Och livet återvänder sakta.
Idag vaknade jag med snuva som täpper till hjärnan, eller i alla fall känns det så. Näsan rinner, ögonen rinner men hostan håller på att släppa. Jag tror febern är borta också och jag känner mig inte helt slagen till marken. Kanske är det början på ljuset i tunneln? Det är lika grått ute som jag känner mig. Det är ingen vacker syn i spegeln på morgonkvisten. Rödögd och rödnäst. Man kan inte ligga på topp jämt.
Det får bli en dag i lite lugnare tempo men lite skall jag försöka jobba. Man har ju samvetet som sitter på axeln och viskar i örat. Inte är du så sjuk.
Det får bli en dag i lite lugnare tempo men lite skall jag försöka jobba. Man har ju samvetet som sitter på axeln och viskar i örat. Inte är du så sjuk.
