Regeringsbildning
Det haglar kommentarer om den nya överenskommelsen mellan S,MP, C och L. Några är lättade över att vi äntligen ser ut att kunna bilda en regering som kan styra landet. Andra kastar ur sig epitet som Qvisling, klassförrädare mm
Inget parti kan väl känna sig fullständigt nöjd med det man kommit fram till, precis som det är vid en kompromiss. Man landar någonstans mitt emellan. Det är därför det har tagit tid att få klart en överenskommelse. Alla måste släppa någon av sina hjärtefrågor och det gör ont. För min del är vinsterna i välfärden och förändringarna i arbetsrätten och hyresrätten de allra svåraste frågorna att svälja.
Man kan tolka valresultatet på väldigt många olika sätt. Det finns en stark högervind i parlamentet. M, Kd, C, L och SD har en tydlig majoritet. Det finns också en klar majoritet som inte vill låta SD få inflytande över politiken. Historien har visat att inget främlingsfientligt, fascistiskt och nationalistiskt parti har tagit makten utan starkt stöd från borgerliga partier. Det är så även här. SD kommer inte (enligt egen utsago) stötta en regering som inte tar hänsyn till och anpassar sin politik till deras. Alltså bygger en M/KD regering på just att anpassa sin politik till SDs önskemål. Det har en majoritet i Riksdagen tackat nej till.
De som står vid sidan om och pekar finger, har inte någon egen lösning att komma med, förutom ett extra val, med osäker utgång och många miljoner i kostnader för skattekollektivet. Kanske finns det också de som tycker att man ska strunta i valresultatet och ta makten med våld? Valresultatet är ett uttryck för väljarnas vilja och i ett parlamentariskt styrt land, får politiska partier acceptera att det inte följer deras önskningar. Det är vad mitt parti Socialdemokraterna valde att göra vid första valnederlaget i början av parlamentarismens första skakiga steg i vårt land. Det är vad vi väljer idag.
