Anna-Lena Heydar

Är det så enkelt? Förklaringen på underskottet av kvinnor i bolagsstyrelser är att de tackar nej! Kompetens och intresse är andra exempel på varför männen sätts före i listan. Jag tror inte att det är så lätt.
Män väljer män. Kan det vara en alternativ förklaring?

Invandrarministern var på Dalaberg igår. Jag hoppas att han fick mer kritik än vad som framkom i tidningen idag. Att på allvar hävda att man ser till barnets bästa när man konsekvent skickar tillbaka barn till krigshärdar, är mer än jag kan förstå. Vi har ju ett inte så trevligt förflutet då vi, under andra världskriget, skickade tillbaks människor till en säker död. Skall vi aldrig lära oss? Hade barnen haft det bättre om det skickades tillbaks till Hitlers Tyskland, bara för att de var med sina föräldrar? Jag vet att många reagerar med "det går inte att jämföra med det som händer idag". Men varför inte?

Har människor det tryggare i dagens Afghanistan eller Somalia? Övergrepp på de mänskliga rättigheterna har inte tid eller rum. Det går inte att blunda och hoppas att det skall gå bra för dem vi skickar iväg. Att se till barnets bästa får inte vara tomma ord.  Varför är det helt ok för vissa barn att växa upp i krig och inte andra? Är våra barn mer värda andra andras? Om vi skall kunna stå upp för barnets bästa i alla lägen, måste Konventionen för barnets bästa bli lag i Sverige, liksom den är i Norge. Då kan inte invandrarministern säga att den bara är vägledande och alltså inte så viktig.

Efter inslaget på teven igår, (ett program som skall sändas nästa vecka men som påannonserades igår) om fattigdom i USA, undrar man över om inte definitionen av rika och fattiga länder måste ändras. Det helt ofattbart att 25 % av barnen i Washington lider av hunger! Det finns många så kallade fattiga länder som har lägre siffror.

Hörde om Bhutan som har lämnat BNP som mätsticka för utveckling och försöker mäta lycka istället. Det är kanske lite svårt, men om BNP säger så lite om hur människorna i landet har det, så varför inte? Rikedom är så mycket mer än pengar. Kultur, kärlek, trygghet, utmaningar och kanske till och med mat för dagen.

I morse hade jag inte skruvat fram klockorna i huset. Det har tagit hela dagen att försöka komma i rätt tid. Några klockor har visat sommartid, andra var kvar i normaltid. Ur takt är tiden. Nu tror jag att vi har lyckats få rätt tid på alla klockor, utom den i bilen. Den får jag ta imorgon.  Kanske har jag glömt mobilen också, när jag tänker till lite.

Nu återstår att ställa om kroppsklockan. Den som gör att jag vaknar vid 6-tiden varje morgon, innan klockan har ringt.

Jag hörde i morse på P1, att en kille i 18 årsåldern kan träna "bort" ett wienerbröd på en kvart. En medelålders kvinna behöver hålla igång i tre kvart för att bli av med samma wienerbröd (fast inta samma, utan ett likadant - annars kan de ju inte ha ätit ett helt wienerbröd, vilket tesen bygger på). Vilken är målgruppen för wienerbröd? Ja, inte är det 18-åriga pojkar. Det känns nästan ondskefullt att marknadsföra wienerbröd till en intet ont anande medelåldersgrupp.

Har beslutat mig för att byta till vårgardiner i köket. Visserligen ligger det små snöhögar kvar lite här och var, men snödroppar, scilla och julros berättar att våren är på väg.  Ett annat vårtecken är att gudingarna har börjat sin kur för att få den vackraste ådan och låter aooou. Visst är det konstigt med ordet guding? Nästan lite hädiskt kan jag tycka. 

Måste stryka gardinerna först.  Det är nog det tråkigaste jag vet. Att stryka alltså. Lite kaffe först och sedan ska jag sätta igång.

Igår sprang jag min första joggingrunda för våren och idag simmade jag 1000 meter på badhuset. Kanske har jag tagit i lite för hårt? Tror att träningsvärken kommer att sätta in ordentligt imorgon bitti. Få se om jag tar mig ur sängen.

Det är alltid intressant när någon tittar på min stad med nya ögon. Någon som inte har förutfattade meningar om hur det SKA vara. Studenterna på Chalmers Arkitekturs kurs i Sustainable development in a local context (hållbar utveckling med ett lokalt perspektiv) har redan presenterat sina visioner för Uddevalla på muséet och det var många som tog sig dit för att titta.

