Anna-Lena Heydar

Det nya året närmar sig med stormsteg och jag har ännu inte vant mig vid att det är 2010! Jag vet att det är ett tecken på att man börjar bli gammal när tiden går för fort. Nästa år fyller jag 50 år och lär bli mormor. Hur kunde det bli så? Jag har ju inte blivit riktigt vuxen ännu och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske kommer jag att ligga på min dödsbädd och säga; - Nu vet jag.....

Har känt i kroppen att något är på gång. Idag har det brutit ut och jag är rejält snuvig. Ska ta en liten morgonpromenad med hunden och sedan sätta mig och läsa morgontidningen i lugn och ro. Ingen kommer att störa mig. Maken är på jobbet, dottern i Pajala och sönerna kommer att sussa sött till långt fram på dagen. Julefrid.

Det är juldagen och känns lite oom om julen är nästan över. I många länder är det denna dag man firar men vi tjuvstartar ju alltid här i Sverige, så för oss är det dagen efter. Solen skiner över snötäckt landskap, så egentligen borde julkänslan vara stark i år och det är väldigt vackert.

Vi hade en mycket trevlig julmiddag med hela familjen igår och idag har vi rester som behöver ätas upp. Inget att klaga över. Man slipper laga mat och det är gott. Skönt att jag inte ätit mig nöjd på skinka och köttbullar innan julen. En långpromenad med hunden och jag kan klämma i mig en rejäl portion idag också.

God Jul allihop!

Underbart och äntligen! Ett forum för att prata om sexualitet och vad en enskild person känner och tycker om var gränsen går. Att en persons blogg kan dra igång en hel rörelse, har ju hänt förr, men det är skönt att det går - varje gång.
Man kan inte nog stärka varandra och lyfta upp de övergrepp som sker, i ljuset. Ingen ska behöva bearbeta i sin ensamhet och känna skuld och skam över något som man inte har kontroll över. Ibland har man kanske låtit saker hända, som i efterhand inte känts bra.  Det finns så mycket att fundera över och ibland är det skönt att få prata av sig. Attityder till vad som är ok och inte ok kan också påverkas om man tillsammans diskuterar frågan.
Därför är "Prata om det" ett så viktigt fenomen.

Det börjar se ut som om vi kommer att få en vit jul i år. Jag var lite rädd för att det skulle smälta lagom till julafton, men idag började det snöa igen och isen försvann under ett tjockt vitt täcke. Tyvärr ser man inte längre var det halkiga istäcket är längre, så det gäller att gå försiktigt. Man vill ju inte hamna på sjukhuset lagom till de stora helgerna. Hunden halkade också till några gånger i morse så hon får inte springa lös längre. Ledbanden är inte så töjbara på oss gamlingar.  Långsamma promenader och trippande gång är vår melodi just nu (det ser säkert ganska löjligt ut - men hellre det).

Det börjar stå mig upp i halsen. Att Herr Åkesson uttrycker sin åsikt om Islam som "en våldsreligion", förvånar mig inte.  Det jag är riktigt trött på, är att reportrar i SVT inte kan hålla sig för goda för att insinuera samma sak. Det är inte det islamiska samfundet i Sverige som har skapat människor som känner sig utanför och ledsna över att deras födelseländer ödeläggs med bomber och vapen som producerats och, i vissa fall, också avfyras av människor från det nya hemlandet Sverige. Vi har alla en roll i att detta tragiska skådespel.

Varför kallades inte Ärkebiskopen eller någon annan kristen potentat och ställdes till svars i direktsändning för morden i Knutby?

Jag uttryckte min lättnad över att Säpo-chefen verkar hålla huvudet kallt, men han verkar vara den ende i detta läge som försöker analysera och tänka till innan han öppnar munnen. Är det okunskap? Är det sensationsjournalistik?
När en av våra mest erfarna journalister på SVTs nyhetsredaktion uttrycker sig som att det är det muslimska samfundet som skall ta ansvar för att en ensam galning (som dessutom spenderat större delen av de senaste åren i England och Irak!) bestämmer sig för att spränga sig själv i luften, har det gått för långt. Det måste finnas gränser för hur korkad man får vara och fortfarande jobba på en av de kanaler som skall vara Public Service. Jag förväntar mig högre standard på frågeställningar och analys. Alla verkar falla in i Herr Åkessons retorik och samhällsanalys. Och vi vet alla vilket samhälle det skapar.

Det gick kanske lite fort när Morgan Johansson, kastade ur sig att nu skall Säpo få befogenheter som gör det möjligt att få tillgång till signalspaning? Glömde han säga att han provtänkte? Jag hoppas innerligt att det inte blir snabba, oövertänkta reaktioner på ett vansinnesdåd som kommer att styra vår politik.  Demokrati och öppenhet är viktigare än så.

