Anna-Lena Heydar

Vår store, vackre tupp Gunnar låg fortfarande varm, men livlös,  när jag nyss gick bort för att se till hönsgården. Räven är den troliga orsaken till hans död, eftersom någon hade släpat upp den store tunge tuppen i berget och lämnat honom där.

Alla som någon gång har ägt ett djur, vet att man fäster sig vid sina skyddslingar. Gunnar var en kämpe och hade överlevt tre hundattacker. På sin ålders höst var han halvblind och gick mest i hönsgården även om hönsen var ute på vift. Det troliga är att han blev överraskad i sin ensamhet och inte hann att ens försvara sig.
Han var en stilig tupp som korten ovan visar. En ståtlig Orpington med tyngd och pondus.

Nu ligger han kall och död i en påse i soptunnan, men jag vill tro att han har funnit sitt himmelrike med höns och mycket gott att picka runt i. En härlig trädgård med skugga och grönt.  Ett värdigt liv ovan där för sveriges snällaste tupp.

En insändare i Bohusläningen ifrågasatte häromdagen om man skall resa på långa, farliga resor med sina barn. Det som ansågs farligt var resmålet, i detta fall Vietnam.  Visst kan Bamseklubb och annat säkert vara trevligt men det är ju som att stanna i sin egen trädgård! Barnen får på sin höjd se lite av stranden och eventuellt äta lite sk utländsk mat. Det är mer en avkoppling än en resa för att uppleva saker tillsammans.

Vi har rest mycket med våra barn, ändå fran det att de var riktigt små. Det fungerar jättebra om man anpassar sina planer efter barnen. De måste få vara med och bestämma vad de vill se och uppleva, så fort de har en möjlighet att säga vad de tycker. Vi har haft familjeråd och beslutat gemensamt inför resan. Att inte ta onödiga risker är helt naturligt en del av planeringen. Naturligtvis har vi råkat ut för oförutsedda händelser och visst kan det hända som inte får hända; att barnen eller man själv blir sjuk eller skadad, men det kan ju hända hemma också.

Vår familj har upplevt otroligt mycket spännande och annorlunda tillsammans, som vi bär med oss genom livet. Ätit underbar mat och besökt platser som ligger långt ifrån turiststråken.  Detta har skapat trygga och nyfikna barn med egan planer för framtiden. Planer som omfattar nya resor och upplevelser.

Visst kan man känna oro inför vad som skulle kunna hända, men alternativet till att leva livet fullt ut, är ju att stanna hemma och inte göra något annat än det som anses tryggt och säkert. Hur kul är det på en skala, som mina barn skulle uttrycka det? Det finns alldeles för många fantastiska platser och människor ute i världen för att begränsa sig till en liten trygghetszon. Med rätt planering och resvana från unga år får man förutsättningar för att själv ta steget ut i livet.

Det som är helt säkert är att livet tar slut en dag. Till dess tänker inte jag låta mig begränsas av vad andra tycker eller tänker. Förresten läste jag någon stans att hemmet är den farligaste platsen att vistas på, enligt statistiken.

Nu är även teglet på plats och det börjar se nästan färdigt ut på utsidan.  Den lilla farstukvisten har fått staket och tak och takfoten är på.  Ytterbelysningen är uppe även på sjösidan.  Vet inte om byggarna har läst min blogg (?) men nu lyser inte ytterbelysningen dygnet runt längre!

Efter den första veckan, har snickare, rörmokare och elektriker fått ihop delarna och satt på taket. Visst återstår en hel del, men jag förundras ändå över att det står ett hus på plats. Varje morgon när jag öppnar för hönsen, måste jag förvissa mig om att det verkligen är där. Det känns lite overkligt.

Miljötänkandet har nått långt i byggbranschen. Det sorteras och allt material tas tillvara.  Presenningar viks prydligt ihop och skickas tillbaka till fabriken för att packa in nya hus för leverans ut i världen. Men ytterbelysningen står på hela tiden även när ingen är där!

