Anna-Lena Heydar

Timbro och rättvisemärkt

Publicerad 2008-01-28 10:37:50 i Allmänt

När jag först läste artikeln om Rättvisemärkt, skriven av Karl Malmqvist och Lydiah Wåhlsten i Timbros namn,  blev jag rent förbannad. Sedan började jag tänka lite längre och insåg att detta är första gången som Rättvis handel blir tagen på allvar av den "vanliga" företagsvärlden.  Rättvisemärkt är fortfarande en mycket liten aktör och står för en försvinnande liten del av totala handeln i världen men som ett litet skavsår har man ändå lyckats att få uppmärksamhet.

Den upprördhet och uppenbara ilska som präglar polemiken i artikeln, tyder på ett visst mått av upprördhet över att människor väljer att köpa varor utan att titta på priset i första hand och utan att iaktta den liberala grundtesen att vi alla strävar efter mesta möjliga profit.  Visst kan man vara oinformerad och / eller missförstå, men när en så resursstark agent som Timbro ger sig in att skriva om något, så borde detta inte vara fallet.  I sin inlaga om Rättvisemärkt, skriven av Karl Malmqvist och Lydiah Wåhlsten, ligger felet redan i själva grunden för deras påståenden; Rättvisemärkt ställer sig inte utanför den fria handeln mellan länder! Var får ni det ifrån? 

Lika lite som Kravmärkning ställer sig utanför den fria handeln mellan länder, utan vänder sig till en konsumentgrupp som vill äta obesprutad och sund mat. Lika lite vänder sig Rättvisemärkt från den fria handeln, utan till en målgrupp som vill veta att de som producerat varan har fått just betalt och inga barnarbetare har tvingats avstå från skolan för att medverka till att jag kan dricka kaffe eller äta bananer. 

Det handlar om en handel med varor mellan producenter av råvaror i Afrika, Asien, Latinamerika och Västvärldens konsumenter. När vi konsumenter väljer Rättvisemärkt, vet vi att arbetarna har fått skäligt betalt (utifrån den nivå som finns i landet i övrigt ) och att en premie betalas ut som extra utveckllingsbonus till den grupp människor som berörs och som får användas till att utveckla produktionen och samhället runt omkring,  i fysisk eller social infrastruktur.

Att extrem fattigdom och barnarbete minskar i världen skall vi vara mycket tacksamma för, även om konstaterandet att "den rekordlåga nivån på under 1 miljard människor", nu lever under extrem fattigdom inte på något sätt kan ses som upplyftande.  Utvecklingen går inte av sig själv, utan den beror lika mycket på att konsumenter i vår del av världen har börjat ifrågasätta barnarbete. Här har kanske Rättvis handel och Rättvisemärkt haft en positiv inverkan genom sin spridning av kunskap och information, tillsammans med andra aktörer?

Det är intressant att en så välkänd och välrenommerad firma inte sätter sig in i frågan mer grundläggande när man nu väljer att skriva något över huvud taget. Det ligger nära till hands att tro att Timbro och de företag som de företräder känner konkurrensen från Rättvisemärkt som ett hot?  Att fler och fler företag väljer att lägga sociala, ekologiska och etiska krav på sina producenter är positivt och bidrar till den utveckling som beskrivs i Timbros inlaga, men det innebär inte att behovet av påverkan och information minskar. Vi konsumenter behöver bli påminda om att de val vi gör i vardagen har betydelse för hela världens utveckling. 

Om man klickar på länken nedan kan man se filmen om kaffeodlarna i Syd- och Mellanamerika som odlar Rättvisemärkt.

http://www.rattvisemarkt.se/download/webbfilm/

Den stora stormen

Publicerad 2008-01-28 08:07:03 i Allmänt

Jag har alltid varit fullständigt värdelös på att komma ihåg årtal. Kanske en av anledningarna till att jag tycker kungarnas historia är helt ointressant. Min mamma däremot är en fena på när Gustav Adolf och de andra hittade på än det ena än det andra.  Inte ens mina "egna" årtal, som när vi flyttade till Oxevik eller när vi köpte hund, finns kvar i min hjärna. Jag tror att min hjärna helt enkelt inte är konstruerad för att komma ihåg årtal.  Kanske beror det på helt andra orsaker som ointresse? Vad vet jag?