I veckan som gick fick vi en presentation av områdesanalysen för Bokenäset. Också denna var intressant och många hade tagit sig till Jaktstugan vid Rotviksbro för att lyssna och diskutera.  Runt Rotviksbro kommer det att bli en stark utbyggnad av Äldreboende, handel och boende.  Det känns som om staden på sikt kommer att byggas ihop via Torp ut mot Rotviksbro, med Va-ledningar, vägar och kollektivtrafik. Frågan är hur det påverkar resten av Bokenäset?

Redan idag är det svårt att ta sig på "tvären". Skredsvik har bättre vägar mot E6 än till väg 161 och kommer kanske i framtiden att känna sig mer höra till Hogstorp?  Ytterområdet Dragsmark och "tippen" på Bokenäset mot färjeläget till Lysekil, får en utarmning av samhällsservice om allt flyttas till Rotviksbro. Vad händer då med det området? Om det i framtiden byggs en bro över Gullmarn kanske Lysekil blir den självklara centralorten?

En av studenterna hade skissat på ett "lantligt centrum" vid Bokenäs skola, bygdegård och kyrkor. Det är intressant. Kan man skapa andra mötesplatser för människor i en bygd än rent kommersiella? Kan det bli en ny sorts livsstilsutveckling om man utvecklar alternativ till Torp och Rotviksbro? Om man vill gå in och titta på studenternas visioner så finns de    www.uddevallavisioner.info

Kultur, vad är det? Den frågan fick vi, som satt i panelen för debatten om kultur och folkbildning igår kväll på Bohusläns museum. Det går inte att ge ett enkelt svar på den frågan, men jag håller med Andreas T Olsson om att det INTE är motorbåtstävlingar.  Kultur är så mycket annat. Dans, musik, teater, böcker, skulptur, konst, körsång, opera, ...........

Det var roligt att så många människor hade kommit till muséet för att debattera och många kloka frågor ställdes till oss politiker. Vi politiker kanske inte hade lika många kloka svar? Bredden på kulturlivet i Uddevalla är imponerande och glädjande. Det finns otroligt mycket kraft och engagemang i alla föreningar, enskilda kulturutövare och i vår offentligt drivna verksamhet. De kompletterar och stärker varandra.

Muséet är i sig en fantastisk kulturinstitution, men det räcker inte i sin nuvarande form, för att fylla alla de behov som finns. Det behöver kompletteras med konsertlokal, bibliotek med mera, precis som tanken var redan när det byggdes. Uddevalla, hjärtat av Bohuslän, behöver ett kulturhus med alla dessa funktioner.  Ett kulturhus som välkomnar en mångfald av kulturuttryck och som blir hjärtat för kulturlivet i vår kommun. Ett hjärta som är sammanlänkat med andra delar av vår kommun (region, land...?).  Kultur får människor att växa och blomstra, vilket skapar en kommun med framtidstro och engagemang.

En kväll på Bryggeriets ungdomsgård är alltid trevligt. Nu var det dialogcafé med ungdomar som vågat sig dit för att träffa politiker av olika färg. Jättemodigt (det var många politiker och ganska få ungdomar men de vågade ta diskussionerna) och trevligt att få diskutera med dem. Mycket klokt och intressant blev sagt och jag hoppas att det blir fler gånger.  Jag kommer gärna igen.

Knappt har snön smält och under den stod snödroppar och scilla färdiga att blomma. Jag hade ju bestämt mig för att älska snö, ändå kan jag inte låta bli att glädjas åt att livet återvänder i trädgården.  Har tvättat rent sålådorna och ska börja försådden av tomatplantor i veckan. Det börjar att kännas hoppfullt inför sommaren.

Helt slut efter årsmötet med socialdemokraterna i Uddevalla. Det kommunala handlingsprogrammet är antaget och listorna inför det kommunala valet klara. Nu blir det soffan.

Då var det nytt år igen. Visst känns det i hela kroppen att allt är på gång? Saven stiger och knopparna sväller. Snart, snart.... Vi tjuvstartar lite med att fira nytt år nu i helgen (vårdagsjämning och persiskt nyår).

Monica Green citeras i Bohusläningen idag. Visserligen bara till hälften, men ändå. Hon började med att säga att incest känns väldigt konstigt och motbjudande. Avslutningen var ett resonemang om varför och att man faktiskt kan ifrågasätta varför det känns så. I Bohusläningen får man intrycket att hon är odelat förtjust över företeelsen, vilket ju faktiskt är helt fel.  Jag är ju inte så förvånad över att tidningen framställer det som den gör. Det är ju mycket bättre Press att spetsa till det och då spelar det mindre roll att man inte ger hela sanningen.

