Anna-Lena Heydar

Det börjar bli ganska mörkt, även fram på eftermiddagen. Speciellt de senaste dagarna när det har regnat och är grått och tråkigt. På vägen hem har flera älgskyltar dykt upp, eftersom tre älgar har gått och betat på fälten intill vägen. Speciellt vid Stensbackedal har jag nästan varje kväll sett de stå där i halvmörkret.

Vad som förvånar mig är att när jag saktar in för att säkert hinna att stanna om de skulle få för sig att plötsligt byta sida och se om inte gräset är grönare på andra ängen, så blir jag omkörd av stressade bilister på väg någonstans, kanske hem? Hur kan de riskera en älgkrock för att komma hem några minuter tidigare? Det är ju inte säkert att man kommer hem alls efter en sådan kollision. Det är inga små djur vi pratar om. Jag har träffat på en och annan ute i skogen och det är imponerande att se dem komma klivande. De rör sig så mjukt över terrängen, som om de nästan flöt fram. En gång såg jag en älg, som blev avbruten mitt i äppelmumsandet i en trädgård, ta ett kliv över Gunnebostängslet som om det bara var ett lågt buskage som stod i vägen!

Härom kvällen stod en stor lastbil med varningslamporna tända just vid Stensbackedal. Jag saktade in och kröp förbi och fick se det som förut varit en älgkalv ligga över större delen av vägbanan. En personbil stod parkerad lite längre fram längs vägen. Det såg inte ut som om någon mer än älgen hade råkat illa ut och jag hoppas verkligen att det var så. Att döma av det som var kvar av älgen, så måste kollisionen ha varit våldsam och hastigheten åtminstone inte under den tillåtna.

Förhoppningsvis slipper jag i alla fall att bli omkört av stressade bilister de närmsta dagarna, just där. Men jag vet att man snart glömmer det som har hänt och kör på i gamla vanor igen och vill därför vädja till alla att ta det lugnt. Hösten är en tid när allt skall gå ner i tempo inför vintern. Allt växande är på väg in i den långa vintervilan och börjar förbereda sig för att spara på krafterna. Vi borde ta lite lärdom av naturen och stanna upp lite i stressen. När höstmörkret faller och regnet piskar i höststormarna är det inte meningen att vi skall hålla samma tempo som i sommarväglag. Vem vet när älgen plötsligt står framför oss på vägen?

Jag tänker fortsätta sakta in där jag vet viltstråken går över vägen. Hoppas att fler tänker till och släpper på gaspedalen lite. Det är bättre att komma hem lite senare än att inte komma hem alls.

Hösten har verkligen satt in ordentligt och det är nu kyligt både på morgon och kväll. Det är den tiden när man inte riktigt vet vad man skall ta på sig på morgonen. Antingen fryser man initialt eller så svettas man halvt ihjäl frampå eftermiddagen.  Med en fot i frysen och en i spisen har man det i medel riktigt skönt!!

Äntligen har mina frilandstomater börjat mogna och jag låter dem hänga kvar så länge inte frosten kommer. Då får vi väl göra stekta gröna tomater, grön tomatpaj, inlagda tomater och tomatmarmelad i långa banor. Men ännu mognar de sakta med säkert ute i trädgården. Det är fantastiskt med egna tomater i olika färger i salladen. De smakar så mycket mer än köpetomater.  Och jag ser naturligtvis fram emot att kunna få en tidigare och längre tomatskörd nästa år i mitt växthus...

Höstastrarna har inte riktigt slagit ut ännu så vi får njuta av gladiolusblommornas härliga färgblandningar så länge.  De är så ståtliga med sina långa stänger av flerfärgade blommor. 

