Anna-Lena Heydar

En presentation av en rapport om Rosengård resulterade i en mycket tråkig debatt på nyheterna igår. Att Nyamko Saboni tar alla chanser att få synas i media och berätta hur dåligt integrationen fungerar i Sverige, är ingen nyhet.  Att hon är integrationsminister visar på att det är ett jätteproblem. Varför just integrationsminister? Skulle hon inte lika gärna kunna vara socialminister eller finansmarknadsminister?

Det finns ca 10 män i Rosengård som försöker styra alla invånarnas åsikter. Ett ganska intressant påstående.  För att tag sedan berättade media att den ende som kan styra invånarna i Rosengård är Zlatan Ibrahimovic. När det blir bråk kallar polisen in Zlatan för att lösa problemen.  Mediabilden av Rosengård är troligen inte alls den bild som invånarna själva har av sin stadsdel. Här finns problem som kvinnomisshandel, brottslighet, religiös extremism - låter nästan som Knutby?!

När skall vi börja diskutera de verkliga problemen? Att vi vanliga svenskar är rädda för de nya svenskarna. Att arbetsmarknaden inte värdesätter annan kunskap än den som man har tllägnat sig i Sverige. Att skolan inte värderar hemspråk eller kulturell kompetens. Att utanförskapen har två sidor - en som stänger ute och en som inte får komma in.

Troligen är Rosengård ett förortsområde som har stora sociala problem, med eller utan nya svenskar. Låt oss ta tag i dessa utan att ytterligare spä på de fördomar som florerar.

Obama har nu, för första gången, intervjuats om sin Mellanösternpolitik och skickar samtidigt iväg sitt sändebud, George Mitchell. Obama säger att han har fått i uppdrag att lyssna först och inte diktera villkoren. Oavsett om politiken i sig innebär någon förändring av den amerikanska ståndpunkten i Israel-Palestina frågan, så innebär detta ett nytt inslag i den amerikanska attityden till utrikespolitiken. Förhoppningsvis kommer lyssnandet också att innebära att man också tar till sig och reflekterar.

Att den nuvarande (eller dåvarande?) politiken inte har lett till något annat än upprepade krigsutbrott och fortsatt upptrappning, är tydligt. Kan Obama bli den som skapar tillräcklig känsla av kontinuitet och långsiktighet för att knutarna skall börja lösas upp? Det är ingen lätt uppgift att ta sig an, men vi såg hur Berlinmuren föll så förvånansvärt snabbt när de rätta betingelserna uppstod.  Så många människor, på båda sidor den nya muren, är trötta på att se sina nära och kära dö. Det finns en stark önskan att varaktig fred skall skapas. Det som saknas är en tilltro till att den andra sidan kommer att respektera freden.

Det finns många, på båda sidor den nya muren, som lever av konflikten och inte vill ha en fredlig lösning. Man har fastnat i mönster som är svåra att bryta. Hat, ilska och en demonisering av motståndaren. Det går inte att bryta mönster så lätt. Obama måste söka stöd och stödja de krafter som redan nu kämpar för varaktig fred, på båda sidor om den nya muren. Fredsrörelsen är förföljd och demoniserad både i Israel och i Palestina. Vad värre är att de får ytterst lite stöd utifrån. Stödinsatser ges sällan till dem som kämpar i det tysta.

Dessa modiga israeler som ställer sig vid gränsövergångarna och försöker få de unga israeliska soldaterna att se de palestinier som vill passera som människor. Att visa respekt och inte förödmjuka dem. Detta är de verkliga hjältarna som behöver allt vårt stöd. På den palestinska sidan finns grupper som försöker visa plädera för fredliga medel.  De måste få stöd och kunna visa på att det lönar sig att lägga ner vapnen. Hittills har det inte varit så. Det finns möjligheter  att skapa långvarig fred. Frågan är om Obama tar tillvara på dem? Jag hoppas.

