Anna-Lena Heydar

Det verkar som om TV-serien Desperata fruntimmer är en säker succé även om jag inte har skrivit ett enda avsnitt ännu. Kanske är det så att igenkänningsfaktorn är det som skulle kunna dra tittare? Jag läste just en recension av Kajsa Ingemarssons senaste bok och om jag förstod recensenten rätt så var det just igenkänningsfaktorn och inte kvalitetén som ger henne läsare. Jag skulle nöja mig med den förlaringen om jag fick tittare/läsare.
Vad det är som gör att vi väljer vissa saker och inte andra är inte alltid helt lätt att analysera. 'Vi tror oss kanske veta varför vi väljer men att så tvärsäkert veta varför alla andra väljer det kan nog bara kulturskribenter eller recensenter?

I alla fall är ett avsnitt av Desperata fruntimmer säkert vikt åt funderingar kring hur man skall hitta en bra affärsidé för att, dels försörja sig men också faktiskt trivas och må bra.  Jag har ju alltid i mina rådgivningar sagt att det inte är så förtvivlat farligt att berätta vad man skall göra, ändå känns det lite känsligt att skriva ut det så här i en blogg. Är det kanske så att man blir lite mer försiktigt när det gäller ens egen affärsidé?
I alla fall funderas det friskt just nu. Vintillverkning är inte så troligt även om jag faktiskt har sju vindruvsklasar på min vinranka (se bild) men det är faktiskt en av idéerna. Tro't eller ej.
 
Annars hade kanske Desperata Fruntimmer kunnat bli en svensk Falcon Crest, vilket ju öppnar upp för intriger på en helt annan nivå.  Kanske skåpsupande ur vintunnorna (kan man skåpsupa ur en tunna?) för vi vet ju som sagt hur kvinnor i vår ålder är. 
Spänningen stiger och fortsättning följer......

På vägen hem i bilen lyssnade jag som vanligt på Radio Sotenäs. Denna eminenta lokala radiokanal som verkligen har det mesta. Var annars hör man idag, Ca plane pour moi med Plastique Bertrand? Bara en sådan sak kan få en att alltid ha radion inställd på 95,3.
De flesta radiokanaler har ett väldigt smalt musikutbud. Visst kan man lyssna på olika kanaler för olika musikstilar men, om man bortser från kanal 2 som  ju sänder klassisk musik, så verkar de flesta ha kastat all musik som är äldre än 5-10 år.Om de någon gång spelar äldre musik så är det alltid hitsen, de låtarna som slog och som de flesta minns. I Radio Sotenäs kan man däremot få höra musik som inte ens spelades i radio när de gavs ut!
Bonus är också dialekten och de töntiga reklaminslagen.
Ni får inte missförstå mig och tro att jag driver med Radio Sotenäs! MIn kärlek är äkta och uppriktig. Det känns så befriande att det finns en kanal med en sådan bredd i musikutbudet och som kan överraska med udda musikval som sätter myror i huvudet på den mest insatta musikälskare. Det tog en halv dag innan jag kom på Plastique Bertrand, en av mina personliga favoriter som frankofon och punkdiggare.  Men någonstans längst bak i hjärnan fanns det och glädjen att komma på namnet sitter kvar länge.

Länge leve Radio Sotenäs!

I dagens Bohusläning ondgör sig Andreas T Olsson över att Gerlesborgsskolan har valt att lyfta ur Wilkes konstverk som föreställer Profeten Mohammad som rondellhund. Det kan ju tyckas som en ganska oförarglig liknelse och med våra kulturglasögon är ju en rondellhund precis som Andreas påpekar en banalitet. Jag råkar veta att kåsören liksom jag själv har en hund och alldeles säkert ser han inte på hundar som annat är mycket trevliga djur med egna så personliga egenskaper och en medlem av den egna familjen. Just som vi ser på vår hund Maya, en irish soft coated wheaten terrier som varje dag hälsar oss välkomna hem med en värme som bara en hund kan känna för sin familj.