 

Jag vill bara tacka muslimska rådet för det pressmeddelande där de klart deklarerar sin ståndpunkt mot dödshot och speciellt dödshotet mot chefredaktören för Nerikes Allehanda. Det är så viktigt att sveriges muslimer sätter ner foten och klart och tydligt visar var man står. Att islam kan vara en del i ett demokratiskt samhälle som vilar på respekt för de grundläggande fri- och rättigheter som innefattar både religionsfrihet och yttrandefrihet.

Islam har för länge förknippats med hot, förtryck och våld. Det känns som om debatten som satts igång tack vare krönikan i NA, har fört svenska muslimer och andra svenskar närmare en förståelse för varandras ståndpunkter. I veckan åkte jag förbi en rondell i Lysekil, där någon satt upp en rondellhund med texten Lars Vilks intill. Det är så man kan visa vad man tycker och också bidra till den debatt som öppnar för goda möten.

Jag skrev ju för inte så länge sedan ett inlägg i denna blogg där jag uttryckte min åsikt om teckningen som har väckt så mycket känslor. Jag tycker inte om den, eftersom den faktiskt gör många människor ledsna och upprörda. Det betyder inte att jag tycker att man skall förbjuda människor eller konstnärer att uttrycka sig och sin mening. De har rätten att använda yttrandefriheten, precis som jag då använde min rätt att kritisera det konstnären hade gjort. Det är en naturlig del av det demokratiska samhället och en så viktig del att vi inte kan börja att snäva in på den.

Många av de muslimer som idag bor i Sverige har flytt från länder med förtryck och diktatur. Jag önskar att de protesterar mot de försök att tysta människor som använder sig av det demokratiska samhällets spelregler.  Därför blev jag också så glad när jag läste det muslimska rådets pressmeddelande och jag hoppas att sveriges muslimer också går ut i press och annan media och säger sin mening precis som de har gjort, utan att vara rädda för att också bli förföljda eller hotade. Vi måste tillsammans kämpa den goda striden för ett öppet och demokratiskt samhälle där alla kan känna sig delaktiga.

Vem var Ahmad Heydarbeigi? För mig var han Amo, min mans farbror, min svärfars lillebror och en i min familj. Han var den som tog emot mig med öppna armar när vi kom till Iran första gången.  Tog med min in i sitt stora bibliotek, där väggarna täcktes av böcker och tog ut en av Sven Hedins böcker översatt till persiska för att visa mig. Han påminde om min egen far som gått och lånat böcker om Iran när han fick veta att jag skulle gifta mig med en iranier.  Någon som naturligt nyfiken vill veta mer om den person som står framför en.

Här i Sverige är det inte många som känner till Ahmad, men i Iran och även på andra ställen där det bor iranier, klingar hans namn välbekant.  Igår morse gick han bort, efter en lång tids sjukdom och redan innan vi fått veta det, hade Voice of America och flera sidor på Internet annonserat nyheten.

Ahmad föddes i en liten by i den iranska delen av Kurdestan.  Min svärfar var äldste sonen i familjen och när de blev faderlösa såg han det som sin uppgift att se till sina småsyskon. Han betalade för sin lillebrors utbildning och de stod varandra mycket nära. Ahmad blev polis och var under revolutionen en av de få polischefer som blev hyllade när Shahen hade störtats. Han såg till att hans mannar inte sköt mot demonstranter och försökte hålla våldet borta från sin stad.  När han insåg vartåt regimen barkade, med ännu mer våld och förföljelse, lämnade han polisen och blev pensionerad vid 42 års ålder. Det innebar inte att han hade sin ekonomi säkrad utan han fick starta nya verksamheter. Ett tag drev han hönseri och mina barn fick följa med och plocka ägg när vi besökte dem.
Under den här perioden blev han också förföljd och fängslad av den nya makten i Iran.  Dessemellan sattes han i husarrest och fick inte resa någonstans. Man trakasserade honom och hans familj oavbrutet.  Tack vare Amnesty Internationals uppmärksammmande av fallet, sattes press på regimen att släppa honom, men han hölls hela tiden under uppsikt.