Igår fick vi höra hela dagen lång, hur Försäkringskassan misslyckats med sitt uppdrag och får allvarlig kritik från alla håll och kanter. Det är inget nytt. Det har vi vanliga dödliga vetat länge, men nu har även "experterna" kommit till samma slutsats. Då blir det så mycket trovärdigare än om personer som faktiskt är drabbade, säger samma sak.

Det som stör mig är att det bara är Myndigheten som får stå till svars för misslyckandet. Visst har generaldirektören ett ansvar (dessutom en nyligen inhoppad chef som inte rimligen kan ha hela ansvaret för det som hänt under en längre tid!) men var är alla dessa politiker som fattat beslut om att göra alla förändringar och som lagt på Försäkringskassans personal alla extra kontrolluppgifter??? De borde väl rimligen också ha ett ansvar för att personalen går på lugnande medicin och skäms för de beslut de känner sig tvingade att fatta?

Jag har hört personal på Försäkringskassan säga att det är helt orimligt att fatta det beslut de ändå just då känner sig tvingade att fatta! De vet att beslutet kommer att innebära ett sämre utgångsläge för personen ifråga och skulle vilja stötta istället för att slänga ut. Hur påverkar det personalens hälsa? Är det så att de politiska besluten har skapat en sjuk organisation?

Jag säger absolut inte att alla politiska beslut som fattats är fel. Jag säger att de har fattats på helt fel grund. Man utgår från att människor inte vill eller försöker få ut mer än de är berättigade till. Undersökning efter undersökning visar att den grundförutsättningen är fel. VAB-dagar tas ut för att man är hemma med barn som är sjuka. De kontrollblanketter som tar så mycket tid och energi från redan utarbetade föräldrar och Försäkringskassepersonal, står inte alls i proportion till det lilla fåtal (mest högutbildade och höginkomsttagare, visade det sig i undersökningen) som faktiskt har gjort fel!

Låt personalen jobba med det de är där för att göra; stötta och hitta nya vägar ut på arbetsmarknaden för människor som har hamnat i sjukdom. Då kanske vi kan komma till en organisation där personalen trivs och orkar göra det jobb de är bäst på!

Jättehäftigt! Nu har Uddevalla-kören gått till final och jag tror att den har en god chans att vinna. Visst är Hannas kör duktig och ganska publikfriande i sina låtval. Det som har imponerat på mig är att Erik har vågat välja svåra låtar. Låtar som kräver mycket av kören, inte bara röstmässigt utan också vad gäller uttryck och energi. Kören har visat att de kan, även när det blir svårt.

Nu håller jag tummarna för att det håller hela vägen. Jag och dottern skall ju till Irland och därför kommer jag inte att kunna se finalen men hoppas att alla fortsätter rösta även sista gången. Visst skulle det vara härligt om de vann? Jag visste inte förrän igår att det fanns pengar att tjäna dessutom. Det är ju bonus att få välja vilket projekt som skall sponsras. Undrar om kören redan har bestämt sig? Spännande blir det hur som helst.

Så har jag då halkat in på något annat spännande på nätet.  Facebook. Visst hade jag hört ordet och sett min dotter sitta och skriva på sin sida, men det var liksom inget för mig - trodde jag. Första gången jag var inne registrerade jag mig bara och sedan dröjde det väldigt länge tills jag faktiskt aktiverade mig. Nu är jag fast.

Lite konstigt känns det. Att skriva till personer som jag förr skulle ha ringt upp eller kanske till och med hälsat på. Men man når ju så många fler än man gjorde förr och personer som man absolut inte hade pratat med annars. Härom dagen fick jag en förfrågan om att bli facebookvän med Gudrun Schyman? Hur har hon hittat mig? Varför? Det är lite av charmen att inte veta allt här i livet, eller hur?

Det sköna med facebook är att man inte måste vara inne och titta hela tiden. Man kan glömma bort det helt någon vecka men sedan bli påmind via mailen att någon skrivit något till dig och enkelt följa länken in till sidan. Det är väldigt kravlöst och inte speciellt svårt. Till och med ett äldre fruntimmer, som jag,  klarar ju av det! Som aldrig gått en datakurs i mitt liv och är helt självlärd.

