Anna-Lena Heydar

Det var en vecka sedan jag skrev något i min blogg.  Har varit rejält förkyld med ont i kroppen och feber. Det är ju den tiden.  Hösten har ändå varit ganska fin med mycket sol och milt väder. Idag är det lite kallare men det är ännu inte frost hos oss.

Städade ur växthuset och har tagit in chili och annat som skall försöka övervintras.  Faktiskt har chilin mognat i köksfönstret så det verkar funka ännu så länge. Även de lite mer exotiska växterna har fått flytta in, citrus, papaya, avocado och sälla sig till dadelpalmen som stått i köksfönstret hela sommaren.  Det var riktigt härligt att få lite gröna växter inomhus igen.

Jag försöker att peppa mig själv inför den mörka tiden som kommer. Det är nog det värsta med vintern. Mörkret. Försöker att komma ut en stund mitt på dagen och få se dagsljus. Det lär ju vara  bra. Vet inte om det hjälper mot mörkrets krafter men skall i alla fall försöka. Just nu gäller det att kurera förkylningen så snabbt som möjligt.  Fick se en annons i dagens tidning från Smögens havsbad. Där var ju jag och gubben i vintras och hade en härlig dag.  Massage, bad och god mat. Jag kan faktiskt tänka mig en repris på det redan i höst.

Jag har inte läst boken av Lotta Gröning om Mona Sahlin. Det är väl lika bra att erkänna direkt och jag vet inte om jag är så intresserad av att läsa den heller.  Igår satt jag i bilen till och från Skövde (det tar en stund) och lyssnade då, bland annat, på just Lotta Grönings dalmål. I vanliga fall tycker jag att dalmål är bland det vackraste som finns, men av någon anledning har jag redan första gången jag hörde hennes röst, haft svårt för den.

Att tåla kritik både inifrån och utifrån, är spelets regler och i viss mån också nödvändigt för att utvecklas. Men den typ av kritik eller rent gnäll och skitsnack som Lotta Gröning och flera med henne i Aftonbladet (som väljer att fortsätta kalla sig oberoende socialdemokratisk av någon outgrundlig anledning? ingen som jag känner, tycker att det längre är en relevant benämning.)  ägnar sig åt. Det som länge har retat mig är att hon kan sitta i tv-soffa efter tv-soffa och säga sig representera den socialdemokratiska rörelsen? Vad ger henne den rätten? 

Det har blivit mer och mer vanligt att journalister intervjuar varandra såsom experter. Journalisten Knutsson får kommentera partiledardebatten istället för att, som förr var vanligt i nyhetssammanhang, en forskare eller sakkunnig fick uppgiften att oberoende granska sakfrågorna. Nu häver herr Knutsson ur sig att " Mona Sahlin pratade på och Fredrik Reinfelt gav några skarpa svar" Och? som mina barn brukar säga.  Är det en oberoende analys av debatten?

I debatten på radion kallade Lotta Gröning en socialdemokrat som protesterade emot sakinnehållet i hennes bok för torped?! Det är helt otroligt att en person som själv ger sig in i att slänga skit på en annan, inte själv kan ta någon kritik. Att ge och ta konstruktiv kritik är grundläggande och sunt.  Det som saknas är just den typen av debatt, där just sakfrågorna diskuteras.  I dagens media verkar skitsnack, ytlig kritik om klädsel och personangrepp prioriteras och lyftas upp till norm.  Lotta Grönings bok är bara ytterligare ett bevis på den utvecklingen.   Istället för att diskutera vad Mona Sahlin för fram som viktigaste sakfrågor, ifrågasätter hon partiledarens brist på akademisk utbildning. 

Min egen universitetstid var en av de roligaste i mitt liv och jag vill absolut inte vara utan den, men det finns många sätt att lära sig saker och många vägar att utvecklas som människa, utan att sätta sin fot på ett universitet. Att upphöja akademisk utbildning till "den enda vägen till frälsning" är lika idiotiskt som att säga att ingen annan religion än min leder till paradiset. 

Demokrati är inte den starkes rätt utan respekt för motståndaren och minoriteten. Man får inte mer rätt för att man höjer rösten eller pennan. Man blir inte expertkommentator för att redaktionen säger det.  Dagens debatt skulle behöva lite ödmjukhet och lyhördhet.