Man kan fråga sig varför han var så farlig för regimen?  I Iran har Poesin en helt unik ställning. Våra poeter skulle gråta blod om de visste hur hyllade och ärade poeterna i Iran är.  Det beror inte bara på den kärlek som finns till alla de gamla poeterna som Hafez (nyöversatt till svenska), Saadi och Khayyam. Det beror nog mest på poesins kraft som motstånd mot diktatur och förtryck. I en dikt kan man med omskrivningar säga det som inte går att säga direkt, till exempel i en tidningsartikel. En dikt kan förändra människors syn på världen och det vet de regimer som förföljer och förtrycker.

Jag hade ofta svårt att förstå Amos dikter. De innehöll så många bottnar och oftast kände jag inte till det som var själva förutsättningen för att förstå, som gamla legender och dikter eller aktuella händelser i Iran.  För tusentals eller kanske miljontals människor gick dikterna rakt in i hjärtat. Vid poesiaftnar sitter gamla som unga och lyssnar till orden som han skrev ner i sitt arbetsrum med alla hyllmeter med böcker omkring sig.

Ahmad Heydarbeigi kommer att leva kvar i mångas hjärtan genom sina dikter.  Jag kommer alltid att minnas honom som vår varmhjärtade och nyfikne Amo. En av alla våra släktingar i Iran, som trots att de bor långt borta aldrig är långt borta i våra tankar och hjärtan.

Nu i helgen har vi lagt tak på växthuset. Det var inte så lätt som jag hade trott men det gick till slut i alla fall. Och snyggt blev det, eller hur?

Det fattas ju fortfarande lite plastskivor på baksidan och en dörr men i alla fall....
Grannarna kom med kaffekorg så vi hade taklagsfest när sista skivan lades på. Nu väntar den kalla vintern men jag tror att vi kan hinna ha någon grillfest i höst innan det blir för kallt.

Tomaterna mognar långsamt fram denna solfattiga sommar, men det har blivit mycket tomater i år. Det får nog bli gröna tomatpajer och inlagda tomater lite senare i höst. Än så länge får de stå kvar. Det har ju inte varit frost ännu.
Jag hoppas på några veckor till av soligt höstväder så att vi får njuta länge innan mörkret kommer.

Och nästa sommar skall förhoppningsvis hela växthuset prunka av tomater i olika former och färger. 

Jag kunde inte måla huset idag eftersom det regnade. Ibland har man tur! Nej, egentligen skulle jag vilja göra klart gaveln och bättra på den andra gaveln också innan det blir för kallt för att måla. Vi får hoppas på några soliga dagar framöver...
I alla fall passade jag på att ta en promenad till sjön och ta lite bilder så här i hösttider. Den gamla silloljefabriken förfaller mer och mer så jag ville passa på att ta lite kort medan den fortfarande står kvar.

Det känns lite vemodigt att se en bit historia falla isär, men det finns ju en skönhet i förfallet också, eller är det bara en tröst för oss som börjar bli lite till åren?

Längs vattnet trängs både gamla och nya sjöbodar. Den äldsta ligger vacker omålad men impregnerad av salta vindar genom hundratalet år.  De nya smälter också fint in längs strandlinjen.


Uddevalla centrum har ju vunnit pris för sin fina strandpromenad och det är helt i sin ordning. Jag sitter ju själv med i Tekniska nämnden och beslutade om de stora fördyringar som det blev på grund av dåligt berg och instabilitet. Efter att ha sett hur många som nyttjar promenaden, både i ur och skur, så får jag säga att det blev bra till slut. Vad jag egentligen ville komma till, är att vi i Oxevik också har en egen strandpromenad, tack vare Sven och Ingrid Segerstedt. Äras dem som äras bör.  Se och njut av Eureka, den vackra skutan, som bonus.