I den del av världen där de flesta muslimer bor och har sin kulturella hemvist, ser man på hunden genom helt andra kulturella glasögon. En hund är, näst en gris, det smutsigaste man kan tänka sig och att jämföra någon med en hund är en mycket stor skymf. Att jämföra profeten med en terrorist är en vårvind i jämförelse med att rita densamme som en hund.

Jag känner inte kåsören Andreas T Olsson närmare men jag tror knappast att han var medveten om denna skillnad i synsätt på hunden som symbol när han skrev sin krönika. Då hade han förstått att det inte är en banalitet och ett klassiskt grepp för att "skoja" med överheten. Inte heller känner jag konstnären Wilke för att veta om han var medveten om den skymf han troligen upplevs ha gjort mot en profet som är lika älskad som Jesus, Buddah eller någon annan gudom som vi människor tillbeder i hopp om att få ett evigt liv eller åtminstone ett drägligt liv här på jorden.

Det kan vara så att vi sårar varandras känslor utan att riktigt veta om det, på grund av just det faktum att vi har på oss olika kulturella glasögon. Man kan inte veta allt, om man inte är just någon av dessa gudomligheter som jag nyss nämnde, och det kan förmildra omständigheterna. Förhoppningen är att man försöker ta till sig de synpunkter som andra har och försöka tolka varandra med en positiv ingång. De flesta vill inte såra andra människor, men kanske gör man det ändå av tanklöshet eller brist på kunskap eller insikt. Vi är ju trots allt bara människor.

Växthuset fortsätter att växa fram och nu kan man föreställa sig hur det kommer att se ut. Väggarna är i stort sett  klara och vi har tittat ut plastskivor till taket. Nästa vecka kanske vi kan ha invigning.

Hela familjen beundrar arbetet och den nöjde byggaren vilar ut på altanen!

Vi har tänkt oss en orientalisk touch på inredningen och jag har redan köpt lite lyktor i olika färger. Kelim och kuddar som skall ligga på en soffa vid väggen är också klara. Just nu är planen att hänga upp en eller flera gardinstänger i framkanten så att vi kan hänga upp vackra tyger som skugga för tomaterna. Det roliga är att planera men visst skall det bli kul att odla i det nästa år och kanske ha några grillkvällar i höstsolen.
Dottern Klara och jag har kommit fram till att vi skall mura en "kruka" , som skall kläs med porslinsbitar, i ena hörnet. I den skall vi sätta ett fikonträd eller ett mullbärsträd som skall få klättra över vår orientaliska soffa.  Visst låter det som en dröm?! Snart kan den vara verklighet.

På bilden syns några av våra höns och tuppen Gunnar. De promenerar längs grusvägen intill vårt hus.
Vi har dem tillsammans med grannarna (hon som jagar tjuvar i nattlinne) och det är faktiskt inte så mycket jobb att ha höns som husdjur. De kräver naturligtvis att man stänger och öppnar för dem varje dag och se till att det är rent, finns mat och vatten och, det roligaste, plocka ägg. Förhoppningsvis i de reden som vi så snyggt har snickrat ihop till detta ändamål.
Nu på sommaren har hönsen fått för sig att de skall lägga ägg ute i buskar och snår. Vi går med jämna mellanrum på äggjakt för att hitta deras nya gömställen. De är kluriga. När en höna har lagt ett ägg börjar hon att kackla högt och springa ifrån stället där hon just har lagt ägget. Det kluriga är att hon inte börjar kackla förrän hon har tagit sig en bit från stället där ägget ligger i tryggt förvar. Allt för att vilseleda oss stackars äggletare.
Eftersom hönsgården omges av snår med björnbär och slånbär, är det med stort mod och sönderrivna armar och ben som jakten inleds och alltsomoftast slutar med att äggen får ligga kvar. Skatorna hittar dem inte heller vilket kan kännas som en liten tröst i eländet.
Vi har ändå självförsörjning på ägg och ett litet överskott som säljs till andra grannar till "självkostnad". Det är ju inte så att kostnader och inkomster på något sätt går ihop, men det finns andra värden. Att sitta ner i hönsgården och bara lyssna till klucket och pickandet gör att pulsen går ner och är en fantastisk stressdämpare. En slags meditation.
Alla höns har namn. Gunnar är naturligtvis den ståtliga Orpingtontuppen, Gullan, Gullbritt och Gunilla är hans vackra mammiga guldgula hönor. Andra personligheter är Prillan den lilla Hedemorahönan som inte låter någon bestämma över sig. Hon inordnar sig inte i rangordningen som de andra hönsen utan går sin egen väg. Maranhönorna Marianne och Maria lägger mörkbruna stora frukostägg. Årets nytillskott har ännu inte börjat att lägga ägg; ett gäng på 7 halvstora isbarkycklingar som kommer att lägga turkosgröna ägg. Förhoppningsvis är minst 4 stycken av dem hönor så till våren ser vi med spänning fram emot att komplettera äggsamlingen med en ny äggfärg.  Vi har valt hönsraser med tanke på att få en stor variation av äggfärger men också att det skall vara lantraser som är tåliga och lättskötta.
Nu skall jag plocka lite björnbär och kanske, kanske kan jag också hitta några gömda ägg...