Nu är det dags att röja ur växthuset och tömma det för denna säsong. Idag har jag slängt ut nästan alla tomatplantor och chiliplantor. Det blev inte riktigt alla, trots att min ambition var att få ut allt.  Det mognar fortfarande tomater och chili och plantorna är så fina att det är svårt att slänga dem på komposten. Några fick stå kvar ett litet tag till. Alla ömtålliga plantor åkte i alla fall in i huset igen. Jag är lite rädd för frosten och att allt en morgon skall stå där bortom all räddning, Avocadon, som min snälla granne gav mig, har hamnat i köket, liksom citrusplantor, papaya och annat exotiskt.  Däremot skall jag försöka bädda in mina mullbär och lager i en av odlingslådorna med frigolit.

Just nu sitter jag i växthuset med tända ljus och njuter.  Mörkret sänker sig över viken och det börjar bli lite kyligt. Försökte få ut mina pojkar men ingen var intresserad så jag tog med mig datorn i stället! Tre pumpor finns det kvar och de har fått dekorera växthuset ett tag innan de får bli pumpapaj, soppa eller gryta. Kanske kan vi göra en halloween-lykta av en. Det är ju inte så långt kvar tills oktober tagit slut också. Hösten har varit ganska fin i år. Mycket sol och milt. Jag tänker att sitta i mitt växthus så länge det går utan att få frostskador.

Det finns en del att tänka på inför nästa säsong i trädgården. Jag satte mina tomatplantor lite för tätt för att de skulle få plats att bre ut sig. Kanske kan jag låta bli någon sort nästa år. Vildtomat vill jag i alla fall ha och gärna tigrella och gul pärontomat och någon biffig. Det var väldigt trevlig med chili och de små söta auberginerna. Naturligtvis måste jag har physalis, det är ju så gott att plocka direkt och äta. Basilikan misslyckades jag helt med. troligen för att det blev för tätt- Den fick inte plats och inte ljus. Lite mer försådd av persilja, dill, sallad och kål skall jag ha för utplantering. Det tog fort slut i landet.  Squash och kanske någon pumpa är också gott.

Det ser ut att bli rätt så fullt nästa år också. Vad svårt det är att  begränsa sig?!!

Jag har gått och tänkt länge på den presentation som infrastrukturminister Åsa Torstensson gjorde av sina plan för framtidens infrastruktursatsningar och lyssnade också på partiledardebatten i P1 härom dagen. Det som gör mig orolig är den konstanta hänvisning som görs till dagens trafik. Var finns visionerna?

Maria Wetterstrand svarade mycket bra på Björklunds tråkiga upprepning om vad kommer Miljöpartiet säga nej till för vägsatsningar. Kollektivtrafiken är tt överlägset system för stora städer. Många människor som bor tätt och skall ta sig relativt korta streckor. Satsningar på banorna i Stockholms närområde har visat att människor väljer kollektivtrafik på räls där det fungerar. Problemet är att man inte har satsat på rälsbunden trafik i Sverige på mycket länge. Det märks när man skall just till Stockholm. En enda bana rakt in till stationen från söder som skall trafikeras av pendeltåg, långväga tåg och tunnelbana... det håller inte. 

När Åsa Torstensson hänvisar till att de flesta transporter av gods går via väg, därför måste vi satsa på vägnätet, då har väl ändå visionslösheten slagit rekord?! Det måste finnas bättre lösningar på transporter längs E6 ner till Göteborgs hamn. Men lösningarna kommer inte av sig självt. Vi måste sätta ner foten och bestämma oss för hur vi vill att det skall se ut i framtiden. 

En framtidsforskare sade en gång, det enda vi säkert vet om framtiden är att det inte kommer att se ut som idag men att den formas av beslut fattade idag.    Det måste finnas mer mod och framtidsvisioner för en hållbar transportsektor än det vi ser idag. Visst skall vi förbättra de v'ägar som finns, men andra transportsatsningar måste också få utrymme.  Tågtrafik är ingen museiverksamhet utan framtidens transportsystem, vi måste hänga med i den nya tekniska utvecklingen och se andra vägar än bara motorvägar.

I förra veckan läste jag en artikel där en jägare diskuterade varg på ett mycket balanserat och bra sätt. Det är skönt att inte alla jägare och landsbygdsbor får representeras av dessa onyanserade varghatare som vanligtvis får vräka ur sig i media.  Det har ibland framstått som om vi landsbygdsbor är emot alla rovdjur!

Visst är det jättetråkigt att komma ut i hönsgården och konstatera att räven har varit där.  Ni som läser min blogg, kommer säkert ihåg min dödsruna över tuppen Gunnar. Det är tråkigt att förlora sina tamdjur. Men det gör inte räven till en skurk som bör utrotas ur naturen. Jag kan fortfarande njuta av att se rävungar leka på ängen.  Lika väl förstår jag de fårägare som med sorg i hjärtat ser sina rivna djur efter ett vargangrepp.  Eller den hundägare som är ledsen när hunden blivit påkörd av en bil.  Det är sorgligt.