Gifte mellan kusiner har varit förbjudet enligt lag i Sverige, men är det inte längre. Jag tror inte att så många kan tänka sig att gifta sig med sin kusin, även om det är lagligt. Vad som är accepterat och vanligt förekommande förändras.  Nyligen togs nya DNA-prover på Tutanchamon och man konstaterade att han troligen var barn till ett syskonpar. Det var vanligt och sågs som ett äktenskap instiftat av gudarna, i det gamla Egypten.  Att han hade en massa sjukdomar, troligen beroende på inavel, kan ju ses som ett argument för att förbjuda syskongifte, liksom kusingifte.

I de flesta fall av incest, som framkommit i media, har det handlat om tvång och beroendeställning. Då finns det inga förmildrande omständigheter för att inte fälla för våldtäkt och utnyttjande. Det fall som nu diskuteras, är annorlunda. Två myndiga personer som frivilligt har en sexuell relation.  Kanske finns det då orsak att fundera, som Monica Green gör, över om våra fördomar är skäl nog till att döma dem?

Hur fel får man ha? När Almega går ut med att hälften av alla som gör RUT avdrag tillhör låginkomsttagargruppen, måste man ju förutsätta att det finns någon typ av fakta bakom. När SCB gör samma beräkning så hamnar låginkomsttagargruppen på bara några promille!  Det måste ju vara någon som har fel.  Kan man lita på Almega efter detta snedsteg? Jag tillåter mig i alla fall att tvivla på alla statistiska undersökningar, tills jag vet vilket underlag de bygger på. 

Solen stiger utanför fönstret. Den är riktigt varm och jag kan se hur snön har försvunnit fläckvis i trädgården. Den lille trädgårdtomten har kommit upp ur den stora snödrivan och hans lykta lyste i natt. Jag börjar få hopp om att våren är på väg, även om det är långt kvar. Ska man våga börja förså lite plantor? Det kliar i fingrarna att få komma igång inför sommaren. Om solen värmer upp lite kan jag kanske få upp dörren till växthuset och sätta mig en stund och dricka kaffe där i helgen.

Det är många som har kämpat för 40 timmars arbetsvecka. Det finns dock några yrkesgrupper som istället motsätter sig just det. Läkare och lärare. Min övertygelse är att de flesta människor mår bra av en balans mellan arbete och fritid.

De skolor som har infört 40 timmars arbetsvecka för lärare verkar ha enbart goda erfarenheter. Att alla lärare finns i skolan samtidigt och kan utbyta erfarenheter och fungera som ett arbetslag samt även finnas där utanför lektionstid för sina elever, verkar vara ett vinnande koncept. Konstigt att det inte har vunnit mer mark. Men det finns ju alltid en tröghet mot förändringar.

De skolor som har 40 timmars arbetsvecka för både lärare och elever är ännu färre. Det tror jag personligen är det överlägset bästa konceptet. Förhoppningsvis får vi fler skolor som vågar ta steget och prova nya vägar till utveckling av kvalitet i skolarbetet. Forskningen visar ju entydigt att hemläxor inte höjer kvaliteten.

Problemen med sämre resultat i skolan har utretts och forskarna har kommit fram till att den primära orsaken inte är dåliga lärare eller annan kvalitet i skolan. Problemet är segregationen som orsakats av friskolereformen. I Finland, som vi ju gärna jämför oss med i detta sammanhang, har man kvar systemet där barn och ungdomar går till sin närmsta skola.  Då får man en blandad grupp med barn och ungdomar från olika samhällsgrupper och detta främjar inlärningssituationen och integrationen av alla i skolan. 

Kanske är det dags att ompröva skolpolitiken? Om vi vill utveckla skolan och ge alla barn och ungdomar en god start i livet, bör vi fundera grundligt och basera våra beslut på fakta och forskning. Dags att lyssna på sakkunskapen, istället för den allmänna opinionen?

Grupparbetande projektdeltagare, kollegor från Luleå, våra projektpartners i Busovaca  (Slaven och Irfan) och sist men inte minst Olle Burell (palmecentrets chef).

Hemma igen efter besök hos ABF i Busovaca, Bosnien. En fantastisk verksamhet som utvecklats otroligt mycket sedan jag var där sist. Det bygger naturligtvis på de underbara människor som är engagerade där. Irfan är en klippa som verksamhetskoordinator och alla de unga och gamla cirkelledarna har utökats till en stabil och kompetent skara. Resan avslutades med ett nätverksmöte med alla Olof Palme Centers projekt på Balkan. Det var intressant att höra hur det ser ut i Serbien, Makedonien, Albanien och i andra delar av Bosnien. Vi fick också en aktuell bild av Bosnien, när svenske ambassadören höll en kort föreläsning. Jag har mycket att smälta efter denna korta resa.



Skrytbygget hotell Hollywood är ett kapitel för sig och bör få en egen berättelse.

Det ligger fortfarande is på havet, men idag är det en strålande solskensdag. Ännu är båtsommaren långt borta.