Jag är fortfarande lite omtumlad över att jag faktiskt har börjat blogga.  Det känns lite tryggt bakom datorn men risken finns ju att någon faktiskt läser det jag skriver.
En sommarkväll, en av dessa lite regniga kvällar, över ett glas vin eller två eller tre...Jag läste någonstans att just vi kvinnor i 40-årsåldern (snart kan jag inte säga så längre, kom jag just på, eftersom jag har gått över 45-strecket och börjar närma mig andra sidan) ligger risigast till när det gäller alkoholism och att just vinboxarna är en fara för att man inte riktigt vet hur mycket man har druckit.  Nåja vi hade i alla fall kommit till det stadiet då man börjar bli riktigt kreativ. Våra döttrar var också med i diskussionen och då blir det ännu mer kreativt.
Eftersom jag ju är på jakt efter ett nytt kall i mitt liv och min väninna också väntar på att bli utauktionerad till högstbjudande ( entreprenadupphandling av primärvården i Lysekils kommun) så började vi spåna om alternativa arbetsuppgifter. Att starta eget eller vårat i någon bransch eller att skriva manus till tv-serier. Ni har säkert sett Desperate Housewives eller fått något avsnitt berättat vid fikat på jobbet. Vår idé var Desperata fruntimmer. Det var ju lätt förmätet att tänka på oss som svala vackra hemmafruar till miljonärer som vänsterprasslar med trädgårdsmästaren, som by the way ser ut som en grekisk gud. Nej det skulle snarare vara vi själva som prasslar/röjer runt i rabatterna på jakt efter mördarsniglar eller matar hönsen med rester från middagen. En mer jordnära serie, typ Desperate Housewives möter Farmen.  Vi kom fram till avsnitt 8 innan kvällen var slut. Ett avsnitt var faktiskt riktigt spännande med tjuvjakt i nattlinne, mitt i natten. Based on a true story som det brukar heta.
Fortsättning följer....
Vattnet är fortfarande över 20 grader och när jag tog ett dopp i havet alldeles nyss.

Inte visste jag att det var så här enkelt. Då hade jag nog börjat för länge sedan.
Sommaren drar sig mot sitt slut men det är fortfarande varmt i vattnet (20 grader) så jag fortsätter att bada.

Jag står inför att leta nytt jobb och känner mig lite förväntansfull inför hösten. Mitt gamla jobb som kooperativ företagsrådgivare lämnade jag precis inför sommaren. Det var lite vemodigt men nu har jag lagt det bakom mig och funderar ganska fritt över vad jag skall göra med resten av mitt liv. Eller åtminstone till att börja med...

Vi håller på att bygga växthus så jag har ju jobb att ta tag i.
 
Golvet är precis klart. Vi har lagt gamla tegel i olika färger i en ram av betongplattor. En del av teglet kommer från den gamla skorstenen på fabriken i Oxevik (där vi bor), det känns lite häftigt att trampa på en liten bit av västkustens historia av silloljetillverkning. Fabriken figurerar i den första boken om Göran Persson, polis i Lysekil, av Lennart Brohed. Jag skall skicka efter den senaste boken idag om Partsrederiet Uranus. Ser fram emot att läsa mer om 30-talets Bohuslän.