Anna-Lena Heydar

Nu har vi besök från Iran, igen. Denna gång är det min svåger med fru som är här och hälsar på. De kom i måndags och kommer att stanna en månad. Trevligt och intensivt.  De första dagarna har vi mest hållit oss hemmavid men det blir väl några lite längre resor också innan de åker hem igen.

Vädret är (tyvärr) lika soligt som förrut. Missförstå mig rätt. Vattenbristen förra veckan gör att jag hela tiden undrar när brunnen skall gå torr igen. Det kom inte alls tillräckligt med regn, även om man kan tycka att det öste ner en hel dag. Förråden är så uttömda att det krävs en veckas regnande för att det skall märkas. Nåja, vi snålar så gott det går och håller tummarna.

Fördelen med att ha fint väder är ju att man är mest utomhus och badar i havet. Det är nästan 20 grader i vattnet och börjar bli riktigt njutbart att simma runt. Tomaterna börjar rodna men ännu har jag inte plockat någon. Det kliar i fingrarna. Potatisen har blommat och bönorna står i full blom. Lila. Jättevackra. De klängande rosenbönorna täcker snart staketet med sina läckert knallröda blommor. Men mest av allt brer de enorma pumporna (som jag trodde var squash när jag sådde dem) ut sina jätterevor och man snubblar över de allt större, svällande frukterna som gömmer sig under jättebladen. Det är fantastiskt grönt trots torkan.

Sverige visar sig från sin vackraste sida. Nästan som när ens barn beter sig väluppfostrat när det kommer främmande!

Det kanske är lite underligt att önska sig regn mitt i semestertider men här ute på kusten behövs regn, just nu.  I början på veckan fick vi en påminnelse om att det regnat väldigt lite sedan våren. Den första värmeböljan har aldrig riktigt kompenserats med tillräckligt med vatten för att fylla på förråden på djupet.

Vår brunn är en gammal hederlig grävd. Den har tagit slut för att sedan fyllas på inom några timmar igen, vid extrem torka. Men i början på veckan klarade den inte av två familjers vattenförbrukning och gick tom för att inte fyllas på förrän framåt kvällen igen. Vi har varit ytterst sparsamma med vattnet sedan dess och väntat på att regnet skall komma. Och så kom det äntligen! I natt har det regnat rejält för första gången på hela sommaren. 

Varje gång väderprognosen har visat på regn har vi trott att nu kommer det nog lite även hos oss, men molnen har retfullt dragit vidare in över land och släppt sin värdefulla last in över staden, eller halvvägs in. Det har inte kommit så mycket som ett litet dugg här ute vid havet.  Vilket inte förvånar speciellt. Det brukar vara så på sommaren.

Förra sommaren regnade ju bort ganska rejält så det är ju inte så att jag har varit speciellt ledsen över att solen har hittat hit, äntligen. Solbatterierna har laddats upp inför den långa, mörka årstiden och stunderna i växthuset har allt mer blivit som en djungelupplevelse mellan alla tomatplantor, tomatillo, mullbär och andra exotiska växter som Anna-Karin Palm, my partner in crime (när det gäller frösådder av alla de slag) givmilt har delat med sig av. Hänggungan och bänken med kuddar har varit en populär fikaplats och kvällsmys med ett glas vin.

Jag tror att jag skall ta en liten paus där nu när det ösregnar också. Det är nog nästan ännu mysigare när det smattrar på plasttaket att sitta inne och ha det skönt. Som sagt, behövs regn också och solen kommer förhoppningsvis tillbaks igen. Det ser faktiskt ut som om det ljusnar över Lysekil redan.

Idag fyller min storebror 50 år!
Eftersom han inte vill firas så befinner han sig på annan ort och därför tänkte jag gratulera honom här istället. I den virtuella världen.
Hipp Hipp Hurra och vi ses snart igen.

Efter att ha skrivit så översvallande om de gamla medeltidskyrkorna i Bokenäs-Dragsmark, måste jag också få berätta om mitt besök i den "nya kyrkan" i Bokenäs. Mitt första besök.

Som vanligt, var det grannfrun som drog mig med. Hon är orsak till det mesta!? Igår kväll simmade vi 200 meter på årets, som vanligt regniga, simborgarkväll. Årets märke är vackert smaragdgrönt och fick sin plats på min numera överfulla märkessköld. Vi konstaterade förra året att vi hade rätt att köpa 40-årsmärket, vilket inte kändes helt bekvämt men ändå lite ärevördigt på något sätt.

