Stormen har lagt sig igen.
Det regnar verkligen mycket just nu. På min morgonjoggingrunda lyckades jag trampa i alla vattenpölar som finns och återvände hemåt med kippande skor. Det var rätt skönt ändå. Gårdagen spenderades på muséet och Carl Wilhemsson-utställningen. En sådan mansgris! men begåvad. Han var ju naturligtvis inte ensam om att tycka att en kvinna skall ge upp sina konstnärsdrömmar när hon gifter sig, men visst blir man lite förbannad?
Tavlorna är fantastiska. Så mycket känsla i motiven och det gör ju inget att man känner igen sig i Bökevik och omnejden. De härliga färgerna (nästan lite Chagall) från Spanienbesöken och alla dessa rynkiga, vackra ansikten med så mycket livserfarenhet. Kuvade men ändå starka på något sätt. Både männen och kvinnorna har det där resignerade i ögonen. I kyrkbänkarna, på åkern, på havet..
Den enda tavlan som har lite kvinnokraft är en av hans sista (?) av dottern som just blivit myndig och står lite trotsigt, självsäker i ett halvfärdigt landskap. Kanske var hon på väg att frigöra sig från den starka fadersfiguren och söka sina egna vägar? Det var i alla fall vad jag läste in i den.
Tavlorna är fantastiska. Så mycket känsla i motiven och det gör ju inget att man känner igen sig i Bökevik och omnejden. De härliga färgerna (nästan lite Chagall) från Spanienbesöken och alla dessa rynkiga, vackra ansikten med så mycket livserfarenhet. Kuvade men ändå starka på något sätt. Både männen och kvinnorna har det där resignerade i ögonen. I kyrkbänkarna, på åkern, på havet..
Den enda tavlan som har lite kvinnokraft är en av hans sista (?) av dottern som just blivit myndig och står lite trotsigt, självsäker i ett halvfärdigt landskap. Kanske var hon på väg att frigöra sig från den starka fadersfiguren och söka sina egna vägar? Det var i alla fall vad jag läste in i den.