En annan rolig grej är att man kan hitta kompisar som man inte har träffat på länge och kanske bor långt bort numera. Att följa deras liv lite vid sidan av genom att titta in på deras wall eller fotoalbum och se hur de ser ut. Vad de gör idag.  Tekniken har gjort att vi har fått ett helt nytt sätt att umgås och finnas till, virtuellt. Det får bara inte ta bort det fysiska mötet. Att sitta tillsammans och dricka te och äta knäckebröd vid köksbordet och lösa världsproblemen, det är också viktigt.

Bush has left the building! Många är glada idag. Vissa mer än andra. Visst är det en historisk dag på många sätt och det finns så mycket hopp om förändring (Change var nästan det enda ord man hörde under valrörelsen). Men vilken förändring pratar vi om? En förändring till det bättre naturligtvis! svarar säkert de flesta. Många menar att det knappast kan bli sämre.
Det kan alltid bli sämre. Jag vet. Jag är en riktig pessimist. Men fördelen med att vara pessimist är att man aldrig blir besviken!?

Förändring kan ha räckt till som mantra för att vinna valet, men nu kommer vardagen och då vill vi också se handling. Finns det tillräckligt med mod och kraft för att också leva upp till de förväntningar som ställts på den nya administrationen? Redan i installationstalet fanns en mer återhållsam ton. Amerika skall fortsätta kämpa mot sina fiender?! Vilka fiender? Det finns bara inre fiender att vara rädd för, hjärnspöken som skapar rädsla för den egna skuggan. När skall USA fatta att vi andra (människor som bor i andra delar av världen och pratar ett annat språk, äter annan mat och har andra kulturer) inte är farliga. Det krävs bara en dialog och ett öppet sinnelag för att mötas på halva vägen. Dialog och ödmjukhet kan man komma långt med. Avsaknad av båda två och vi ser resultatet på Gazaremsan.

Min förhoppning är att förändringen börjar hos amerikanarna själva. Nanne Bergstrand (heter han så? tränaren för Kalmar FF) sa något mycket klokt på idrottsgalan härom kvällen. En pappa rev sönder en tidningssida för att sysselsätta sonen en stund. Bilden han ville att sonen skulle sätta ihop var ett jordklot. När sonen kom tillbaka, oväntat fort, frågade pappan hur han hade gjort. Sonen svarade;  När jag fick ihop människan på baksidan ordnade sig jordklotet också!

Det blev en lite gråmulen dag men invigningen av Lillesjöverket fick ändå lite guldkant. Det var en mycket trevlig tillställning och jag tror att kronprinsessan fick en intressant rundtur genom det vackraste kraftvärmeverket i Sverige.  Champagneflaskan fick, traditionsenligt, slås två gånger mot väggen innan den kraschade och gav starttecken till ett sjudundrande fyrverkeri. Det var mest dundret som märktes mot den jämngrå himlen, men det var nog så imponerande.

Den efterföljande lunchen på Riverside var verkligen en höjdare! Jag måste ge en eloge till restaurangens kock/ar. Det var ett utsökt exempel på västkustens bästa råvaror i en ljuvlig smakblandning. Riktig kunglig klass. Man kan inte annat än vara stolt över vad vi har att erbjuda. Skaldjurstapas till förrätt, halstrad marulk till huvudrätt och björnbär med äggost till efterrrätt. Kan det bli bättre?

 

Kunde tyvärr inte lyssna på kören live eftersom vi inte har TV4 och dessutom var vi på teaterpremiär ikväll (Anna, Hanna och Johanna på Västsvenska teatern). Var inne på internet och lyssnade på bidragen och blev mäkta imponerad. Otroligt bra! Det märks att kören har sjungit ihop sig och vågar ta ut svängarna lite mer. Det var jätteproffsigt och man kände en fantastisk energi som bara flödade emot publiken. Om nästa vecka är lika bra är jag övertygad om att de går till final.

