Vargen kommer.
I förra veckan läste jag en artikel där en jägare diskuterade varg på ett mycket balanserat och bra sätt. Det är skönt att inte alla jägare och landsbygdsbor får representeras av dessa onyanserade varghatare som vanligtvis får vräka ur sig i media. Det har ibland framstått som om vi landsbygdsbor är emot alla rovdjur!
Visst är det jättetråkigt att komma ut i hönsgården och konstatera att räven har varit där. Ni som läser min blogg, kommer säkert ihåg min dödsruna över tuppen Gunnar. Det är tråkigt att förlora sina tamdjur. Men det gör inte räven till en skurk som bör utrotas ur naturen. Jag kan fortfarande njuta av att se rävungar leka på ängen. Lika väl förstår jag de fårägare som med sorg i hjärtat ser sina rivna djur efter ett vargangrepp. Eller den hundägare som är ledsen när hunden blivit påkörd av en bil. Det är sorgligt.
Det jag inte förstår, är att man med automatik kräver att rovdjuren skall utrotas. Det finns ett antal sätt att försvara eller försvåra för rovdjuren att komma åt tamdjuren. Först måste vi människor ta ansvar för att vidta de åtgärder som finns. Vi människor måste ta ansvar för att de djur vi har i vår vård, inte utsätts för onödig risk. Sätta en varningspingla på jakthunden eller jaga med kopplad hund. Sätta upp bättre staket runt höngården eller gärdet. Skrämma rovdjuren genom att vara ute i närheten av tamdjuren. Det finns säkert andra sätt som jag inte räknat upp här men som också är bra.
De rovdjur som inte visar upp ett friskt beteende måste naturligtvis få tas bort. Men att försvara sitt revir mot inkräktande hund och jaga för sin överlevnad är ett friskt beteende. Vi måste ha plats för rovdjuren i vår natur. De berikar naturupplevelsen men ställer också krav på vårt beteende. Tuppen Gunnar lever i mitt minne tillsammans med den vackra rödräv som tog honom. Hon jagade för att föda sina ungar, inte av elakhet.
Visst är det jättetråkigt att komma ut i hönsgården och konstatera att räven har varit där. Ni som läser min blogg, kommer säkert ihåg min dödsruna över tuppen Gunnar. Det är tråkigt att förlora sina tamdjur. Men det gör inte räven till en skurk som bör utrotas ur naturen. Jag kan fortfarande njuta av att se rävungar leka på ängen. Lika väl förstår jag de fårägare som med sorg i hjärtat ser sina rivna djur efter ett vargangrepp. Eller den hundägare som är ledsen när hunden blivit påkörd av en bil. Det är sorgligt.
Det jag inte förstår, är att man med automatik kräver att rovdjuren skall utrotas. Det finns ett antal sätt att försvara eller försvåra för rovdjuren att komma åt tamdjuren. Först måste vi människor ta ansvar för att vidta de åtgärder som finns. Vi människor måste ta ansvar för att de djur vi har i vår vård, inte utsätts för onödig risk. Sätta en varningspingla på jakthunden eller jaga med kopplad hund. Sätta upp bättre staket runt höngården eller gärdet. Skrämma rovdjuren genom att vara ute i närheten av tamdjuren. Det finns säkert andra sätt som jag inte räknat upp här men som också är bra.
De rovdjur som inte visar upp ett friskt beteende måste naturligtvis få tas bort. Men att försvara sitt revir mot inkräktande hund och jaga för sin överlevnad är ett friskt beteende. Vi måste ha plats för rovdjuren i vår natur. De berikar naturupplevelsen men ställer också krav på vårt beteende. Tuppen Gunnar lever i mitt minne tillsammans med den vackra rödräv som tog honom. Hon jagade för att föda sina ungar, inte av elakhet.