Det jag inte förstår, är att man med automatik kräver att rovdjuren skall utrotas. Det finns ett antal sätt att försvara eller försvåra för rovdjuren att komma åt tamdjuren. Först måste vi människor ta ansvar för att vidta de åtgärder som finns. Vi människor måste  ta ansvar för att de djur vi har i vår vård, inte utsätts för onödig risk. Sätta en varningspingla på jakthunden eller jaga med kopplad hund. Sätta upp bättre staket runt höngården eller gärdet. Skrämma rovdjuren genom att vara ute i närheten av tamdjuren. Det finns säkert andra sätt som jag inte räknat upp här men som också är bra. 

De rovdjur som inte visar upp ett friskt beteende måste naturligtvis få tas bort.  Men att försvara sitt revir mot inkräktande hund och jaga för sin överlevnad är ett friskt beteende.  Vi måste ha plats för rovdjuren i vår natur. De berikar naturupplevelsen men ställer också krav på vårt beteende.  Tuppen Gunnar lever i mitt minne tillsammans med den vackra rödräv som tog honom. Hon jagade för att föda sina ungar, inte av elakhet.

I dagens Bohusläning tar Carl Casimir upp problemet med att ge bygglov som inte ta hänsyn till de miljöer som redan finns i området. Kampetegens unika trädgårdsmiljöer och gamla gärdsgårdar tas bort för att hamna i det allmäna sprängstensunderlaget för moderna villor. Visst kan bevarande av miljöer vara viktigt och det måste ibland finnas en långsiktighet som inte dagens exploatörer tar hänsyn till.

En  väninna till mig berättade hur en arbetskamrat idag ångrar att de byggde ett vitt tegelhus mitt i gammal bohuslänsk bebyggelse. "Varför stoppade ingen oss?" Det ser ju inte klokt ut med en mexitegelvilla mitt i gammal träbebyggelse, men det tyckte de inte då när alla andra byggde mexitegelvillor. Då skulle stadsarkitekten och andra som ser till allmänintresset och den långsiktiga planeringen ha satt ner foten och sagt nej. Kanske gjorde de också det men inte fick gehör från de politiker som då satt i nämnden och tyckte att man ändå borde kunna göra ett avsteg från planen?

Att vi har tjänstemän med uppdrag att se till helheten och inte påverkas av opinion och påtryckningar är jätteviktigt. Att vi som är politiker skall ha respekt och förtroende för deras omdöme är också viktigt. Våra stadskärnor vittnar om hur lätt det är att dras med i trender och tidsandor. Domus och Epa komplexen mitt i stan och det rivningsraseri som är orsak till att så många vackra stadsmiljöer försvunnit för alltid, är påminnelser om kortsiktighetens politik. 

Vi har inte bara ansvar för att skapa miljöer för de som finns i vår kommun idag, det som byggs idag kommer att finnas kvar och prägla staden för lång tid framöver. Då gäller det att ha lite is i magen och fundera över hur vi vill att vår stad skall uppfattas som en helhet. Det finns få personer som inte tycker om gammal genuin bebyggelse med kulturhistoriskt värde. De städer som gick emot strömmen och bevarade dessa kulturmiljöer har idag ett stort försprång vad gäller att dra till sig besökare och turister. Lidköping med sina gamla hus och nya hus byggda i samma stil är ett gott exempel på klok och varsam stadsplanering. 

Allmänintresset skall alltid vägas emot den enskilda intresset och ibland få väga tyngre trots att det innebär ett nej till exploatören. Vem vet? En dag kanske de tackar för att de blev stoppade och inte tilläts bygga det hus de hade tänkt på en plats där det inte passade in?  

Hörde på ett jätteintressant radioprogram på P1, när jag var på väg in till ett heldagsmöte med socialdemokraterna i Uddevalla igår. Programmet handlade om somalier som flyttat från Sveriges alla hörn för att skapa sig en framtid i Sheffield, England. De hade bott i Sverige i många år och gått utbildningar, praktiserat på olika arbetsplatser men inte fått något jobb.

Det intressanta var att de inte alls tyckte att det var något fel på själva integrationspolitiken. Problemet var attityderna på den svenska arbetsmarknaden. Om man är svart får man aldrig chansen att få visa vad man kan. Det är en hård dom över oss svenskar och de fördomar som präglar vårt samhälle.

