Anna-Lena Heydar

Snön har anlänt och jag vet att många är lyckliga över att äntligen få åka skidor mm. Jag är inte direkt negativ till snö, men tycker bäst om när den ligger vit och vacker i naturen. Innan plogbilen har banat väg, är snö mest bekymmer. Konstaterar att vår lilla väg var farbar tidigt på morgonen efter snöyran, men när jag kom in i stan var det fullständigt kaos. Förstår att det år lite fler gator och trottoarer att ploga, men man har ju också mycket större resurser till sitt förfogande. Men som sagt, det är vackert med snö när den ligger där och lyser upp naturen. 

Den envisa förkylningen som 8nte riktigt velat bryta ut, har övergått i bihåleinflammation. Det är åtminstone min amatörmässiga diagnog. Sprängande värk i hela vänstra ansiktshalvan som nu också har gått ut i örat. Jag hade så ont att jag inte kunde stanna kvar i stan för att vänta in kvälls- och nattjouren. Åkte hem och testade alla varianter på värktabletter, överdoserade kanske nässprayen och satt/vankade hela natten. 

Nästa dag nytt försök att få tag på vårdcentralen. Blev uppringd mitt på dagen och har nu fått en tid på nästa dags morgon. 

Min snälla make har fixat ånvande vatten med mynta att andas över, masserat mina fötter, köpt värktabletter och nässpray... vad skulle jag göra utan honom? Det är i nöden vännen prövas! 

Jag kommer inte skratta lika mycket när nästa reklam om ”en manlig förkylning” kommer. 

På väg hem i bilen är det en trailer för radiopsykologen. Men det är ju inte RÄTT radiopsykolog. Känner mig lite som Allan Svensson när Arne Weise inte är presentatör på julafton. 

Säkert är den nye radiopsykologen Lasse Övling också bra. Han har en djup, förtroendeingivande röst. Det är väl bara att rätta in sig i ledet och gilla läget. Ibland förändras världen omkring oss, även i det lilla.

Jag har lyssnat på radiopsykologens kloka frågor och svar på väg hem från sena möten. Trött och nedstämd ibland. Men Allan Linnèrs lugna röst och eftertänksamma pauser har alltid känts som en intim och varm vän i nöden. Nåja han har väl ett eget liv att ta hand om.

 

 

Det haglar kommentarer om den nya överenskommelsen mellan S,MP, C och L. Några är lättade över att vi äntligen ser ut att kunna bilda en regering som kan styra landet. Andra kastar ur sig epitet som Qvisling, klassförrädare mm

Inget parti kan väl känna sig fullständigt nöjd med det man kommit fram till, precis som det är vid en kompromiss. Man landar någonstans mitt emellan. Det är därför det har tagit tid att få klart en överenskommelse. Alla måste släppa någon av sina hjärtefrågor och det gör ont. För min del är vinsterna i välfärden och förändringarna i arbetsrätten och hyresrätten de allra svåraste frågorna att svälja.

 

Man kan tolka valresultatet på väldigt många olika sätt. Det finns en stark högervind i parlamentet. M, Kd, C, L och SD har en tydlig majoritet. Det finns också en klar majoritet som inte vill låta SD få inflytande över politiken. Historien har visat att inget främlingsfientligt, fascistiskt och nationalistiskt parti har tagit makten utan starkt stöd från borgerliga partier. Det är så även här. SD kommer inte (enligt egen utsago) stötta en regering som inte tar hänsyn till och anpassar sin politik till deras. Alltså bygger en M/KD regering på just att anpassa sin politik till SDs önskemål. Det har en majoritet i Riksdagen tackat nej till.

 

De som står vid sidan om och pekar finger, har inte någon egen lösning att komma med, förutom ett extra val, med osäker utgång och många miljoner i kostnader för skattekollektivet. Kanske finns det också de som tycker att man ska strunta i valresultatet och ta makten med våld? Valresultatet är ett uttryck för väljarnas vilja och i ett parlamentariskt styrt land, får politiska partier acceptera att det inte följer deras önskningar. Det är vad mitt parti Socialdemokraterna valde att göra vid första valnederlaget i början av parlamentarismens första skakiga steg i vårt land. Det är vad vi väljer idag.

Hela kroppen skriker - Vila! Känns lite trögt att komma igång med något på riktigt just nu. Förkylningen som kommer och går hela tiden, har nu kommit med nysningar och snuva. Jag hoppas verkiligen att det är den sista fasen innan jag kan känna kaffedoften igen (jo jag har sett Apotekets reklam).

Det har ju inte riktigt varit någon vinterkyla än så jag hoppas fortfarande att växterna i växthuset ska överleva tills solen och värmen kommer. Johannesbrödsträden och granatäppleträdet som fått flytta in i köket trivs bra på fönsterbänken. Det ser lite värre ut med det som vi tror är en Flamboyant Royal. Hälften lever, hälften har tappat alla blad. Vi får väl se när våren kommer vad som kan flytta ut igen och vad som får gå till komposten.

Det är tomt i huset när alla åkt hem till sitt. Både lite skönt och lite tråkigt. Vardagslunken har startat, om än i lite sakta mak.

 

2019. Det har gått några år sedan jag senast skrev. Naturligtvis beror det på alldeles för mycket annat som tagit min tid och mina tankar. Att vara ordförande i en arbetarekommun och att ha förtroendeuppdrag är roligt och har gett mig möjligheter att sätta mig in i frågor som är utmanande och spännande, Det har också inneburit väldigt mycket arbete, som har fått stå före allt annat. Även mina nära och kära.

I valet 2018 förlorade vi majoriteten och lämnar nu över till de borgerliga partierna att styra. Det känns surt men ger också möjlighet att reflektera. Det är väl det jag tänkte ta mig an den närmaste tiden.

Idag på den första dagen av det nya året, handlar det mest om att städa och röja. Det är också skönt. Att röja bort gammalt som tar en massa plats och känna hur man kan dra djupa andetag av frihetskänsla. En tom plats är också en öppen plats.

Mitt nya credo är att inte köpa något nytt utan att först rensa bort något annat. Ett nyårslöfte, kanske man kan kalla det.