Anna-Lena Heydar

Visst skulle vi socialdemokrater kunna känna lite skadeglädje över att vårt främsta oppositionsparti har gått tillbaka, men då glömmer vi att det finns ett till parti som är ännu mer oroande. Det har varit svårt för alla partier i Riksdagen att hantera situationen med ett parti som ligger så långt från värderingsgrunden för demokratiska partier.

Det värsta man kan göra är att förhålla sig till dessa partier som en normal företeelse. Det näst värsta är att falla in i samma retorik, att försöka hitta egna "snabba lösningar" på komplexa problem. De flesta andra partier i Riksdagen har fallit i någon av dessa fällor. Man vill visa sig handlingskraftig och att man sitter inne med svaren.

Men då måste man först veta vad frågorna är. Det finns många kloka forskare och samhällsvetare som har delar av analysen som krävs för att ta itu med de utmaningar vi står inför. Det har aldrig känts viktigare att lyssna på, sätta sig in i och hitta lösningar på det som gjort att främlingfientliga, odemokratiska och rent fascistiska krafter växer i nutid.

Vi ska inte lyssna på eller diskutera med dessa partier. Vi ska lyssna på och diskutera med de som känner sig lockade av den retorik och den världsbild som de målar upp. Det är många människor som känner sig bortglömda, undanskuffade och mindre viktiga för politiken idag. De ser att besluten som fattas inte tar deras vardag och liv som utgångspunkt eller ens beaktas. Det är det verkliga problemet och det är där vi måste börja att förändra.

Så visst, på sätt och vis är jag glad över att väljarna visar att det utspel som Moderaterna gjorde om sitt förhållningssätt till SD inte ger någon positiv respons. Men det är inte genom att visa skadeglädje som vi förändrar något i sak. Det är genom att börja jobba som vi alltid har gjort, genom att engagera och involvera så många som möjligt i den demokratiska arbetsprocessen så att fler känner delaktighet och får förståelse för att demokratiskt arbete är grunden för vårt samhälle.

Debattnivån har verkligen nått bottennivå. Fem minuter av nyhetssändningen går till att diskutera huruvida en huvudduk innebär att regeringen inte längre kan kalla sig för feministisk, först därefter kommer den relevanta frågan om man kan handla med diktaturer. Man skulle kunna valt att inte ta med någon kvinnlig minister på besöket. Det hade varit mycket mer relevant att ifrågasätta. Vår feministiska regering och våra kvinnliga ministrar är otroligt viktiga förebilder och företrädare för en politik som gör skillnad.

Jag känner många feminister i Iran som alla bär huvudduk, några av eget val andra av tvång. Det gör mig inte mindre övertygad i min feministiska hållning om jag åker till Iran och klär mig enligt den lagstiftning som finns där för att få träffa släkt och vänner. De får ju inte visum för att hälsa på mig och min familj här i Sverige.

Iran är ett otroligt intressant land av många skäl. En lång historia av utbyte med Sverige på många nivåer ger vårt näringsliv möjligheter att fortsatt göra affärer där. Jag fick lära mig mycket av min mans farbrir om hur långt bak de relationerna går. Från Sven Hedins resor, via uppbyggnaden av landsfiskalväsendet av svensk modell till alla svenska produkter på maknaden.  

Sverige har ett gott rykte i Iran, både på grund av att många iranier idag bor i Sverige efter att ha flytt från den regim som infört lagar om kvinnors klädsel, men också på grund av att vårt land i alla tider haft handels-, kulturellt och utbildningsutbyte genom historien. Utbyte ger större möjligheter att påverka, än plakatpolitik.

Det är de modiga kvinnorna (och männen) i Iran som varje dag ifrågasätter, utmanar och trycker på som skapar förändring av lagstiftning och praktik i sitt land. Ett besök från en svensk delegation som stödjer denna kamp, kanske inte förändrar så mycket mer än symboliskt, men inte är den till någon nackdel.