Jag minns i alla fall att det var en stor storm i min barndom, kanske 1968 eller 1969. Då föll det stora trädet hemma på gården ner och lade sig som ett stort lek-klätterträd ner över lekplatsen. Vi barn fick naturligtvis inte klättra i det,  men det gick ju inte att låta bli. Någon blev säkert lite lätt skrubbad på armar och ben när man föll i marken nedanför. Tror att det var asfalt. Till vår förtvivlan kom gatukontoret och sågade isär det och en dag var det borta.

Lite ironiskt är det att jag idag sitter i tekniska nämnden som basar över gatukontoret, som vi svor ve och fasa över i min barndom. Senaste nämndsmötet hade vi uppe ett medborgarförslag om lekplats på Spelmansberget.  En annan sak som jag är dålig på är namn. (undrar vad jag är riktigt bra på egentligen?) Spelmansberget visade sig vara en plats där jag lekt mycket i min barndom.  I berget bakom vårt hus byggde vi kojor och lekte indianer eller något annat spännande. Tyvärr kom just gatukontoret med sina orange bilar (visst var de orange? jag minns de ialla fall så) och rev ner våra ihopsläpade grenar och brädor.  Men redan veckan därpå började vi igen att samla ihop nya saker att bygga med. Det var en ojämn kamp och vi kände oss missförstådda och motarbetade som nybyggare på prärien, säkert inspirerade av bröderna Cartwright eller någon annan tv-serie.

När man tänker tillbaka på det som hände i ens barndom, har man glömt det där tråkiga och ledsamma. Tur är väl det att man inte går och ältar det som inte går att ändra. Trots det så kommer en del tillbaks när man verkligen sätter sig för att tänka hur det egentligen var. Vi var verkligen förbannade på gatukontoret och planerade de hemskaste hämningsaktioner, när vi gråtfärdiga fick se våra kojor, eller snarare resterna av det vi med sådan möda byggt  ihop.  Jag kommer också ihåg att stormen dragit ner ett plåttak som flugit omkring på gatorna och orsakat stor förödelse, dock inga personskador, om jag kommer ihåg rätt? Min granne kommer ihåg att de inte fick gå i skolan i Fiskebäckskil eftersom de kunde träffas av nedfallande husdelar eller helt enkelt lyftas med i de hårda vindarna.

Apropå stormar, så har ju några stycken svept in över landet. Gudrun och Per är ju redan passé även om de skapade förödelse som fortfarande kan ses spår av. Hemma hos oss var det Per som skapade mest skador. Gudrun slet i taket så att vi trodde att det skulle lyfta men bara en enda takpanna hade fallit ner och stod hel och oskadd i gräsmattan. Farmors stuga hade råkat värre ut och takpannor låg sönderslagna över hela gräsmattan.

Natten till söndagen var det dags igen, och då är inte mer än en knapp vecka sedan stormvarning utfärdades!  Visst känns det som om det blir oftare och oftare. Översvämningar i Uddevalla är ju inte ovanliga men vi trodde nästan att vi hade byggt bort dem med nya dagvattenledningar. Tji fick vi. Varje storm svämmas Kampenhof över och sätter hela parkeringen under vatten. Muséet ser ut att vara byggt som en fästning omgärdad av en vallgrav och det är bara vindbryggan som saknas.  kanske är det på det temat vi skall bygga det nya kulturhuset?

Retreat

Publicerad 2008-01-22 10:33:45 i Allmänt

Som gift med en muslim, blir man ju speciellt intresserad när det visas något program på tv om islam eller muslimer. Till min förtjusning fick jag se ett program nyligen som varken handlar om självmordsbombare eller fanatiker, utan om helt vanliga muslimer!  Ett program om att söka och fundera över livet och livet efter detta.  I julhelgerna gick detta program vid en tidpunkt då jag har somnat för länge sedan, men nu går det i repris på en mycket mer tittarvänlig tid. Vid sju-tiden är alldeles utmärkt för min del. Då har jag hunnit promenera hunden och jag har ätit middag och kan avsätta en halvtimma till tv-tittande.

