Anna-Lena Heydar

Blåsipporna har slagit ut och idag har vi haft öppen altandörr och solsken i hela huset. Underbart. Det känns som om man fått en större värld och kan andas lättare. Har också suttit ner och försökt komma igenom den tjocka boken som ska vara läst till 19 april. Då ska vi tjejer i vår bokgrupp träffa en bokgrupp bestående av enbart män, och diskutera vad vi tyckt och tänkt. Det ska bli intressant.

Boken är nu till hälften genomläst. Den är en tegelsten, även i pocketformat. Typiskt för amerikanska best sellers (får de betalt per sida?). Det känns som om jag ska kunna ta mig igenom hela boken i tid nu. Från början fick jag lite panik när jag såg tjockleken på boken och min fulla almanacka. Det kommer ju en Påskhelg innan dess och då är det flera dagar ledigt. Hoppas på solsken och läge att sitta i växthuset med ett glas.

Arbete är identitetsskapande, integrerande, självförsörjningsgrundande, och för många människor en väldigt viktig del av livet. Den som inte har arbete känner sig ofta utanför och till och med ibland utan värde. Den som jobbar behöver inte nödvändigtvis känna de motsatta (värdefull och inkluderad).  Många som har ett arbete, arbetar alldeles för mycket och i stressig miljö, vilket sliter på kropp och själ. 

De flesta är väldigt ense om att arbete är viktigt, men det känns ibland som man överdriver arbetets betydelse för individen. Arbetets betydelse för samhällsutvecklingen och speciellt för de som lever på andras arbete, är väl självklar. Men jag kan ibland undra över denna överdrivna, lovsjungande retorik. Vem tjänar på att jobba ihjäl sig? Man behöver både vila, arbete och fritid. Om arbetet fördelades mer jämlikt skulle fler få balans i sina liv och orka arbeta längre. Kanske till pensionsdagen, vilket många inte orkar idag.

Jag blir inte klok på Länsstyrelsen. Det har nu blivit två avslag på vår ansökan om att bygga tre sjöbodshus, med två bodar i varje. De hänvisar till den fria rörligheten, men den som har sett platsen ruskar på huvudet. Hur ska någon ta sig upp i björnbärssnärjen och slånbuskar för att hamna i vad som närmast kan beskrivas som ett stenröse? Det ligger dessutom redan bodar alldeles nere vid sjökanten.

När det gäller vårt bekymmer att få till en avloppsrening värd namnet har jag redan öst ur mig all frustration jag kan på denna blogg, så det lämnar jag därhän. Nu har vi ett beslut och grävaren har anlänt till viken!

Döm då om min förvåning när Länsstyrelsen tycker att Tanums kommun överdriver när de kräver urinseparering för en fastighetsägare i Bullaren. Länsstyrelsen hänvisar dessutom till att det är dyrare för fastighetsägaren att installera urinseparerande toalett än vanlig? När har Länsstyrelsen tagit hänsyn till att det är fördyrande för oss fastighetsägare att lägga ut en lång slang ut i vattnet, eller ha ett extra reningssteg efter reningsverket?

Missförså mig rätt, jag vet att det är olika regler för Natura 2000 områden och andra områden. Det är ändå intressant att det vatten som i slutändan ändå hamnar i havet och kanske i Gullmarn (avrinningen från Bullaren borde väl i rimlighetens namn vara Örekilsälven?) hanteras på olika.

Rapporten från Rädda Barnen är ingen överraskning. Barn i Sverige har fått det sämre. Jag menar att även de familjer som fått lite extra i plånboken har fått det sämre. Vi går mot ett samhälle där man blir bedömd för vad man tillför i form av arbete, inte att alla är värdefulla för den man är.
Det är inte lätt att vara barn idag och ännu svårare att vara ungdom. Även om det inte inryms i Rädda Barnens rapport, så mår ungdomar sämre idag och arbetslösheten bland ungdomar fortsätter att öka. Sedan kan regeringens företrädare upprepa sitt mantra om att fler är i arbete, hur mycket de vill.
Verkligheten har kommit ikapp dem.

På lördag kommer barnbarnet på besök igen och eftersom hon nu börjar ta sig runt alldeles på egen hand, måste vi fundera över hur vi barnsäkrar hemmet. Vi har trappor, sladdar, hundvattenskål och annat spännande i vårt hus, så det blir en utmaning.
Några saker kan vi nog inte göra så mycket åt, utan måste försöka hålla jämna steg med liten fröken.  Dock är nu prio ett att försöka hitta en lösning så att hon inte drullar nerför trapporna. Kompostgaller funkar för hunden, men jag tvivlar på att Amina är lika rädd för lite skrammel som hunden är. Vi får tänka till.

Äntligen har då ejdrarna kommit till viken. Gudingarnas ooo ooo får mig att kastas tillbaks till ungdomens diskokänsla. Jag ränknade till 11 gudingar och 6 ådor. Det är väl också lite som på ungdomens disko? Jag blir i alla fall glad av det och i år tycker jag att det har dröjt väldigt länge.

Ännu ett vårtecken. Jag räknar dem nog extra noga nu, eftersom snön återkom och kylan fortfarande inte riktigt att släppt taget.

Jag vet inte vad det är, men känner mig väldigt trött just nu. Köpte mig en bukett tulpaner och en bunt påskliljor på kvinnodagen för att pigga upp mig lite. (sedan kom maken hem med tulpaner också) Det hjälper!

Och snart står forsythian i full blom, i alla fall har den kvist, som jag tog in, slagit ut och förebådar vårens ankomst.

Nu är jag förbannad igen. Läste i tidningen om en man som kommit till en kvinnas arbetsplats och kallat henne hora med mera,framför hennes arbetskamrater. Domstolen tyckte inte att det var så allvarligt, även om det naturligtvis var olämpligt och lätt kränkande! En flicka anmäler sin lärare för kränkande och sexistiskt tilltal. Anmälan läggs ner.

Hur ska vi kunna hävda, med någon sorts integritet, att vi vuxna inte accepterar att barn och ungdomar kallar varandra hora, bög, subba med mera, om inte vuxensamhället markerar tydligare när det gäller dem själva? Jag är förbannad över att domstolen inte ser allvarligare på att en vuxen man häver ur sig kränkande ord. När vi dessutom vet att det börjar med kränkande behandling för att sedan övergå i handgripligheter, är det ofattbart att man fortfarande inte ser sambandet.  Uppenbarligen är attityderna djupt rotade i vårt samhälle.