Det är nu äntligen gjort. Sverige har erkänt Palestina och därmed också palestinernas rätt att bo och styra över det territorium som FN i flera deklarationer har tillerkänt dem.
Responserna på erkännandet har inte skapat några större känsloutbrott. Visst finns de en glädje hos palestinierna, men de flesta har inga illusioner om att det ska förändra deras situation. Israel har visserligen tagit hem sin ambassadör för konsultation men ingen tror väl att detta erkännande skakar om Israels politik på något grundläggande sätt. Det som möjligtvis kan oroa Israel är om fler länder följer efter Sveriges exempel och börjar sätta press på USA och Israel för att följa de FN resolutioner som ger palestinierna rätt att styra över sitt territorium och sina liv.
Påståenden om att det är fel tillfälle och att detta erkännande kan störa fredsprocessen, känns inte riktigt seriösa. När skulle det vara rätt tillfälle? Att demonisera den ena eller den andra sidan och kalla dem för terrorister har aldrig skapa grogrund för fred. Det finns en krigströtthet på båda sidor. Det finns fredsrörelser på båda sidor som behöver vårt stöd för att lyckas övertyga sina medmänniskor och skapa hopp om en annan framtid. En framtid där barn växer upp, går i skolan, får ett arbete, bygger en framtid för nästa generation.
Att erkänna Palestina är ett mycket litet steg, men det är ett steg i rätt riktning.
