Nanny-feber!
Såg ett fantastiskt bra program på tv igår kväll. Nanny-metoderna har blivit politik och helt utan att ifrågasätta grunden för metoderna införs de på skolor och i hem. Vi vuxna måste visa att vi bestämmer! Bestraffning och belöning. Inte ens i hunddressyr används bestraffning längre. Belöning är mycket mer effektivt för att lära in och få lydiga hundar. Men är det lydiga hundar vi vill ha? Lydiga barn som utan att blinka gör det vi säger till dem?
Det mest skrämmande exemplet var när ett helt lärarkollegie ställer sig i korridoren och blockerar en elev från att komma in i skolan för att han ifrågasatt skolans ordningsregler. Ingen analys, ingen dialog. Varför beter sig vissa elever på ett visst sätt? Varför kan inte en elev sitta stilla och tyst? Kan det vara fel på skolans miljö och pedagogiska upplägg?
Nej barn och ungdomar skall inte ifrågasätta. Att anpassa miljön till eleverna eller se saker från en annan vinkel är inte intressant. Vuxenvärlden har alltid rätt? Är det verkligen så? Naturligtvis inte. I så fall skulle ju inte vuxenmobbning finnas, eller krig. Barn är kloka och kan tillföra så mycket till samhällsutvecklingen.
Men det är kanske det man är rädd för? Utveckling och förändring kan vara jobbigt och det tar tid att ifrågasätta de redan invanda rutinerna. Att det nya Folkpartiet går i bräschen både för nanny-metoder och assimilation, kan inte vara någon tillfällighet. De nya svenskarna ställer ju krav på förändring och förnyelse av vårt samhälle. De ser vårt samhälle med andra ögon och ifrågasätter precis som barn och ungdomar. Att bemöta dem med regler och rigida strukturer som de skall anpassa sig till, istället för dialog och öppenhet, är precis samma sak som att använda nanny-regler för våra barn.
Allt som redan finns är inte bra. Allt som är nytt är inte bra. Men det är bara i dialog och ett öppet klimat som vi kan skapa nya strukturer och utvecklas tillsammans. Det skrämmer mig att höra politiska sakkunniga längta tillbaks till när barnagan var laglig! Låt oss inte hamna i ett sådant samhälle igen. Bort med nanny-programmen från teven.
Det mest skrämmande exemplet var när ett helt lärarkollegie ställer sig i korridoren och blockerar en elev från att komma in i skolan för att han ifrågasatt skolans ordningsregler. Ingen analys, ingen dialog. Varför beter sig vissa elever på ett visst sätt? Varför kan inte en elev sitta stilla och tyst? Kan det vara fel på skolans miljö och pedagogiska upplägg?
Nej barn och ungdomar skall inte ifrågasätta. Att anpassa miljön till eleverna eller se saker från en annan vinkel är inte intressant. Vuxenvärlden har alltid rätt? Är det verkligen så? Naturligtvis inte. I så fall skulle ju inte vuxenmobbning finnas, eller krig. Barn är kloka och kan tillföra så mycket till samhällsutvecklingen.
Men det är kanske det man är rädd för? Utveckling och förändring kan vara jobbigt och det tar tid att ifrågasätta de redan invanda rutinerna. Att det nya Folkpartiet går i bräschen både för nanny-metoder och assimilation, kan inte vara någon tillfällighet. De nya svenskarna ställer ju krav på förändring och förnyelse av vårt samhälle. De ser vårt samhälle med andra ögon och ifrågasätter precis som barn och ungdomar. Att bemöta dem med regler och rigida strukturer som de skall anpassa sig till, istället för dialog och öppenhet, är precis samma sak som att använda nanny-regler för våra barn.
Allt som redan finns är inte bra. Allt som är nytt är inte bra. Men det är bara i dialog och ett öppet klimat som vi kan skapa nya strukturer och utvecklas tillsammans. Det skrämmer mig att höra politiska sakkunniga längta tillbaks till när barnagan var laglig! Låt oss inte hamna i ett sådant samhälle igen. Bort med nanny-programmen från teven.