I alla fall var jag i Bokenäs nya kyrka i söndags och deltog, tillsammans med dotter och grannfru i gudstjänst med dop.
Det var en trevlig upplevelse i flera bemärkelser. Dels fick jag se denna vackra kyrka inifrån, äntligen, och kan konstatera att jag helt hade misstagit mig. Jag hade väntat mig en pampig, ganska ful insida och fick se en somrigt ljusgrön träinteriör med vackra blomstergirlander runt altartavlan. Helt i motsats till den strama stenkonstruktionen utvändigt. 

Dessutom gick vi från kyrkan och diskuterade dagens predikan!?! Jag kan inte minnas över huvud taget att jag har tagit med mig en tanke från de kyrkobesök som jag har deltagit i tidigare. Naturligtvis har jag haft med mig upplevelser av till exempel min pappas begravning. Då fick jag med mig känslan av hur viktigt det är med ceremonier och avsked. Hur viktigt det är att gå igenom de ritualer som finns kring döden.  Att tillåta sig själv att vara liten och lämna över sig själv och känslan av att kunna kontrollera allt.

Denna söndag predikade Martin Wallström om den breda och den smala vägen, utifrån ett perspektiv som jag aldrig har tänkt. Att den smala vägen är den väg som leder till det som är rätt för just mig. Inte för någon annan, inte för att tillfredsställa andras eller vad vi tror är andras krav eller förväntningar på oss.  Han pekade också på balansen mellan själviskhet och vara ärlig mot sig själv. Att söka vad som är jag och vad jag skall göra med mitt liv.

Nu är det här naturligtvis ingen recention av predikan, utan mer ett försök att tacka för en tänkvärd och tankeväckande upplevelse i kyrkans hägn.  Något som tänkts och sagts för så länge sedan men som direkt har inverkan på vårt dagliga liv idag. 

Imorgon är det dags igen. Dragsmarks klosterfestival.
Förra året var första gången och det lockade många besökare, så i år hoppas jag att fler hittar dit. Det är en skön miljö med mycket historia. Man kan riktigt känna vingslagen och de munkar som en gång i långsam takt strosade runt i klostret och gjorde sina dagsverken. De släpande kåporna och den medeltida maten kan man återuppleva imorgon!

Det är egentligen konstigt att det inte har blivit något arrangemang tidigare. Här har vi en naturlig samlingsplats med de vackra ruinerna och en underbar naturmiljö därtill. Ett gammalt odlingslandskap och den märkliga klippväggen med så fantasieggande hålor och skrymslen. Det kan ju inte bli bättre inramning till ett medeltidsarrangemang.

Man glömmer så lätt bort det som finns i ens närhet. Simone skriver på sin blogg "fritt ur hjärtat" om lajv och andra fantastiska saker som man kan göra utan att semesterplånboken töms direkt. Det finns så mycket att uppleva här och nu, som vi bara stressar förbi. Det skall hinnas så mycket på en semester, att man glömmer uppleva.

Ta en liten paus och gå ner i varv med ett besök på klosterfestivalen. En liten stund i den vackra medeltidskyrkan ges också tillfälle till (klockan 11 och 15 om jag inte minns helt fel, är det andakt).  Den är väl värd ett besök, liksom den andra gamla medeltidskyrkan, Bokenäs gamla kyrka. Just i sommar är den tyvärr stängd för reparation men även utifrån är den vacker. Och läget uppe på kullen ger intrycket av att den också skulle kunna vara byggd som tillflyktsort vid orostider?

Är ni fortfarande inte övertygade? Gå in på länken nedan och läs om klostrets historia.

 http://sv.wikipedia.org/wiki/Dragsmarks_kloster

Eftersom jag har semester så ligger jag lite efter i tideräkningen, men jag kan ändå inte låta bli att skriva om de vackra Hästepallarnas hundraårsjubileum. Det är kul att våra kompetenta och effektiva tjänstemän på kommunen, så snabbt fick till den trappa som förbinder strandpromenaden och den "gamla infarten" till staden, så att den kunde invigas lagom till jubileet.

Man blir ju aldrig så patriotisk, för att inte säga lokalpatriotisk, som när man har varit utomlands eller får gäster utifrån. Hästepallarna är i alla fall en plats dit jag alltid tar med våra långväga gäster eller åker till när jag har varit bortrest en längre tid. Det är så otroligt pampigt att se hela fjorden och varvet (jag vet att det inte är något varv längre men jag är en gammal Uddevallabo!) med hamnen och inloppet till stan. Numera ser man ju också den fantastiskt vackra Uddevallabron också. Bonus.

