Betyg
Betyg har alltid varit ett irritationsmoment för mig. Vet inte riktigt varför men jag tror att det är maktelementet i det som stör mig. Läraren har makt att sätta en liten siffra/bokstav vid mitt namn och på så sätt bestämma vad jag kan och inte kan. Det finns de som hävdar att det främsta intresset av betyg är för att få veta om läraren inte har lyckats lära ut det den skall till eleven. Då undrar jag varför det är eleven som får betyget och inte läraren? Om skolan fick "betyg", utifrån hur många i klassen som har lärt sig att läsa, skriva, räkna i de lägre klasserna, skulle vara mer logiskt i så fall. Skolan har kanske inte tillskjutit tillräckligt med resurser för att nå målen. Ibland är kanske läraren olämplig eller till och med opedagogisk. Det viktiga är att analysera varför situationen ser ut som den gör och agera utifrån det man vet. Inte det man tror sig veta.
Om målet är att alla skall lära sig grunderna under de första, säg fem åren, så skulle ett sådant system främja en utveckling av skolan och dess pedagogiska resurser utan att stämpla en siffra i pannan på eleverna. Det finns så mycket välgrundade fakta som pekar på att betyg inte säger ett dyft om vad jag som person kan och vill med mitt liv. Varför skall då ett betyg ha så stor inverkan på min framtid? För mig är svaret självklart. Det är maktspråk och kategorisering. För mig hänger det inte ihop med ett modernt, demokratiskt samhälle. Det är ett arv från de gamla husförhörens tid. Det är inte en fråga om flummighet eller odisciplin i skolan som föranleder att inrätta betyg i lägre åldrar. Risken är däremot överhängande att man stryper barnens naturliga upptäckarlusta och kreativitet. Det är mycket allvarligt för ett samhälle som behöver allas resurser för att utvecklas.
En framtidens skola har resurser att ge alla barn möjligheter att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar. Med nyfikenhet kommer man mycket längre än med måttstock. Måttstocken har ett slut, det har inte nyfikenheten. Om man inte kväser den genom att sätta betyg på den, förstås.
Om målet är att alla skall lära sig grunderna under de första, säg fem åren, så skulle ett sådant system främja en utveckling av skolan och dess pedagogiska resurser utan att stämpla en siffra i pannan på eleverna. Det finns så mycket välgrundade fakta som pekar på att betyg inte säger ett dyft om vad jag som person kan och vill med mitt liv. Varför skall då ett betyg ha så stor inverkan på min framtid? För mig är svaret självklart. Det är maktspråk och kategorisering. För mig hänger det inte ihop med ett modernt, demokratiskt samhälle. Det är ett arv från de gamla husförhörens tid. Det är inte en fråga om flummighet eller odisciplin i skolan som föranleder att inrätta betyg i lägre åldrar. Risken är däremot överhängande att man stryper barnens naturliga upptäckarlusta och kreativitet. Det är mycket allvarligt för ett samhälle som behöver allas resurser för att utvecklas.
En framtidens skola har resurser att ge alla barn möjligheter att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar. Med nyfikenhet kommer man mycket längre än med måttstock. Måttstocken har ett slut, det har inte nyfikenheten. Om man inte kväser den genom att sätta betyg på den, förstås.
