskan om att EU skulle sätta press på grannländerna i de medlemsdiskussioner som då pågick med Kroatien och nu fortsätter med Serbien. Tyvärr har inte resten av Europa agerat, utan istället satt pressen på Bosnien.

 

Partiprojektet med SDP övergick sedan i ett nytt projekt; att starta ett ABF i Busovaca. På lördag firar de 10-årsjubileum och står nu sedan tre år helt på egna ben. En fantastisk verksamhet har vuxit sig stark med kurser i datakunskap, engelska, tyska, sömnad med mera, där alla är välkomna oavsett religion eller etnisk tillhörighet. Som ordförande i ABF Fyrbodal gratulerar jag dem till den entusiasm och värme som alltid möter oss när vi besöker dem. Det är mycket vi kan lära oss och jag ser fram emot att hela vår personal får möjlighet att inspireras och träffa kollegor i Bosnien.

 

Hösten har nu definitivt kommit. När solen går ner på vänster sida om vattentornet i Lysekil, då är det höst. (bästa grannens mamma konstaterade detta faktum och hon hade rätt!) Det känns i luften och kvällarna börjar bli kallare. Temperaturen i vattnet har sjunkit ganska snabbt och är nu under 20 grader. Det brukar den visserligen ofta vara även sommartid, så det gills inte riktigt. Men i år har vi varit bortskämda med 23-24 grader.

Vindruvor, persikor och äpplen hänger ännu kvar i trädgården men björnbären är snart slut. Det har varit en riktig bär och frukt sommar. Frysen är påfylld inför vinterns smoothies, kakor och pajer.

Valkampanjerna har sedan länge lagts fast och nu drar det igång på allvar inför höstens val. Ibland undrar man om det verkligen spelar någon roll om vi knackar alla dörrar och tapetserar staden med affischer, men det är viktigt att se till att alla medborgare vet och påminns om det privilegium vi har i vårt land; att få rösta fram de som ska företräda oss. För trots att poilitiker ibland gör fel och det parti man själv föredrar inte får makten, så är demokratin viktig att stå upp för. På valdagen är varje röst lika viktig!

Ibland blir man ganska trött på hur en snabb intervju kan resultera i citat, som visserligen är korrekta men, som inte alls fångar andemeningen i det man sa. Häromdagen ringdes jag upp och skulle svara på ett av alla dessa utspel som nu finns var och varannan dag i tidningen, "gratis" resor för alla över 75 år på flexbussen. För det första finns det inget som är gratis, det är bara frågan om vem som ska betala. Det andra är att kostnadsberäkningen grundade sig på vilka biljettintäkter som betalats förra året.

Jag försökte förklara att biljettintäkterna säger inget om vad det aktiskt skulle kosta att införa kostnadsfria resor för personer över 75 år, att det är Västa Götalandsregionen som har huvudansvaret för kollektivtrafiken och därför borde frågan lyftas där samt att man bör ha en gemensam taxa över hela regionen. De borgerliga partierna har röstat emot att utreda en enhetstaxa för hela Västra Götalandsregionen. 

Inget av allt detta var intressant (uppenbarligen, eftersom inget av detta kom med i artikeln) för journalisten. Inget ifrågasättande av hur den nuvarande majoriteten räknat fram kostnaderna för reformen. Inte någon egen research om hur kollektivtrafikens kostnader påverkas av hur många resenärer som finns på bussarna, eller hur många bussar som skulle behövas köpas in om resandet ökar.

Jag vet att tidningarna har en tidspress för att få in texterna i tryck och jag vet att många jobbar med flera saker samtidigt. Ändå blir jag ganska trött på den snabba, reflektionsfria och lättköpta journalistik som idag  Det är naturligtvis en spegel av resten av samhället. Det ska gå fort och man kan ha glömt bort det imorgon. Men det är då journalistiken skulle kunna vara den motvikt som behövs, En motvikt som tvingar oss att reflektera och tänka ett varv till innan vi bestämmer oss för villken ståndpunkt vi ska ta. Att tidningen inte bara blir en megafon för den som skriker högst.

Det har varit en dröm länge och jag har avundsjukt sett kajaker glida längs kustlinjen. Lugna och stilla kvällar med solnedgången i bakgrunden, Jag ser inte mig själv i en forsande och guppande kajakfärd mot vädrets makter.  Nej det är just när stillheten lägrat sig i viken och naturen känns naken, öppen och stilla som jag har känt ett sug efter att få bli en del av allt detta, utan att störa lugnet.

Nu har jag äntligen fått testa på och suget har inte minskat, snarare tvärtom. Det var precis så härligt som jag hade föreställt mig. Visst skulle lite tekniktips sitta fint och det var ju inte med någon speciellt graciös stil som i- och urstigning begicks. Jag är rätt glad att det inte fanns så många vid sjön som tittade på. Å andra sidan hade de fått sig ett gott skratt och ett gott skratt lär förlänga livet, och att förlänga livet på någon är väl en god sak?

Skämt åsido. Det finns värre saker än att göra bort sig inför publik. Att aldrig våga pröva något nytt.

Nu drar ju valrörelsen igång på allvar igen och det kommer inte att bli så mycket tid över till annat, men en dag ska jag förverkliga drömmen igen.

 

 

 

De outhärdliga bilderna från Gaza får mig att tvivla på människan. Det är naturligtvis fler än jag som undrar hur vi ska kunna stoppa detta fruktansvärda krig och elände. Boykottaktioner mot ockuperande och angripande stat? Stöd till de krafter på båda sidor som trots allt verkar för fred? En  starkare FN-aktion? Det är rent outhärdligt att inget tycks kunna få slut på den mardröm som människor i Gaza nu lever i.

 

Den reaktion som ingen har någon som helst nytta av är den antisemitism och islamofobi som blommar upp i hela världen. Judar som får hakkors målade på sina dörrar, muslimer som blir dödshotade, det kan aldrig accepteras av omvärlden. Vi måste stå emot de primitiva utbrotten av hat, i en tid som behöver mer förståelse, dialog och fredssträvanden än någonsin.

 

Det är när det känns som mest hopplöst som vi måste ställa oss tillsammans i världssamfundet och kräva ett stopp. En vapenvila är första steget men det behövs så mycket mer. Ett starkare tryck på de krafter som kan påverka. USA, Ryssland, Iran och andra länder i närområdet har en stor inverkan på det som sker. Att USA som enda land röstar emot sanktioner och fortsätter att sälja krigsmateriel till Israel mitt under brinnande krig är en fruktansvärd provokation. Det finns alltför många som tjänar på att konflikten fortsätter, alltmedan människor lider.

Vissa skulle tycka att jag är onödigt känlig i vissa frågor. När jag läser orden "Afrikansk svinpest" och att den kommer från Polen, Lettland m fl, undrar jag automatiskt vad som gör det till Afrikansk? Är det att den först upptäckts i Afrika?

Det gör mig alltid misstänksam när något som farligt och otäckt får ett namn som associerar till ett land eller region eller kontinent som ligger långt borta. Det förstärker den rädsla som redan finns för allt som är främmande.

Men jag är väl kanske onödigt känslig?