Eftersom Team Wells åkte ut är det omöjligt att säga vilken kör som går vidare i nästa omgång. Jag tycker att Hannas kör är fantastiskt charmig och deras låtval har varit lyckosamma. En final mellan Erik och Hanna hade varit rolig. Vi får fortsätta rösta och hoppas att det räcker hela vägen. Lycka till!

Det är nu andra lördagen med demonstration mot övervåldet i Gaza. I morse bombades en ny skola med katastrofala följder. Ingen kan försvara att man bombar oskyldiga barn och kvinnor. Det är ett hån att ge andra sidan skulden för att bomberna faller över civila. De som kan få stopp på bomberna, måste agera snabbt. Nu!  De människor som sitter instängda på Gaza och inte har någonstans att fly har rätt att få leva i fred och frihet precis som alla andra. Ingen har rätt att behandla människor på det  sätt som nu sker.

En demonstration kan naturligtvis inte stoppa kriget. Men om alla reagerar och agerar så kan vi förändra världen. Var och en har ett ansvar att göra något, om än bara att delta i en demonstration.  Vi kan inte bara sitta och se på. De bilder som Al Jazeera sänder ut över världen är för hemska att riktigt ta till sig. Ändå sitter israeliska företrädare och rättfärdigar bombningarna med att de har rätt att försvara sig mot raketer som skjuts in i Israel.

Det är inte rätt att skjuta in raketer mot städer i Israel. Men vad kan få Israel att följa internationella konventioner och FN -resolutioner? Hur kan den palestinska befolkningen få den rätt de har enligt FN; att få leva i en palestisk stat som inte ockuperas av israeliska bosättare och kunna bruka sin jord utan att behöva forcera en gigantisk mur?  Det är inte ens fel att två träter.

Båda sidor måste få vara med i samtalen för att man skall kunna lösa en konflikt. Vi kan inte bojkotta en demokratisk vald församling bara för att vi inte gillar dem. Hamas har vunnit i demokratiska val och vi måste respektera dem precis som vi respekterar andra folkvalda politiker.  Det är dags att börja prata med varandra och inte om varandra. Att kalla den andra sidan för terrorist håller inte.  Fred kräver dialog och dialogen måste starta nu.

Fick en presentation av hur Primärvården skall fungera inom Västra Götalandsregionen på vårt Representantskapsmöte igår kväll. Det känns som om man äntligen har tänkt till och tar nu bort systemet med att räkna antal besök mm som grund för beräkning av ersättning. Jag har länge tyckt att det är ett korkat system. Hur kan man tycka att det är ett effektivt sätt att följa upp hur duktig en vårdgivare är?

Nu kommer istället alla vårdcentraler, oavsett om de är offentliga eller privata, att få en tilldelning av pengar utifrån hur många och hur vårdkrävande patienterna som man tar emot , är. Dessutom kommer de speciellt utsatta områden, ur ett socio-ekonomiskt perspektiv, (exempelvis baserat på socialbidragstäthet, låg utbildningsnivå mm) att få extra tilldelning.  Visst finns det saker som man skulle kunna fundera vidare över men på det stora hela tycker jag att förslaget har rätt förutsättningar och grundstruktur för att bli ett rättvist och mer flexibelt system än det som är idag.

Man kommer bort ifrån det kortsiktiga räknandet av antal besök och systemet med upphandling, som skapat så mycket problem med kontinuitet (det skall ju med jämna mellanrum göras nya upphandlingar, med risk att inte samma aktör får fortsätta och därmed byte av personal). Förhoppningen att det också skall leda till att fler vårdcentraler har ett öppethållande som passar oss som skall nyttja dem, är kanske en from önskan mer än ett självklart utfall. Vi får vänta och se. Men visst finns det vissa förutsättningar för att det skall bli mer kvällsöppet och tillgänglighet helgtid i det nya systemet.  Jag väntar också på den dag då man kan gå in via nätet och göra en preliminärbokning som konfirmeras av ansvarig sköterska när hon/han har fått kontakt och säkerställt att jag behöver hjälp av primärvården.

