Anna-Lena Heydar

Det är med sorg jag konstaterar att ännu en jordbävning har inträffat nära en huvudstad. Santiago i Chile har drabbats hårt, ännu vet vi inte hur hårt av det hemska skalvet med en styrka som nästan är ofattbar (8 på Richterskalan).  I vårt land har vi varit förskonade från större katastrofer. Snökaos och översvämningar känns lite futtiga i sammanhanget.

Cecilia Frode äger scenen i nästan två timmar och håller oss i sitt grepp, genom allvar och vardagskomedi. Jag är full av beundran och går från Östraboteatern med huvudet fullt av funderingar och en känsla av välbefinnande. Tänk att jag fick vara med om denna härliga kväll. Lyft er ur tv-soffan och kom till nästa föreställning med Riksteatern. Det är garanterat något som slår tv-tablån. Även om SVT och de andra också kan överträffa sig själva ibland.
Live teater går direkt in i hjärtat. Det kan aldrig tv-skärmen förmedla lika starkt.  Kontrabasen är en bonus. 

Jag ser verkligen fram emot teatern ikväll och ser därför (trots min nyvunna kärlek till snön) med bävan på allt det vita som vräker ner utanför mitt fönster. In till stan skall jag i alla fall ta mig. Kosta vad det kosta vill.  Inte kan man missa Cecilia Frode bara för lite snö?!

Idag var det en strålande vinterdag, precis som att vara i fjällen (själv har jag aldrig varit i fjällen så jag vet inte, men det är flera som har sagt att det är precis som idag!). Jag ställde mig i ett hushörn och njöt av att känna värmen från solen i mitt ansikte. Det droppade från markisen ovanför så jag fick snabbt flytta mig ut på trottoaren, men den stund som det varade var riktigt skön. Säkert fick jag flera D-vitaminer i mig. 

Det enda som jag kunde klaga på idag var en sur Göteborgare som inte kunde sansa sig en liten stund medan jag försökte komma in på en avfart som var så moddig att det nästan inte gick att köra in. Han gjorde ett fult tecken med handen. Nåja. Han hade säkert en jobbig dag.

Det är tråkigt att äta frukost utan en tidning att bläddra i.  Något fattas. I lördags hade jag full förståelse för att tidningsbudet inte tog sig ut i snökaoset, men idag? Det är faktiskt skottat och helt ok att köra på vår lilla väg. Kan det vara någon annan stans det inte går att  ta sig fram? Precis när jag skriver detta kommer naturligtvis vår tidningsbil. Slut på gnället. Snabbt ut och hämta tidningen. Lite hinner jag väl titta i den innan jag skall iväg till jobbet.

Gårdagens snöande och blåsande gjorde att vi var tvungna att avvakta med ett av träningspassen = snöskottningen. Det blev helt enkelt ingen effekt av att kasta snön åt ena hållet för att sedan få tillbaks den igen på samma plats. Idag har jag i alla fall fått undan en del från ingångarna, till huset och till hönshuset. Hönsen behöver ju ha fräscht vatten och mat varje dag. De ser ut att ha det riktigt mysigt, trots snötäcket i hönsgården. De sprätter runt i snön och hittar saker inunder att picka i sig.

Här kommer lite foton från morgonen i Oxevik.

Min kärleksproklamation till snön måste naturligtvis följas av en liten förklaring. Här kommer en listning av fördelarna med snövinter.

-  man kan strunta i att köpa dyra gym-kort.  ( låt oss säga januari - mars, 3x350 kronor = 1050 kronor)
-  inställda utflykter med bilen, kollektivtrafiken  ( 10 dagar à 10 mil = 100x6 kronor = 600 kronor)
-  Inställda inköpsresor till affärer  ( 10 besök à 500 kronor = 5000 kronor)
-  elavbrott   ( 3 elavbrott à 5 timmar ger 15X20 kronor=300 kronor)
-  telefonavbrott  ( 3 avbrott à 3 dagar ger 3x100 kronor = 300 kronor)
-  Inställda kalas och bjudningar, alla är trötta efter snöskottning och pulsande i snödrivor ( 5x500 = 2500 kronor)
Hittills har vi sparat 1050 + 600 + 5000 + 300 + 300 + 2500 = 9750 kronor!  Och då har vi inte räknat de rent mänskligt sociala vinsterna.

På grund av insnöandet, umgås vi i familjen mer. Spelkvällar till stearinljusens milda sken, kreativa middagar (eftersom vi få leta längst in i skafferiet efter bortglömda burkar och paket), vackra landskap och ljusare vinter, promenader på havsisen (gå på vattnet - det känns nästan lite gudomligt!). 
Samhället får dessutom tillfälle att testa sin beredskap för extrema vädertillstånd, vilket kan vara bra inför klimatförändringarna.

Tänk vad mycket fördelar! Livet är underbart och snö är fantastiskt.

Jag har bestämt mig för att älska snö.  If you can't beat them, join them.  Kyla? Hurra!