BBC har gjort en hel serie om retreater i olika miljöer. Jag har följt dem alla. Män och kvinnor i kloster var förra årets serier och det är fascinerande att se hur det påverkar människor att få tid till reflektion. Att stanna till och låta allt runt omkring snurra på alldeles utan mig är en svindlande upplevelse för de som deltagit i programmen.
Jag har inte själv deltagit i någon retreat, men som ni förstår av mitt idoga tittande så har jag en nyfikenhet och skulle mycket väl kunna tänka mig att prova. Jag är troende men inte praktiserande, som jag brukar svara om någon ställer frågan. Men det är inte sökandet efter Gud som jag tycker är det mest intressanta, utan tid till reflektion över vårt liv på jorden. Här och nu.

Nu har alltså turen kommit till en muslimsk retreat.  Jag hoppas att många tar chansen att titta på programmet. Första avsnittet var mycket intressant och det skall bli spännande att se hur de olika personerna utvecklas i serien. I första avsnittet var den som hade allra svårast att anpassa sig, den mycket bokstavstrogna muslimska unga kvinnan Aisha. Hon kunde inte acceptera att islam kan praktiseras på olika sätt och hon ifrågasatte om man överhuvudtaget följde Mohammads lära och praktik. Det kändes nästan som om hon upplevde det som ett personligt hot att ifrågasätta hela hennes sätt att se på sin religion. Det blir spännande att se hur det går för henne.

Hon är ju tyvärr inte ensam i sin mycket snäva syn på religion, och då menar jag inte bara muslimer utan alla religioner. Det finns människor som tror att om man bara följer vissa regler och lagar så är jag räddad till ett evigt liv. Imamen på den muslimska retreaten försökte få henne och de övriga i gruppen att tänka på ett helt annat sätt. Om man inte släpper in Gud i sitt hjärta så spelar det ingen roll hur många regler man sätter upp. Det intressanta var att gruppens självutnämnde agnostiker hade lättare att till sig det budskapet än den som tyckte sig vara den som bäst kunde tolka islams mål och mening.  Att vara så säker på att just jag har rätt och alla andra har fel, gör mig alltid misstänksam.  Om det är så självklart att bara en person kan tolka rätt, så behövs ju inte Gud över huvud taget.

Jag hoppas att många muslimer ser programmet och diskuterar kring de frågeställningar som kommer upp under resans gång. Jag hoppas också att skolorna ute i Sverige tar denna serie som utgångspunkt i religionsundervisningen eller i livskunskapsämnet. Det är ju en allmänmänsklig frågeställning, likaväl som en religiös fundering. Att följa regler för att man accepterar och tror på dem som rätta och riktiga eller för att man känner sig tvingad att följa dem för att uppnå något högre mål. Det är ju speciellt viktigt i dagens skola när betyg i uppförande skall återinföras!

Tack Svt för att ni har köpt in serien från BBC och jag väntar med spänning på den dag när Robinson får ge plats åt en svensk version!

sociala arbetskooperativ

Publicerad 2008-01-10 10:20:53 i Allmänt

Igår var jag i Göteborg och träffade en grupp underbara människor med idéer som de vill förverkliga om en brukarstyrd förening för friskvård och hälsa.  Den skall vända sig till människor med handikapp av olika slag och tillsammans skall medlemmarna forma verksamheter och aktiviteter som leder till att man mår bättre.  Redan idag har de stavgång, innebandy med mera och har medlemmar/deltagare från flera av de fantastiska sociala arbetskooperativ som finns runt om i Göteborg.

Att det finns så många sociala arbetskooperativ i Göteborg är ingen slump. I Stockholm med omnejd finns ett fåtal, men i Göteborg har denna sektor fått blomma och förgrena sig till många olika målgrupper. För ett par år sedan utsågs Vägen Ut kooperativen till årets kooperativ i Göteborg. De drivs av före detta fångar och har en stor bredd av verksamheter.  Snart över 10 olika kooperativ. Varför har då Göteborg varit så framgångsrikt med att få igång denna typ av kooperativa lösningar? Jo, det finns en unik grogrund i det samarbete som skapats mellan politik, offentlig förvaltning, företag och föreningsliv.  Man har vågat tänja på gränserna för det möjliga, genom att tillsammans vara eniga i att detta är bra för alla och hela samhället får nytta av att vara öppet för nya lösningar.