Det skall vara så enkelt att få kontakt med primärvården och så god uppföjning att jag som patient får all den service jag behöver via min vårdcentral, att jag inte behöver springa ner akutmottagning eller specialistvården, utom när jag verkligen behöver den. Att jobba inom primärvården skall vara "fint". Det kan väl inte vara finare att vara kirurg än allmänläkare? En allmänläkare skall ju kunna se helheten och guida mig som patient till rätt stöd och hjälp. 

Det är just helhetsperspektivet som har försvunnit i dagens vård. Vi styckas upp i olika specialiteter och skickas runt som kollin i vården mellan specialistläkare som tittar på sin lilla bit. Det finns ingen som ser hela mig och hur allt hänger ihop!!! Kanske kan den nya primärvården bli den som får detta synsätt och tar tillbaka helhetsgreppet? Det är i alla fall vad jag tror och hoppas på efter den fina presentation vi fick igår. 

Vi har börjat vårt nya år med att försöka lägga om till ett hälsosammare liv. Visst känns det igen? Nyårslöften om att äta nyttigt och träna mer.  Det är ju inte speciellt unikt och brukar inte hålla i sig till nästa årsskifte. Trots allt så gör man samma sak igen och igen. Nu är det ju i början på januari fortfarande och det går ganska bra. Inga revolutionerande förändringar men små steg i rätt riktning. Man har ju lite vana...

Mitt främsta träningsredskap ligger och väntar på att få gå sin långpromenad. Idag är det ganska fint väder och det skall bli riktigt skönt att få komma ut i friska luften med grannen som promenadsällskap. Andra dag är man inte lika sugen på att gå ut. Vi har därför funderat på att köpa något träningsredskap för hemmet. Läste om Paulo Roberto och parträning hemma. Det såg riktigt kul ut och inte speciellt avancerat heller. Kanske kan det vara ett alternativ till någon maskin som tar plats?

När det gäller mat är det alltid svårare att bryta mönster. Man har ju sina favoriter och det är inte lätt att avstå från något man gillar. Ost till exempel. Kan man leva utan ost? NEJ,  är mitt svar.  Vissa saker är inte förhandlingsbara och så hård är jag inte mot mig själv att jag tänker avstå allt för det större goda. Nej då går jag hellre en extrarunda.

Vi får se hur länge det varar innan man faller tillbaka i gamla vanor igen. Kankse kommer första fallet i kväll med lite fredagsgott?

Min dotter har köpt biljetter till Dublin! Nu har vi bokat hotell också. Innan dess kändes det inte riktigt säkert att vi faktiskt skulle komma iväg, men nu går det inte att låtsas som ingenting längre. En guidebok över Dublin och dagliga internetsökningar på vad som händer i Dublin i slutet på januari - början på februari är nu vår läsning.

Ett besök på Guiness verkar helt nödvändigt, liksom Oscar Wilde-statyn, slott och katedraler.  Annars kommer vi nog mest att promenera och se oss omkring. Kanske någon dag vid kusten?  Visst är det som bäst att resa, precis innan man har gett sig av? När inget är bestämt och man läser in sig på vilka sevärdheter som finns och konserter eller teatrar som är aktuella. När jag sedan väl har läst allt som går att komma över och drömt mig bort, är det bara att slänga alla böcker och information och låta sig dras med.

När man väl landar och går iväg på upptäcksfärd försöker jag att inte läsa mer, utan låtsas som om det bara händer. Lite barnsligt kanske men det funkar faktiskt. När man svänger runt hörnet på huset och hittar statyn där, är det som om det händer helt utan att man har planerat det. Visst vet man att det borde vara där (eftersom det står både i guideboken och på internet) men ändå.

Jag ser verkligen fram emot att få strosa runt på Dublins gator och slinka in på någon pub emellanåt för att vila fötterna.  Bara några veckor till och sedan är vi där!