Tekniska nämnden är en luttrad nämnd. Det är inte första gången överraskningar har gjort att vi fått fatta kniviga och ganska tuffa beslut.
Strandpromenadbygget bjöd på många sådana och det är skönt att se hur välanvänd och uppskattad den är idag. Varje gång jag promenerar där möter jag människor som cyklar, rastar hunden, joggar eller som "bara" njuter av den vackra utsikten. Det känns helt rätt då, att vi fattade beslutet att fortsätta det svåra arbetet med att hitta lösningar på rasriskproblem och finansiering av de ökade kostnaderna som detta medförde.

Det är ju inte ovanligt att projekt stöter på problem, det är snarare regel än undantag. Det är däremot ovanligt att först få ett ja från miljöprövande myndighet och sedan få in synpunkter som går på tvärs med det beslutet!  Va-ledningen till Ljungskile, via Hästepallarna och sjöledning vidare till Sund, var projekterad och upphandlad, när Sjöfartsverket slog stopp. Man kan tycka att de borde ha sagt något när de fick frågan på remiss innan beslutet var fattat, men nu är det som det är. Uddevalla hamn är en verksamhet som hör ihop med en kustkommun och en viktig transportpunkt för sjöfart, tåg och lastbil. Hamnen möjliggör miljövänligare och flexibla transportlösningar för hela vår region, det vill vi i tekniska nämnden inte äventyra.

Nu blir ledningarna istället dragna över Bohusgården och sedan ner över Strandpromenaden och vidare ut i vattnet. Det kommer att bli en bra lösning, även om det inte var så vi hade tänkt oss från början.  Farhågorna om att det skulle förfula Strandpromenaden måste naturligtvis tas på allvar. Vi är ju den nämnd som kämpat för att bygga strandpromenaden trots alla problem, vi vill därför inte att den skall skadas eller förfulas.

Vid en inspektion på plats, fick hela nämnden därför en presentation av arbetet så här långt och jag tror inte att någon behöver vara orolig för att projektet skall skada vår vackra strandpromenad. Det kan däremot bli ett lyft för den del av promenden som består av sprängsten och betong om vi samtidigt som vi drar ledningen passar på att snygga till lite. Nästa sommar hoppas jag att Uddevallaborna skall vara lika nöjda som de var när strandpromenaden invigdes.

Efter en intensiv dag med kranbil och lastbilar i skytteltrafik på den lilla grusvägen, står då huset äntligen på plats. Modulerna lyftes, till slut, i rätt ordning upp på grunden och på kvällen när jag kom hem från kommunfullmäktige, lyste lamporna på fasaden!

Det är verkligen fascinerande att se. Från att delarna stått i snitslad bana längs vägen, färdiga att monteras, tills att huset stod färdigt. En dags arbete.

Jag har tagit sommarens första dopp i fredags. Det var 15  grader varmt/kallt. Stryk det som ej önskas.
Eftersom det var svettigt och varmt på land så var det faktiskt skönt. Nu vänder ju vädret så det lär väl inte bli något bad igen på någon vecka eller två. Jag badar inte längre för badandets skull. Det skall vara njutbart.

När man var ung och dum, kastade man sig i så fort inte isen bar längre. Det behovet har gått över. Men visst är det skönt och uppfriskande att ta ett dopp i det blå när man har klippt gräset eller rensat i grönsakslandet en hel förmiddag i stekande sol. 

Jag har upptäckt att när temperaturen går över 14 grader, så gör det inte längre ont att gå ner i vattnet. Det har blivit min gräns för att ta ett dopp. Över 14 grader. Och som sagt var det 15 grader i vattnet nu i helgen.  Jag har ett hopp om att denna sommar skall bli en riktig badsommar med sol och värme. Kanske går vattentemperaturen upp över 20 grader och då kommer även den mest skeptiske havsbadaren i familjen med ner till sjön.

Nästa onsdag är det dags. Då kommer kranar och huset skall sättas ihop på plats i Oxevik. I början på denna vecka ringde svägerskan och undrade om det kommit någon leverans av husdelar. De hade ringt henne och sagt att de var på väg och ville veta var de kunde ställa det?  Vi var borta vid grunden och tittade, men inga husdelar där inte.

Nästa dag fick vi se några enorma paket stå uppe hos grannarna. När jag först åkte förbi, på väg till jobbet, trodde jag att det var en leverans till fabriken och tittade inte närmre på det. När jag åkte hem igen noterade jag texten på paketen och förstod att det var här de hade hamnat.  'Två jättepaket, inslagna i röd presenning. Som stora julklappar.
Nedräkningen har startat!