En vy över Oxevik från tidigt 1900-tal. (fick den från min pappas kusin Gösta Engström) Man ser Gullmarn i bakgrunden med Lysekils kyrka som utropstecken. (precis som idag) Skorstenen på Guanofabriken finns inte idag, men resten av fabriken står som ett minne från gångna tiders arbetsplats.

Vårt hus finns ännu inte (den vackra enebacken vid bergsknallen mitt i bilden) och vägens dragning är inte som den ser ut idag.  Annars känner man igen sig och kan orientera sig tack vare bergen.

Stormen har brutit ut. Skolverkets förslag att jämställa de olika världsreligionerna i religionsundervisningen, har väckt den kristna kyrkans företrädare. Ja, inte bara kyrkans män och kvinnor utan även utbildningsministern, som lovar att kristendomen fortsatt skall ha en särställning i skolan. 

Jag tror inte att någon ifrågasätter kyrkans historiska roll i vårt samhälle och visst är många fortfarande medlemmar och troende kristna i Sverige, liksom jag själv.  Det jag undrar över är den rädsla för att barnen i vårt land skall förlora sina historiska rötter och tappa sin förankring i nuet?  Den kristna kyrkan kommer att ha en särställning i vårt samhälle, även framöver.  Det som skolverket pekar på är att även de andra världsreligionerna har fått en plats i vårt samhälle. Det finns så mycket som förenar dessa religioner och när man börjar jämföra ideal, så ligger de väldigt nära varandra.

Att Skolverket vill skapa en religionsundervisning som utgår ifrån att alla världsreligioner är lika viktiga och bör jämföras på samma nivå är inte ett hot mot den kristna tron. Det sätter däremot "vår egen religion" (och då menar jag alla våra invånares olika religiösa tillhörighet) i ett sammanhang. Det måste ju vara skolans uppgift att skapa förståelse för religioner och kunskap om religioners innehåll och historia. Det svenska samhället och den kristna kyrkan lever ju inte i ett vakum. Genom årtusenden har vi påverkats från många olika håll och de stora religionerna har påverkat varandra. Att sätta sig själv och sin världsbild i ett sammanhang ger starka och djupare rötter än en ensidig bild.

En moderat politiker har köpt / betalat för att vänner och bekanta skall bli medlemmar och sedan rösta fram honom i ett provval.  För ett parti som har som grundval att konkurrensutsätta och lita till kapitalet (nu raljerar jag och ironiserar - bara så att ni vet ;-)), även för dem finns det gränser för vad man kan acceptera.

Frågan är var gränsen går? Visst finns det politiker som syns i alla sammanhang och håller med den man sist pratat med. Visst finns det politiker som lovar alla det de vill ha. Om man är tydlig med att man företräder vissa särintressen, är det ok då? Det är inte helt lätt att dra gränserna tydligt.  Att företräda vissa ptivatpersoners intressen eller att företräda en eller flera samhällsgruppers intressen, visst finns det en skillnad, men var går gränsen?

I detta fallet betalade politikern, privatpersonernas medlemskap. I andra fall betalar/finansierar särintressen, politikerna/politiken för att driva en viss politik. Då kan man säga att röster köps av politikerna.  Att behålla sin integritet och stå för det man själv tror på, är det något som värderas högt av väljarna? I vår tids opinionsundersöknings- och mediastrategipolitik, kan man lätt förlora vad det egentligen handlar om (åtminstone för mig); Att bli politiker för att man vill förändra och utveckla samhället till något som man själv tror på innerst inne.

Det är mycket reklam för bantning överallt. Kanske är jag speciellt mottaglig, ungefär som att man ser småbarn överallt när man är nybliven mamma? Visst behöver jag gå ner några kilon.  Hela mitt liv har jag behövt gå ner några kilon. Ett återkommande tema som naturligtvis är ännu ett i-landsproblem.  Om det inte hade varit överflöd av mat, hade jag inte behövt att tänka på vad jag äter. Det är lyx.

Visst satt vi och tittade på Melodifestivalen igår kväll, men ärligt talat känns det lite "trött". Inget nytänkande och väldigt många låtar som man har hört x antal gånger förut. Är det inte dags att pensionera Björkman? Ta in någon som har lite nya idéer och inte väljer samma låtar gång efter gång och som inte tror att "hippare, hoppare" är förnyelse.
Tack Pauline som ändå bidrog med lite värme och charm. Det var det bidrag som lyfte lite och fick mig att börja dansa.

Vi har ju haft problem med vår telefon och därmed också vår internet-anslutning i en vecka. Igår ringde en man från Relacom och sa att han var på väg till oss för att fixa problemet. Underbart.  Jag var på väg ut till min bil för att åka iväg till ett möte när Relacombilen stannade utanför huset. Ut stiger en kille i min sons ålder! Kan den lille pojken verkligen klara det här, tänkte jag, innan jag insåg att han säkert var fullt kapabel att göra sitt jobb.
Och det var han. Nu har vi både en fungerande telefon och internet igen.  Det är bara att erkänna, jag har blivit gammal.

