Den stora stormen
Jag har alltid varit fullständigt värdelös på att komma ihåg årtal. Kanske en av anledningarna till att jag tycker kungarnas historia är helt ointressant. Min mamma däremot är en fena på när Gustav Adolf och de andra hittade på än det ena än det andra. Inte ens mina "egna" årtal, som när vi flyttade till Oxevik eller när vi köpte hund, finns kvar i min hjärna. Jag tror att min hjärna helt enkelt inte är konstruerad för att komma ihåg årtal. Kanske beror det på helt andra orsaker som ointresse? Vad vet jag?
Jag minns i alla fall att det var en stor storm i min barndom, kanske 1968 eller 1969. Då föll det stora trädet hemma på gården ner och lade sig som ett stort lek-klätterträd ner över lekplatsen. Vi barn fick naturligtvis inte klättra i det, men det gick ju inte att låta bli. Någon blev säkert lite lätt skrubbad på armar och ben när man föll i marken nedanför. Tror att det var asfalt. Till vår förtvivlan kom gatukontoret och sågade isär det och en dag var det borta.
Lite ironiskt är det att jag idag sitter i tekniska nämnden som basar över gatukontoret, som vi svor ve och fasa över i min barndom. Senaste nämndsmötet hade vi uppe ett medborgarförslag om lekplats på Spelmansberget. En annan sak som jag är dålig på är namn. (undrar vad jag är riktigt bra på egentligen?) Spelmansberget visade sig vara en plats där jag lekt mycket i min barndom. I berget bakom vårt hus byggde vi kojor och lekte indianer eller något annat spännande. Tyvärr kom just gatukontoret med sina orange bilar (visst var de orange? jag minns de ialla fall så) och rev ner våra ihopsläpade grenar och brädor. Men redan veckan därpå började vi igen att samla ihop nya saker att bygga med. Det var en ojämn kamp och vi kände oss missförstådda och motarbetade som nybyggare på prärien, säkert inspirerade av bröderna Cartwright eller någon annan tv-serie.
När man tänker tillbaka på det som hände i ens barndom, har man glömt det där tråkiga och ledsamma. Tur är väl det att man inte går och ältar det som inte går att ändra. Trots det så kommer en del tillbaks när man verkligen sätter sig för att tänka hur det egentligen var. Vi var verkligen förbannade på gatukontoret och planerade de hemskaste hämningsaktioner, när vi gråtfärdiga fick se våra kojor, eller snarare resterna av det vi med sådan möda byggt ihop. Jag kommer också ihåg att stormen dragit ner ett plåttak som flugit omkring på gatorna och orsakat stor förödelse, dock inga personskador, om jag kommer ihåg rätt? Min granne kommer ihåg att de inte fick gå i skolan i Fiskebäckskil eftersom de kunde träffas av nedfallande husdelar eller helt enkelt lyftas med i de hårda vindarna.
Apropå stormar, så har ju några stycken svept in över landet. Gudrun och Per är ju redan passé även om de skapade förödelse som fortfarande kan ses spår av. Hemma hos oss var det Per som skapade mest skador. Gudrun slet i taket så att vi trodde att det skulle lyfta men bara en enda takpanna hade fallit ner och stod hel och oskadd i gräsmattan. Farmors stuga hade råkat värre ut och takpannor låg sönderslagna över hela gräsmattan.
Natten till söndagen var det dags igen, och då är inte mer än en knapp vecka sedan stormvarning utfärdades! Visst känns det som om det blir oftare och oftare. Översvämningar i Uddevalla är ju inte ovanliga men vi trodde nästan att vi hade byggt bort dem med nya dagvattenledningar. Tji fick vi. Varje storm svämmas Kampenhof över och sätter hela parkeringen under vatten. Muséet ser ut att vara byggt som en fästning omgärdad av en vallgrav och det är bara vindbryggan som saknas. kanske är det på det temat vi skall bygga det nya kulturhuset?
Jag minns i alla fall att det var en stor storm i min barndom, kanske 1968 eller 1969. Då föll det stora trädet hemma på gården ner och lade sig som ett stort lek-klätterträd ner över lekplatsen. Vi barn fick naturligtvis inte klättra i det, men det gick ju inte att låta bli. Någon blev säkert lite lätt skrubbad på armar och ben när man föll i marken nedanför. Tror att det var asfalt. Till vår förtvivlan kom gatukontoret och sågade isär det och en dag var det borta.
Lite ironiskt är det att jag idag sitter i tekniska nämnden som basar över gatukontoret, som vi svor ve och fasa över i min barndom. Senaste nämndsmötet hade vi uppe ett medborgarförslag om lekplats på Spelmansberget. En annan sak som jag är dålig på är namn. (undrar vad jag är riktigt bra på egentligen?) Spelmansberget visade sig vara en plats där jag lekt mycket i min barndom. I berget bakom vårt hus byggde vi kojor och lekte indianer eller något annat spännande. Tyvärr kom just gatukontoret med sina orange bilar (visst var de orange? jag minns de ialla fall så) och rev ner våra ihopsläpade grenar och brädor. Men redan veckan därpå började vi igen att samla ihop nya saker att bygga med. Det var en ojämn kamp och vi kände oss missförstådda och motarbetade som nybyggare på prärien, säkert inspirerade av bröderna Cartwright eller någon annan tv-serie.
När man tänker tillbaka på det som hände i ens barndom, har man glömt det där tråkiga och ledsamma. Tur är väl det att man inte går och ältar det som inte går att ändra. Trots det så kommer en del tillbaks när man verkligen sätter sig för att tänka hur det egentligen var. Vi var verkligen förbannade på gatukontoret och planerade de hemskaste hämningsaktioner, när vi gråtfärdiga fick se våra kojor, eller snarare resterna av det vi med sådan möda byggt ihop. Jag kommer också ihåg att stormen dragit ner ett plåttak som flugit omkring på gatorna och orsakat stor förödelse, dock inga personskador, om jag kommer ihåg rätt? Min granne kommer ihåg att de inte fick gå i skolan i Fiskebäckskil eftersom de kunde träffas av nedfallande husdelar eller helt enkelt lyftas med i de hårda vindarna.
Apropå stormar, så har ju några stycken svept in över landet. Gudrun och Per är ju redan passé även om de skapade förödelse som fortfarande kan ses spår av. Hemma hos oss var det Per som skapade mest skador. Gudrun slet i taket så att vi trodde att det skulle lyfta men bara en enda takpanna hade fallit ner och stod hel och oskadd i gräsmattan. Farmors stuga hade råkat värre ut och takpannor låg sönderslagna över hela gräsmattan.
Natten till söndagen var det dags igen, och då är inte mer än en knapp vecka sedan stormvarning utfärdades! Visst känns det som om det blir oftare och oftare. Översvämningar i Uddevalla är ju inte ovanliga men vi trodde nästan att vi hade byggt bort dem med nya dagvattenledningar. Tji fick vi. Varje storm svämmas Kampenhof över och sätter hela parkeringen under vatten. Muséet ser ut att vara byggt som en fästning omgärdad av en vallgrav och det är bara vindbryggan som saknas. kanske är det på det temat vi skall bygga det nya kulturhuset?