Jag blev än mer stärkt i min övertygelse att det är fel väg att gå, när regeringen utgår ifrån att människor inte vill jobba och att vi svenskar skall ställa krav på invandrare. De ställer själva krav på sig och vill komma in på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Det är vi som stänger dem ute. Det som behövs är en attitydförändring hos oss andra. Även om man inte har en livslång skolgång i Sverige, en helsvensk utbildning eller ser ut som oss, kan man besitta kunskaper och kompetens som vi har nytta av.

Den kampanj som AF startade och drev på reklampelare runt om i Sverige, kompetens kan ha annorlunda namn och se annorlunda ut, var helt rätt men behövde också följas upp av direkta åtgärder på arbetsplatserna. Attityder ändras inte över en natt. Det finns inga enkla fix. Det som behövs är hårt arbete och envishet.

Jag är rädd att de etablerade partierna köper andras analyser av hur världen ser ut och ändrar sin retorik till den som andra för, utan att själva sätta sig in i orsaker och vilka åtgärder som behövs. Folkpartiet har fallit i fällan och skanderar ut sverigedemokraternas budskap; invandrare är lata och vill inte bidra till det svenska samhället. Fel fel fel.... Analysen håller inte.  Vårt ansvar måste vara långsiktigt och vi får inte låta oss dras med i en debatt som grundar sig på fel analys.

Jag tog upp frågan inom mitt parti igår och fick ett värmande bifall för att vi skall driva vår egen integrationspolitik och dras med ner i sverigedemokraternas låga nivå. Min förhoppning är att politiker i andra partier skall kämpa emot och få en förändring i deras retorik och praktik. Vi behöver få tillbaks debatten till rätt nivå igen men det behövs krafttag.

Hittills har de flesta politiker och experter stått upp i pressen och gett oss budskapet att Sverige står utanför den stora finanskris som lamslår resten av västvärlden!! Det måste väl ändå vara naivt att tro att inte vi skulle drabbas? Sverige är starkt beroende av omvärlden, vårt ekonomiska system är intimt sammanlänkat med resten av världens och vår industri skall ju sälja sina varor på en marknad som just nu är i fritt fall.

Jag har bara väntat på att de första varslen skall komma och tyvärr har vi snart facit. Det är skrämmande med storvarsel på Volvo och pappersindustrin. Det är stora arbetsgivare i vår region och många människor har sina anställningar hos underleverantörer och konsultfirmor som till stor del lever på att dessa stora industrier finns. Vi kommer att få se fler människor i arbetslöshet än "bara" varslen i Göteborg.

Vår socialdemokratiska förening förlade ett medlemsmöte hos Arbetsförmedlingen i Uddevalla i förra veckan och fick en dagslägesanalys av hur arbetslösheten såg ut då. Då hade ännu inte de stora varslen kommit men man såg redan då en tendens och förberedde sig för hårdare tider. De såg behoven av mer resurser för arbetsmarknadsutbildningar och även resurser för de allra svagaste grupperna.

Den nuvarande regeringen har drivit en politik där Arbetsförmedlingarna skall arbeta med att matcha arbetssökande med lediga jobb. Den politiken kan lyckas om vi har utbildade personer med rätt utbildning för att få de lediga jobben på en växande arbetsmarknad . Nu ser inte världen ut som i idealfallet utan många jobb kräver speciella utbildningar och många av dem som är arbetssökande har gamla utbildningar som behöver kompletteras eller uppdateras för att vara gångbara på dagens arbetsmarknad.  Nu kommer lågkonjunkturen som ytterligare komplicerar frågan.

Jag hoppas att regeringen inser vidden av situationen och också lyssnar på de kloka råd som Ingvar Karlsson och Bengt Westerberg gav i radions P1 igår, om att det nu är dags att samarbeta över blockgränserna och sluta upp med den arrogans och brist på lyhördhet som präglat dagens politik.  Som socialdemokrat kan jag naturligtvis tycka att Regeringen gärna kan få stå där ensamma och misslyckas med sin politik, men det hjälper inte de människor som hamnar i arbetslöshet och ekonomiska bekymmer.  Nu behövs lyhördhet och ödmjukhet mer än nånsin.

En dag som denna kan man förstå att så många söker sig till Bohuslän. Det är ju inte bara tillfälliga turister som vill vistas i vårt landskap för att bada, åka båt och känna sommarens salta vindar. Det lär ska vara det landskap som flest personer i Sverige ser som sitt första val för att skaffa sig en sommarstuga i.  Om alla dessa Stockholmare, Göteborgare, Örebroare med flera skulle göra allvar av sina planer kanske det inte skulle vara lika bra.