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av intervjun med Säpo-chefen på P1 i eftermiddag. Reportern hejade ivrigt på någon bloggare som tyckte att Säpo borde ha vetat att den man som utförde det misslyckade sprängningsattentatet i Stockholm i helgen var en potentiell terrorist.  Det är ju alltid lätt att i efterhand pussla ihop alla tecken och säga att detta borde vi ha sett.

Grannarna i svenska småstaden tyckte att han verkade vara en helt vanlig och mycket trevlig person.  De som kastade ut honom från att delta i mosken i Luton, måste ha sett en helt annan person. Att utifrån dessa två sidor, kunna säga att han är en typisk terrorist, känns inte helt självklart. 

Jag måste instämma i Säpo-chefens svar; vi kan inte ha en övervakningsstat som pekar ut människor på förhand som potentiella terrorister. Däremot är det ett misslyckande för vårt samhälle att en person väljer att spränga sig själv i luften som en sista desperat handling i ett land där han/hon inte känner sig välkommen, behövd och hemma. En klok synpunkt från en person som lever på uppdraget att bevaka och försöka förebygga hot. Tänk om reportrarna som nu försöker höja hysterinivån kunde lugna sig lite och lyssna på alla kloka synpunkter och  debattinlägg, utan att fortsätta driva sina egna teser! Jag är trött på att höra dessa ledande frågor om hur rädd och osäker intervjuade personer känner sig efter det som har hänt.

Jo vi är oroade. Det var en desillusionerad människa som utförde en mycket allvarlig handling.  Låt oss fundera över varför och sedan se vad vi kan göra för att förebygga så att det inte ska hända igen.

Det är magiskt att se stjärnfall. Idag morse var det fortfarande några stjärnfall kvar från det stora fyrverkeriet som skulle ske vid tolvslaget. Då låg jag och sussade skönt i sängen, även om jag faktiskt tänkte tanken att ställa väckarklockan igår kväll (det blev inget av det, som ni förstår).

När jag tog morgonpromenaden med hunden, fick jag ändå se minst ett tjugotal små meteroiter falla in i vår atmosfär och brinna upp som julbloss på himlen. Eftersom jag är osäker på var Tvillingarnas stjärntecken är på himlen, gick jag och tittade lite runt överallt för att spana efter stjärnfall. De första två kom ganska snabbt, ner mot sjön. Jag önskade mig fred på jorden och tänkte att det var väl ganska dumt att jag inte önskade mycket pengar till mig själv? Men det kändes inte rätt att önska sig pengar. Hälsa och ett gott liv för familjen, var nästa önskan. Sedan tappade jag lite koncentration och beundrade bara de vackra stjärnbloss som flammade upp och dog, när jag sakta vandrade hemåt under stjärnhimlen. Det är förunderligt med stjärnfall.

Jag vet att jag inte ska sitta och småle och tänka på Sven Mellander, men jag kan inte låta bli. Reportern på P1 försöker desperat få Lucian och en resenär på Stockholms järnvägsstation att säga att de är allvarligt oroade över det som hänt i Stockholm i helgen. De svarar ändå att de inte är särskilt oroade och att de istället ser fram emot en trevlig Lucia-dag och en härligt vinterdag i landets huvudstad. Och reportern ger sig inte i första laget, ska ni veta!

Visst är det allvarligt att en människa just har begått ett självmord av värsta slag mitt i julhandeln. Det är en tragedi på mer än ett sätt, men det blir lätt surrealistiskt när journalister vill att vi skall vara rädda och upprörda. Det räcker så gott med den rädsla och upprördhet som finns i världen, utan att reportrar bidrar till att öka på den.

Det verkar ha fallit lite snö under natten. Mina steg är inte de första i nysnön. Här har promenerat katter, rådjur och en annan tidig morgonflanör. När man ser att spår i snön, förstår man helt plötsligt varför hunden ibland stannar och nosar extra länge på ett ställe. I vanliga fall "ser" jag inte varför, men nu när alla spår är synliga även för en med outvecklad nosförmåga, kan man klart se alla spännande djur som passerat vägen.

Idag tittar till och med solen fram,så då kanske jag får med mig den värmeälskande maken ut på en promenad?

Läser en mycket bra insändare av P_A Hultman, som är ett svar på en insändare från Maria Plass (M) angående den "revolutionerande" förändring som nu sker i flyktingmottagandet.  Det var inte länge sedan Arbetsförmedlingen hade huvudansvaret för flyktingmottagandet i Sverige. Det fungerade inte så bra och alltså lade man över ansvaret på kommunerna för att kunna få en helhetslösning som inte bara handlar om arbete, utan också skola, omsorg och vård. 