I höstas fick vi alla lära oss att inte ta i hand när vi hälsar på varandra. I veckan blev en man friad, efter att ha blivit fråntagen sin A-kasseersättning, just för att han inte tagit i hand när han hälsade! Det är lite svårt att förstå.
Det är ok att säga att man inte tar i hand av rädsla för att få den farliga influensan, men det är inte ok att avstå handslaget på grund av sin religiösa övertygelse.  Jag förutsätter naturligtvis att man på ett hövligt sätt framför sin önskan att avstå från att ta i hand.

Jag har ingen stark religiös övertygelse själv. Visst tror jag på Gud, men min tro är inte kopplad till några yttre attribut som hur jag är klädd eller hur jag formellt beter mig. Jag tror på att göra gott, tänka gott och säga gott. För ett antal år sedan hade jag svårt att se en kvinna i hijab utan att tänka på kvinnoförtryck och ojämställdhet. Idag vet jag att många kvinnor känner sig trygga och bekväma med att klä sig i huvudduk. Det är i min egen reaktion som jag kan se om jag har fördomar eller inte.

De som förfasat sig över att en man inte vill ta en kvinna i hand när han hälsar, borde rimligtvis tänka efter.
Varför känner jag mig kränkt? Det finns säkert en massa fördomar som kommer vällande fram i mitt inre när jag ser en man från Mellanöstern (?) som inte vill ta min hand. Hur skall han kunna samarbeta med kollegor om han inte kan ta i hand, som alla andra? Ser han ner på mig för att jag är kvinna? Slår han sin fru och barn i lönndom i hemmet?

Vi måste försöka att se bortom de "yttre" faktorerna och se människan.  Det är många "svenskar" som inte tar i hand när de hälsar. Det är många "svenskar" som ser ner på kvinnor. Och tyvärr är det många "svenskar" som slår sina fruar och barn i lönndom i hemmets "trygga vrå".

Jag drömmer mig bort.  Det är sol och varmt och jag går barfota ut i växthuset för att plocka frukosttomaterna.  Sätter mig i min hängstol och dricker kaffe bland alla växter och bara njuter. Tänk vad en frökatalog kan inspirera! Frågan är vilka squash och bönor jag skall plantera i år och om jag skall våga satsa på morötter igen, trots att jag aldrig lyckas få några?  Dagens i-landsproblem, som mina barn skulle säga.

Det är i alla fall hopp om liv efter vinter och snö. Hönorna har börjat lägga ägg igen. Äntligen ägg med riktiga gulor och mycket smak till frukost. Snart kommer de första försådderna igång. Men först skall jag bara ut och skotta den senaste snön.......

Knappt hade jag skottat grusplanen bakom växthuset, förrän leveransen med pellets kom idag. Vilken tur. N snöar det igen och frågan är hur mycket det kommer denna gång? Kanske är det bäst att bära in så mycket pellets jag orkar innan det försvinner under ett tjockt snötäcke.

Jag vet inte om det är snön? Sedan i fredags har internet hoppas ur och i, utan någon förvarning. Igår började telefonen att spraka i örat så att man inte hör ett ord av vad den som ringer säger. Maken felanmälde och denna gång kunde telia faktiskt se att det var något fel. Förra gången detta hände, påstod de att inget var fel med vår anslutning. Tre dagar skall det ta för reparatörerna att åka hit ut och felsöka.

Idag fick jag trots allt igång min anslutning efter flera omstarter av både dator och modem. Vi får se hur länge det varar. Passar därför på att maila, face-booka, blogga, spotifya med mera. Jag är inte beroende.

Det börjar bli lite enahanda. Snön yr och vi fick skotta fram bilarna ur snön igen. Visst är det så att vintern brukar börja vid denna tiden i vanliga fall, så jag har full förståelse för att det inte är vår riktigt än, men ärligt talat! Det börjar bli nog med snö.  snövallarna är så höga att det snart inte går att nå upp och kasta mer snö vid vägkanten. Ändå kan jag fortfarande njuta av de vita vidderna och hur ljust det är ute, även på kvällen. Speciellt nu när fullmånen har lyst upp hela landskapet på natten. Magiskt.

Visst är det fint med snölandskap, men ärligt talat så räcker det nu. Jag vaknade av att snöplogen kom och rensade bort det senaste snöfallet idag morse vid fyratiden. Fantastisk service för oss lantisar, som vi själva betalar för till skillnad från stadsborna som får det via sin skattsedel (vi lantisar betalar alltså dubbelt för snöröjning!). Jag är i alla fall väldigt nöjd med hur vår snöröjare sköter sitt uppdrag. 

Det enda jag egentligen har att klaga över är att det är lite halt att promenera på vägen. Inget jättestort bekymmer och det går ju att ta på sig skidor eller broddar. En granne har tagit fram sin spark, det känns som någon taget ur någon barndomsfilm av Astrid Lindgren.  Lotta på Bråkmakargatan, kanske.  Vi har haft en härlig vinter, inte tu tal om annat.

Trots det kan jag inte sluta tänkta på värme och sol. En av hönorna har börjat lägga ägg och knopparna är stora på syrener och andra blommande träd och buskar, så våren kan inte vara så långt borta, trots kylan. Hoppet om en ny vår har väckts i mitt hjärta och nu längtar jag mer för varje dag

.