Anna-Lena Heydar

Jag går fortfarande och tänker på det svar som reportern gav till den insändare som protesterade mot artikeln om Missionsprovinsens nya kyrka i Uddevalla. En kyrka som står för en gammalkyrklig tolkning av Bibeln och är motståndare till kvinnliga präster, vigsel av homosexuella med mera.

 

Reportern skrev om politiska påtryckningar, som resulterat i att Svenska kyrkan idag har kvinnliga präster och accepterar vigsel för homosexuella par. Vari denna politiska påtryckning skulle bestå av sägs inte i artikeln.

 

Den svenska kyrkan har, av medlemmarna, valda representanter som beslutar om frågor som rör hur kyrkan ska ledas och vad den ska stå för. Att flera av de listor som finns att välja på i kyrkovalet är partipolitiskt bundna, betyder att de personerna har valt att öppet visa sin politiska ståndpunkt. Att andra personer inte deklarerar sin partitillhörighet, betyder INTE att de är opolitiska eller saknar åsikter. För min del föredrar jag att veta vilka ståndpunkter en person utgår ifrån när hen fattas sina beslut. Ingen människa är helt objektiv även om man försöker.

 

Som exempel kan jag ta Adaktusson som arbetade som "objektiv" journalist under många år utan att deklarera sin politiska tillhörighet. Idag representerar han Kristdemokraterna och han har naturligtvis färgats av sina åsikter även i sitt arbete som journalist.

 

 

Jag gillar snö på vintern. Det är snart februari och den första snön har äntligen kommit. Så tror jag att många barn och vuxna känner idag. Jag har svårt att uppamma någon entusiasm för vintersnön, när längtan redan börjat för våren. Det är tidigt, jag vet, men det har ju varit vårkänsla hela vintern. Nåja nu är det till att snöra på sig vinterkängorna och dra ner mössan över öronen för en promenad i snöyran. Vintern är här. "Äntligen?"

 

Jag hörde en gång någon säga att skillnaden mellan överklass och underklass är en fråga om självförtroende. Jag börjar mer och mer inse att det är så. Jag är konstant orolig för att inte duga eller räcka till. Jag har vänner som aldrig ens skulle tänka tanken, utan självklart tycker att de har rätt till den position de har. Jag tänker däremot alltid att snart kommer någon att komma på att jag inte har de kvalifikationer som jag har utgett mig för att ha. 

 

Mina språkkunskaper är en sådan sak. Jag kan prata franska, engelska och farsi. Det är faktiskt fransmän och amerikanare som undrat vilken del av landet jag kommer ifrån. När det gäller farsi så är min dialekt så klar och tydlig att det inte behöver frågas om. Ändå tvekade jag att skriva det i mitt cv alldeles nyligen.

 

Jag ganskaändå  glad över min klassresa och vad det innebär för mig som person. Det finns en skön känsla av ödmjukhet inför det jag har lärt mig. En förundran över det som jag har fått uppleva som jag inte skulle vilja vara utan.

 

Idag har jag varit med på både tv och radio. Frågan handlade om en produktplacering på en kommunal lekplats i Uddevalla. Det kan tyckas vara en ganska trivial fråga som inte borde uppröra så många. Men jag vet många, som liksom jag har letat igenom klädställ efter klädställ, i jakt på en tröja utan påtryckta varumärken till barn och  barnbarn. Av någon anlednng är problemet än större på den avdelning som vänder sig till flickor.

 

Barn sköljs över av marknadsföring i alla typer av media och i vardagen, då kan man kanske tycka att en kommunal lekplats varken gör till eller från. Det tycker inte jag. Någonstans måste man få slippa reklam och då är en offentlig, kommunal lekplats just en sådan plats.

 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/reklam-pa-lekplats-uppror-foraldrar   

 

http://t.sr.se/1cGtdpL

 

http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.2705848-delad-politisk-mening-om-lekplatsen