Nu har Arbetsförmedlingen igen tagit över ansvaret men med förbehållet att det är privata coacher som ska sköta arbetet! Ett sant nytänkande av den nuvarande regeringen? Det finns redan många privata företag som är engagerade i denna bransch, så det är inget nytt. Det nya är att de inte ska få konkurrens av våra kompetenta offentliga tjänstemän (om inte de starta eget, vilket kanske är tanken?).

När kommunerna äntligen har prövat sig fram och skapat en organisation och ett arbetssätt (som också involverar Arbetsförmedlingen och privata aktörer) som börjar att hitta sina former, då slår regeringen undan benen och omorganiserar. Att sedan kalla detta för nytänkande är en skymf mot de som idag jobbar mycket seriöst och hårt med den svåra uppgiften att hitta arbete och vägar in på den svenska arbetsmarknaden för en grupp människor som står långt från arbetsmarknaden.  Attitydproblem från arbetsgivare, utbildningsmatchning, validering och andra frågor återstår att lösa, oavsett vem som har ansvaret. Det hade varit bättre att satsa hårdare på att lösa dessa frågor, än att se till att all kraft nu får läggas på omorganisation.

Det är vackert med snö. Alldeles vitt. Konturerna försvinner och landskapet förlorar sina gränser. Bergen fortsätter upp i den vita snöhimlen och snötunga grenar förenar sig med vägen. Av husen syns nästan bara lamporna som lyser upp fönstren.

En öppen omröstning bland medlemmarna för att ta fram en ny partiledare? Det är ingen dum idé, men det är inte bara på partiledarposten som det krävs öppnare processer. Vi behöver en nydaning inom hela partiet, på alla nivåer. Det är genom att skapa delaktighet och en känsla av att få vara med och skapa politiken, som en verklig förändring kan ske. Idag sätts agendan alldeles för mycket i stängda rum. Inte bara för att hålla människor utanför (?), utan också för att det finns en struktur och ett arbetssätt som är gammaldags och konservativt (allså bevarar det gamla).

Om vi inom socialdemokratin skall få en förnyelse, måste också arbetssättet förnyas. En öppnare process att välja våra företrädare kan vara en sådan förnyelse. Men det krävs mer.  Vi måste våga ifrågasätta våra heliga kor. Allt var inte bättre förr.  Många kände sig lika frustrerade av att gå arbetslösa / sjukskrivna och slussas runt i systemet under socialdemokratiskt styre. Det är dessutom en helt annan samhällsstruktur idag än det var för bara tio år sedan. Om socialdemokratin skall kunna överleva måste vi formulera en politik som dagens medborgare känner sig attraherade av. Hela arbetarrörelsen måste genomgå en förnyelseprocess och hitta tillbaks till den värdegrund och de friska och livskraftiga rötter som finns där djupt nere.

Det blir aldrig gammalmodigt att prata om solidaritet, rättvisa och jämlikhet/jämställdhet. Utmaningen är att skapa en vision för framtidens samhälle. Man kan förankra bakåt och analysera nuet, bara man sedan lyfter blicken och ser framåt.  Vi verkar ha fastnat i de två första faserna och inte vågat se framåt. Det är dags nu.

Det är en följetong om hur vi kvinnor skall klä oss i media. Ena tidningen lägger ut bilder på lättklädda kvinnor som ser lätt utmärglade ut och sätter det som ideal. Andra sätter på heltäckande tältmundering för att ingen skall se vad som finns inunder och sätter det som ideal. Sedan undrar man över varför unga kvinnor hatar sina kroppar?!

När ska vi kunna accepteras som vi är? Tjocka, korta, långa, smala, med stora bröst eller plattbröstade. Vad är det med en kvinnokropp som gör att alla vill vara med och tycka till om hur det ska vara? Och vad är det med religion som gör att man vill kontrollera det som Gud har skapat? Man kan bli trött för mindre.

Efter att Pocketbokklubben ringt mig för fjärde gången på två dagar orkade jag inte säga nej. Vi vill bara ställa några frågor om dina läsvanor. Det går jättefort. Visst!  Vi vill ge dig en pocketbok som tack för hjälpen. Jaha. Vi skickar den snarast och så börjar "försäljaren" räkna upp att det kommer ett nyhetsbrev med mail under sex månader som inte innebär några förpliktelser........bla bla bla    När jag lägger på luren känner jag mig superblåst.  F-n!!!
Varför skaffa sig Nix?