Idag skiner solen och trots att sommaren är slut, sitter jag ute i mitt växthus och njuter. Det är lugnt och stilla. Ingen sommargäst så långt ögat kan nå och inget motorljud från havet. Det är sådana här dagar som vi åretruntboende längtar efter. När alla åkt hem till staden och påbörjat ett nytt år av arbete och stress. Då kan vi sitta ner och ta en kopp kaffe i lugn och ro. Bara vara.  

Sådana stunder kan man få i stan också. Jag vet. Jag har bott i storstaden och i småstaden. De har sin charm.  Små caféer och trevliga butiker. Kanske en park att slå sig ner i när man vill vila fötterna. Det kan vara nog så trevligt. Men man saknar närheten till havet och bryggan med den lilla båten, som man kan ta en tur i. Man saknar naturens storslagenhet när det blåser eller i en fantastisk solnedgång över havet. Det kan man inte få någon annanstans.

Så är då alla små kycklingar med sin hönsmamma ute i hönsgården. Vi fick till sist 10 stycken, varav hälften kläcktes i maskinen. Det hade alltså bara blivit hälften så många om naturen hade haft sin gång. Hönan övergav ju äggen när 5 stycken hade kläckts för att ta hand om dem och se till att de fick mat och vatten för sin överlevnad. Visserligen hade det ju räckt med 5 men det känns ändå rätt så kul att få argera höna och fylla på kycklinggänget till det dubbla.

Alla små ser ut att ha klarat sig bra sina första dagar i livet. De följer hönsmamman ut och in ur det lilla huset och äter och dricker som de skall. Vi har tur med vädret som är ovanigt milt och soligt. Tack vare det kan de få bo i det lilla huset ute i hönsgården och få en egen liten hörna. Om det hade varit kallare skulle de ha fått flytta in i hönshuset och inte få så mycket frisk luft. jag inbillar mig i alla fall att de mår bättre av att få vara ute.

Eftersom de är så snabba och små är det fortfarande svårt att ta några riktigt bra kort ännu, men jag har gjort några tappra försök. Lägger också med några kort från trädgårdens höstprakt. Pumpor och höstaster. Kan det bli mer höst än så?

En snäll väninna gav mig och min man biljetter till Grottmannen, en teaterföreställning på Folkets Hus i Uddevalla igår kväll.  Visst är det roligt att gå på teater och jag önskar alltid att det blev oftare. Nu kom vi som sagt iväg med kort varsel och det var jättetrevligt.

Folkets Hus var faktiskt nästan fullsatt och det kändes kul. Kul att så många tagit sig dit en lördag kväll och slitit sig från teven i höstmörkret. Kanske hjälpte den positiva recensionen i Bohusläningen till att fylla bänkarna?  Det var en härlig föreställnng. Robert Samuelsson höll oss i sitt grepp i två och en halv timma. Ett maratonlopp helt själv. Det var imponerande.

Vi fick en hel del med oss att fundera kring när vi åkte hemåt i nattmörkret. inte för att allt var helt nytt eller ens helt självklart. Jag hatar till exempel att shoppa, vilket vi kvinnor uppenbarligen är gjorda för...? jag blir dessutom helt uppslukad av teveprogram och har svårt att höra vad någon försöker säga till mig, en helt manlig egenskap enligt gårdagens teater. Nåja, vi är väl alla olika och det spelar ingen roll om man inte känner igen sig i allt. Det var tillräckligt för att göra föreställningen rolig och tankeväckande.

Tack min kära väninna för en härlig teaterkväll!

Den lilla hönan som försvann och sedan återfanns under några skivor i trädgården, har nedkommit med sin första kläckning. En liten grå kyckling tittade ut under natten och jag skall försöka gå bort och ta en bild på den innan jag åker iväg på jobb.

Det är lika underbart varje gång man får vara med om att kycklingar pickar sig ut ur ägget. Ett litet mirakel. Det känns extra roligt att hönan får lön för sin möda. Hon har troget legat på sina 20 ägg och skött dem genom att vända och vrida på dem och hålla dem varma i den kyliga hösten.  Nu har den första kommit ut men jag hoppas att det blir några till. Inte 20 dock.

Vi väntar spänt på nästa. Och nu har de kommit!!! Tre stycken små sötnosar kvittrade därunder hönan när jag lyfte på henne. Eftersom jag inte ville störa mer än nödvändigt blev det ett lite suddigt första foto på underverken men här är två nyfödda.