Anna-Lena Heydar

Jag kom nyligen hem från Bosnien (en liten tur till Albanien blev det också) och fick med mig en intressant frågeställning. Om Serbien och Kroatien blir medlemmar i EU, innebär det att hälften (grovt höftat) av Bosnienborna också blir medlemmar i EU! Dessa båda länder står just nu långt fram på ansökarlistan och många vill att de skall få medlemskap snarast. Vad innebär det i så fall för Bosniens framtid?

Den jag pratade med, menade att det i så fall skulle permanenta dödläget i Bosnien och i värsta fall innebära att de lyckas att dela landet emellan sig, vilket ju var deras mål under kriget. Om bosnienserber och bosnienkroater får fri tillgång till EU, har de ju inget intresse av att skapa möjligheter för Bosnien att bli ett land, en nation, med en president.

För en som inte är insatta i Bosniens situation, kan jag ge en kort introduktion. Daytonavtalet permanentade uppdelningen av Bosnien i tre nationer (bosniak, serb, kroat) och skapade en situation där de tre presidenterna måste vara ense, annars blir det ingen förändring/utveckling. Det har skapat ett uppdelat land, där de olika maktpositionerna är så låsta att inget händer. 

Jag får en känsla av att EU måste sätta press på Kroatien och Serbien, så att de medverkar till en lösning av frågan, innan de kan ens börja diskutera EU-medlemskap. Dessa båda länder spelar en viktig roll i spelet om Bosniens framtid. Jag tror inte att de har intresse av att lösa det själva om inte press sätts utifrån. EU kan bidra till att sätta press genom att ställa krav för medlemskap.  Kommer EU att göra det?

För första gången ska jag åka till Albaniens huvudstad Tirana. Min man var där för några år sedan och kom hem med blandade känslor.  Jag hoppas att det har hänt en del sedan dess. Från ett av världens mest isolerade länder till en regim som spelade bort statskassan på pyramidspel, har hårt prövat detta lands invånare. Det blir ingen lång visit, så vi hinner ju inte se oss om speciellt mycket, men jag hoppas att vi hinner ta en promenad i staden och känna atmosfären.
Det egentliga målet för vår resa är annars Busovaca. Denna lilla stad norr om Sarajevo som har fått en speciell plats i hjärtat hos många ABFare. Genom åren har vi avlöst varandra med att besöka och lära känna underbara människor och en fantastisk entusiasm för att utveckla folkbildningen i sin stad. Det kommer att kännas vemodigt att detta är sista resan inom ramen för projektet.

Jag har misskött min blogg det senaste året och funderar på om jag verkligen ska ha den kvar. Det har varit för mycket annat att göra och den har helt enkelt blivit nedprioriterad.
Under de senaste dagarna har två stora män gått ur tiden; Reino och Joe Frazier. Kämpar, var och en på sitt sätt. Det känns vemodigt att ens hjältar och idoler går ur tiden och det är ännu ett tecken på att jag börjar bli till åren kommen.
Om några veckor är det verkligen dags. 50 år. Jag har inte haft någon åldersnoja ännu och jag tror väl knappast att den kommer slå till snart. Att tiden går har ju aldrig varit någon hemlighet. Festen hölls ju redan i somras, så det blir en liten familjefest på helgen. Födelsedagen ska jag fira med att delta på Svensk Fjärrvärmes årsstämma. Ja, jag vet. Vissa vet hur man roar sig.