Idag höll asylrörelsen 2008 en demonstration på Kungstorget i Uddevalla. Ett 50-tal personer hade samlats, trots det vackra sommarvädret, och lyssnade på talare som tog upp hur asylrätten kränks och snävas in i Sverige idag. Huvudtalare var Wiwi-Anne Johansson, vänsterpartistisk riksdagsledamot. Andra talare var Kim Holmstedt, Patrik Berg och Kiomars Heydar, som representerade olika medlemmar i Asylrörelsen 2008.

Många asylsökande skickas idag tillbaks till länder, där krig och oroligheter tar människoliv varje dag. I Irak har man slutat räkna hur många människor som dödas av självmordsbombare och i andra våldsdåd. I Libanon har Hizbollah gått in i Beirut och visar med en styrkedemonstration att andra grupperingar är i fara. I Afganistan beskjuts presidenten och andra regeringsföreträdare av talibaner mitt i Kabul. Att skicka tillbaks asylsökande till dessa länder och andra som befinner sig i krig eller krigsliknande tillstånd, är cyniskt och inhumant.

Det finns familjer som väntat i flera år på besked, där barnen har gått i skola och i förskola och anpassat sig till Sverige och lärt sig det nya språket. Där föräldrarna har lämnat allt för att starta om på nytt i ett tryggt och säkert land. Nu skickas de tillbaka till ett liv i otrygghet och ovisshet. Det är inte det Sverige som länder i tredje världen genom åren har vänt sig till för att få stöd och hjälp till en demokratisk och ekonomisk utveckling. Sverige må bli kallat ett land som är naivt och blåögt, men hellre det än att bli ännu ett land som stänger sina gränser för humanism och solidaritet.

Om vi låter vår asylpolitik präglas av misstro och oginhet, är inte steget långt till att skapa ett samhällsklimat där andra svaga grupper ifrågasätts och pekas ut som lögnare och snyltare. Hela vår välfärdspolitik har byggt på ett humanistiskt och humanitärt synsätt, som nu ifrågasätts och urholkas i grunden. Vi måste alla ta ansvar för att skapa ett solidariskt och mänskligt samhälle, där alla känner sig välkomna. Även människor som tillfälligt eller mer permanent behöver samhällets stöd skall känna att de har rätt till det och vi andra måste bidra till att det blir möjligt, genom att solidariskt betala skatt och avgifter.

Tack till Asylrörelsen 2008 och de lokala arrangörerna för att ni bidrar till att skapa ett solidariskt och öppet samhälle. Ett Sverige som vi alla kan känna stolthet över.

Det är inte bara budgetarbete under våren. Visst tar det en hel del tid att lägga en oppositionsbudget och det känns ju extra viktigt att visa vad vi skulle ha gjort om vi varit vid makten. Det är en hel del som skulle ha varit annorlunda!
Men mellan räknearbete och diskussioner, måste man ta lite paus ibland.

Det växer så det knakar ute i mitt nya växthus och jag börjar inse att tomatplantorna nog är lite för många för att få plats.  Det får bli att lämna till vänner och bekanta, som inte har sått själva. Kanske kan man byta och få andra roliga saker istället också. Eftersom det är första året med växthus så är jag lite extra spänd och förväntansfull.  Dörren kom upp för några veckor sedan och nu är, som sagt hela huset fullt med plantor och blommor.

Jag har flyttat ut pelargoner och andra krukväxter för sommaren. Kanske kommer det en frostnatt eller två framöver men då får jag väl täcka över dem eller ta in dem över natten. Just nu känns det så somrigt att det är svårt att tänka sig annat än sol och värme. Rena sommartemperaturer. Det enda som inte är sommartemperaturer är i vattnet. 11 grader var det för några dagar sedan. Grannen drog med mig ner till sjön för att bada och dum som man är, gick jag med och bytte om till baddräkt. Efter att ha doppat mig upp till knäna, ballade jag ur, men grannen gick hela vägen!?!

Det lär dröja till det är åtminstone 14 grader, till jag tar mig i helt och hållet. Där går gränsen tycker jag.

Nere på ängen går årets första lamm. I tisdags kom den första och på torsdagen föddes trillingar.  Våren är här.