Nu är det semester, sedan en vecka,  och jag har faktiskt börjat känna mig ledig. På riktigt.
Det tar en vecka eller så innan man kommer i semesterkänsla. Första veckan hängde jag upp hängstolen i växthuset och lade ut kuddar och sittdyna. Först nu kan jag sätta mig utan att känna stress över ogräs och bärplockning.  Underbart.

För en liten stund sedan var jag och hunden ute i skogen. Hon, hunden Maya alltså, har svårt med värmen och tycker om att vara i skuggan hela dagarna. Därför blev det skogen. Min man har slagit vad om att han skall hitta kantareller före mig i år. Han har redan förlorat! En liten skål men full med sommarkantareller väntar i köket på att bli rensade och stekta i smör till kvällsmackan. Jag tycker faktiskt lite synd om honom, men kanske kan en kantarellsmörgås bli lite plåster på såren?

Jag har alltid gillat att plocka vad skogen erbjuder, allt efter säsong. Egentligen var jag på jakt efter blåbär men det ser inte ut att bli något riktigt blåbärs-år, i år.  Kanske var det för torrt när de blommade? Vad vet jag. Någon liten blåbärspaj skall jag försöka få ihop till i alla fall. Annars har jag röda och svarta vinbär, rabarber och hallon som väntar i trädgården. Jag har redan kokt flädersaft och saft på vita vinbär och hallon. Det räcker med några nävar hallon för att det skall smaka av solmogna söta bär.  Det har jag fått lära mig av grannfrun som brukar vara inne och kommentera min blogg. Tack för det!

Mina tomater hänger i stora klasar i växthuset men inte en enda har börjat mogna ännu. Det är kanske lite tidigt men jag längtar så efter att få plocka vildtomater och tigrella till min sallad. Jag kan nästan känna smaken redan men får nöja mig med att drömma ett tag till. De får agera djungel i min växthuskoja så länge.

Jag vet egentligen inte varför jag svarar, men eftersom en av de som överklagat vår avloppsanläggning har skrivit ett inlägg på min blogg, vill jag ändå rätta till några saker.

Det låter på vår granne som om vi skulle vilja släppa ut smutsigt avloppsvatten precis där små söta barn plaskar runt och har det skönt i sommarhavet. Naturligtvis är det inte så.  Först och främst så är det vatten som kommer ur avloppsreningsverket så rent att det går att dricka. Det andra är att det inte någon avloppsledning som mynnar ut i viken. Det är en kulvert för dagvatten som går längs med vägen ner i viken och samlar upp allt regn och annat vatten som rinner ner till havet. När det regnar mycket, svämmar det över. Det är gamla ledningar som tillhör den fastighet som våra grannar äger. Kanske är det så att de behöver repareras, liksom en hel del annat på den gamla fabriksfastigheten.

Vikens vatten rinner alltså ner i dessa gamla kulvertrör från en branddamm som samlar upp vatten en bit upp längs vägen.  Vårt första förslag var att vårt rena vatten från avloppsverket skulle få rinna ut i dammen för att sedan fortsätta tillsammans med allt annat vatten ner i viken. Detta var inte, enligt våra grannar, en bra idé. De skulle nämligen kanske fylla igen dammen någon dag i en framtid!? Idag är dammen på sommartid grön som en härlig betesäng, på grund av övergödning. Vi vill ändra på det, i alla fall för det avlopp som våra fastigheter tillför. Vi ville släppa ut helt rent dricksvatten i dammen.

Nu ville inte våra grannar tillåta det utan krävde att vi skulle lägga ett tätt rör förbi dammen och längs vägen ner i viken. Kanske ville de att vi skulle finansiera en upprustning av den gamla kulverten, vad vet jag?  Vårt vatten kommer i vilket fall inte att bidra till något som skulle kunna förorena viken. Även om jag aldrig har sett något barn eller någon vuxen bada från den brygga eller "sandstrand" som nämns, så spelar det ingen roll.  Vårt vatten kommer inte att vara smutsigt när det når havet och alltså kan det inte vara något som helst problem om det följer allt annat vatten ner i kulverten och ut vid strandkanten.

Om det hade funnits någon som helst möjlighet att med samråd kunna prata oss till en lösning, så hade vi gjort det. Tro mig. Nu får vi väl, liksom i flera andra projekt i viken, låta domstol avgöra hur vi går vidare.