Visst är det vackert!?
Man känner sig oerhört priviligierad att bo så här, utom när höststormarna viner och elen går och allt blir kallt och mörkt. Det är ju lite långt till allt annat, som till exempel jobb, men det är sådana här dagar som väger upp det. 
Speciellt vyn från vår balkong, utanför sovrummet, gör att det är gott att gå och lägga sig varje kväll.  Lysekil är vackert så här på håll!!

Var på Iransk temadag i Botaniska trädgården i Göteborg i helgen. En fantastisk trädgård med massor av saker att titta på. Vi gick och gick och gick... Man tänker inte på hur mycket motion man får förrän dagen är slut och man undrar varför man är så trött i fötterna. Men det är en skön trötthet.
Det persiska temat innebar musik, dans, poesi och tehus på den stora gräsmattan. Men det som var allra trevligast, var den guidning som utgick från lökväxthuset, som naturligtvis inte hade några blommande lökväxter just nu. Men man kunde nästan se alla tulpaner och kejsarkronor i blom när han berättade! Ett besök till våren är ett måste. Jag stod och tänkte på Hannu Saarenstam och undrade om han någonsin har varit i Iran vid den tiden på året och inspirerats till sin kejsarkroneträdgård?

Trots att jag hade väntat mig en annan del av den persiska floran, dvs om fikon, mullbär och annat som hade passat till mitt orientaliska tema i mitt växthus, så blev jag ändå helt fascinerad av de små kuddarna som fram i januari- februari blommar i gult, rosa mm högt uppe i den karga bergen i Iran. Varje dag lär man sig något nytt!

Botaniska trädgården i Göteborg är verkligen värt flera besök under året för att kunna njuta av alla årstiders höjdpunkter.  Just nu hänger klasarna mogna i örtagården och den svartvita katten njuter av kattmyntan eller någon av de andra härliga örterna som doftar när man smeker dem. Den marockanska myntan skall jag i alla fall se till att få till nästa sommar. Den har en härligt mild kryddig doft som används som smakförhöjare i teglaset. Sådant te vill jag servera nästa sommar i mitt växthus.

Men man får ju inte glömma att njuta av den årstid som är nu. Mina gossar fick faktiskt två torskar i sitt nät igår!! Vi får se om det blir soppa igen eller kanske torsk med äggsås, om nu hönsen behagar lägga lite ägg i redena och skatorna inte hinner äta upp dem innan vi hittar dem......

Mina två pojkar, Karl och Jonathan, var ute och satte fiskenät i fredags, i hopp om att komma hem med fisk till lördagsmiddagen. Vet inte om det hade dåligt samvete för att de äter oss ur huset? Jag köper hem 6 stora paket mjölk varje gång jag handlar och ändå är det konstant slut på mjölken!! Det kommer att bli mycket tomt i kylskåpet när de flyttar hemifrån och lätt att bära hem kassarna från affären.
Tillbaka till fiskebestyren. På morgonen frågade jag om de hade fått någon fisk i nätet. Pojkarna skakade lite trött på huvudet. Kanske hade de satt det på fel ställe så nästa gång skulle de pröva en annan plats. De hade däremot fått ett fiskespö i nätet! Jag försökte muntra upp dem med att nu hade ju chanserna ökat för dem att få fisk, men de var lika molokna. Dottern, som vaknat tidigt för en gångs skull, försökte muntra upp dem än en gång och sade att nästa gång kanske de fick en fiskebåt eller ....varför inte en stekpanna? Hon blev jagad runt huset ett par varv men sedan orkade de inte mer efter nattens nätsättande och hon kunde sätta sig och äta frukost.
Vi fick i alla fall fisksoppa till middag eftersom de där fyrkantiga fiskar som simmar i frysdisken hade hittat till vår frys. Vi kunde också baka en björnbärspaj till efterrätt, så jag tror att alla var rätt nöjda ändå. Kanske får vi fisk i nätet nästa gång?
Björnbären är helt underbara i år och massor. Ut och plocka!!