Anna-Lena Heydar

En man går ner mot stranden för att ta sitt liv. På väg ner, ser han en pojke som sitter i sanden. Pojken tittar på honom och ur ögonen strålar en livsglädje som får mannen att känna sådan skam att han väljer att fortsätta leva. Om en liten pojke, utan armar och utan ben, kan utstråla sådan livsglädje, hur kan då han, en man med alla förutsättningar att få ett gott liv, känna en sådan livsleda?

Ibland är våra förebilder inte de vi kanske i förstone skulle tänka som förebilder. Härom dagen fick jag se en rejält överviktig kvinna som joggade i en lång uppförsbacke, med sådant fokus och styrka att jag kände skam över att jag inte kommit igång med mina föresatser.

Idag tog jag min runda. Med mycket möda och ganska långsamt, tog jag mig uppför sista backen och tänkte; Undrar om jag kan få förmånen att bli en förebild för någon? En medelålders, otränad kvinna som gör sitt bästa, kan det vara nåt att ha som förebild?

En man ringde in till Ring P1 och berättade hur han fortfarande känner sorg över noteringen i sin betygsbok. Där står att han varit frånvarande utan anledning flera dagar. Ingen hade bemödat sig om att ta reda på att han hade anledning att vara frånvarande. Ingen hade sett honom och de behov som han hade, när hans far gick bort. Det var ett samtal som gick rakt in i mitt hjärta. Hur kan man föreslå att frånvaro ska skrivas in i betyget?

Igår öste regnet ner över viken och jag var uppriktigt glad. Faktiskt behövdes det. Jag har inte sått något på friland ännu, men idag tror jag att morötter, palsternackor, rödbetor och gulbetor skall komma i den nyblötta jorden. Visst är naturen fantastisk ibland och man slipper vattna själv?

Fick en vinranka med blå druvor i present, när min mans arbetskamrater var på besök. Nu är den stora frågan var jag skall sätta ner den. Går och funderar på om det skulle gå att sätta den intill berget så att den får klättra upp och lägga sig mot den varma graniten. Det är för fullt på framsidan altanen för att sätta ner en till vinranka där (tror jag), men det blåser rätt så mycket på baksidan mot berget till. Såna frågor kan man brottas med en vardag i maj.

Blev erbjuden en bok i en bokklubb om Vita Trädgårdar. Fick se att en trädgård från västkusten skulle finnas med i boken och letade genast upp den. I länken nedan finns bilder från Heestrand som får mig att drömma.

http://www.mysigaheestrand.com/

Jag håller i allt jag kan för att överleva fram till slutet på denna månad. Det är myckt nu. Omval till Västra Götalandsregionen, massor av möten och så ska allt göras ute och inne samtidigt. Våren är en härlig tid, men ibland kan det bli lite för intensivt.

I onsdags (eller var det torsdag?) var jag i Munkedals Folkets hus. En härlig eftermiddag/kväll med dans, musik och folkbildning. Hela arrangemanget avslutades med en liten stunds föreläsning/work shop om Mindfulness. Vi gjorde en kort övning att bara sitta stilla och inte göra något alls. Det var svårt. Men också väldigt skönt att få koppla bort alla intryck och försöka låta hjärnan och kroppen ladda batterierna inifrån.

Jag tror att mina besök i växthuset är just sådana stunder. Sitta i min hängstol och bara vara. Visserligen kommer tankar och går, men samtidigt släpper jag liksom kontakten med tid och rum efter en liten stund. Inte direkt meditation men en liten stunds ro och vila för själen. Det behöver vi alla i denna stressfyllda värld.

Var på årsmöte med ABF distriktet i Västra Götaland och fick, som bonus, lyssna på en underbar föreställning.
De som inte finns, väcker en massa tankar och funderingar. Bennies lugna och eftertänksamma berättande förhöjs av härliga musikinslag. Jeremias i Tröstlösas kärlekssång är nog en av de vackraste som finns. Den berör och rör oss alla.

http://www.pellejageby.se/_sidor/bennie.html

Det känns tråkigt att en persons död firas som en lycklig händelse. Att det dessutom är en ren avrättning, utförd av militära trupper, ger i alla fall inte mig någon glädjeyra.  Våld föder våld över hela världen. Att inbilla sig något annat är naivt.  Att döda Bin Ladin kommer inte att göra slut på terrorismen i världen. Om USA istället skulle använda resurser för att stödja demokratisk utveckling i de länder som lever i förtryck, kanske världen en dag skulle kunna bli en fredligare plats att leva på. Ingen quick-fix, utan mödosamt demokratiskt arbete.

Nu är min sista potatis satt! (i alla fall för denna säsong). Jag lyckades hinna med att både bära fanan högt i 1a Majtågen och sedan gräva och sätta potatisen. Det känns bra att traditionen hålls vid liv.

För prydnadsapeln har det inte gått lika bra. Den ser stympad ut efter helgens härjningar. Jag mäktade inte riktigt med att hålla den i schack förra året och den hade skjutit iväg ordentligt i skyn och behövde ansas. Tyvärr hann jag inte med det innan den började slå ut och jag hoppas innerligt att den inte är för ledsen på mig för att vi fick såga de sista grenarna igår. Blomningen lär väl inte bli så ymnig denna vår, men jag hoppas på en riktigt vacker blomning nästa vår istället.

Tomatplantor och paprikaplantor börjar växa ur sina krukor och jag hoppas att nästa helg är lagom att börja vänja dem vid utelivet. Det blir trångt på matbordet, speciellt som jag tänkte börja förså squash, pumpa och lite annat.  Tur att man har ett stort bord!