Visst har Göteborg haft unika möjligheter att söka storstadsstöd via EU-fonder och statliga medel speciellt riktade till dessa, men den möjligheten har också Stockholm och Malmö haft och där har man inte haft samma utveckling. Det unika med Göteborg kan bland annat ses i den nya kommunala förvaltning som har skapats för social ekonomi och föreningsliv. Här säger man inte "detta ligger inte inom den kommunala kompetensen" eller "så har vi aldrig gjort". Det finns en öppenhet och en nyfikenhet på den kraft som finns i detta nya utvecklingsområde.

För de grupper av människor som dessa sociala kooperativ vänder sig, är detta en möjllighet att skapa sin egen väg till arbete och gemenskap. Att det lyckats kan man se om man gör ett studiebesök eller är kund hos något av dessa företag som erbjuder allt ifrån hunddagis till sidenmålning. Gå in på Skoopis hemsida www.skoopi.com så hittar ni alla sociala arbetskooperativ i Sverige och se vilken bredd det finns.

Min förhoppning är att fler kommunen ser denna möjlighet och öppnar vägar till en liknande utveckling som den i Göteborg. Det krävs mod och att man inte bara ser de hinder som finns, utan också den kraft som finns i att se över gränserna och öppna för nya lösningar på de utmaningar som finns i denna sektor av vårt samhälle.
Det finns säkert fler områden som kan vara potentiella utveckllingsområden. Exempelvis den äldreboom som vi står inför, kommer att kräva en större öppenhet för nya tankebanor.

I nästa vecka kommer alla sociala arbetskooperativ i Göteborg ha en träff hos Via Nova på Renströmska i Göteborg. Här nedan är några bilder från deras kafélokal, där man kan få jättegod cappuccino, espresso eller alldeles vanligt kaffe med nybakade kakor och smörgåsar. De serverar också lunch  (inte fredagar).


Vinterdepp.

Publicerad 2008-01-08 09:31:29 i Allmänt

Det snöar utanför fönstret. Igår hade nästan all snön smält bort och vägen var helt bar igen efter några dagars snöfall. Dagen dessförinnan kändes det riktigt skönt med det vita landskapet som lyste upp i vintermörkret och hunden kastade sig, lycklig som ett barn, ut i drivorna för att leka och hoppa runt.

Det tråkiga med snö här i västra Sveriges kustlandskap är att det fungerar just så (för det mesta) att snön faller och lägger sig till rätta, för att lika fort smälta bort och sedan frysa till is. Sedan faller det lite mer snö och täcker isen, så att man inte kan se var det är säkert att sätta fötterna när man sedan tar sin hundpromenad. Både hunden och jag sätter allt som oftast en rova och får stora ömmande blåmärken över hela kroppen ( i alla fall jag ).

Annars kan snö vara underbart, men det förutsätter att den ligger kvar några dagar så att man får möjlighet att njuta av den ordentligt. Detta eviga slaskande och frysande gör mig bara deprimerad och gnällig.  Det är inte så roligt för min familj att utstå och är inte någon av de egenskaper jag helst vill framhäva. Inte desto mindre, så blir jag deppig och vill helst dra något gammalt täcke över huvudet och bara slippa gå upp ur sängen. Kanske har jag varit björn i ett tidigare liv och legat i idé större delen av vintern? Det skulle förklara min viktuppgång inför den kalla årstiden och det omåttliga sömnbehovet när mörkret sänker sig.

Det enda som hjälper är att läsa.  Trädgårdsböcker får mig att drömma om nästa sommars odlingssäsong. Då kommer allt ogräs att rensas (nästan av sig självt) och grönsakerna kommer att växa till frodiga, gröna plymer i prydliga rader. Till och med morötterna kommer att bli stora och saftiga och grönkålen kommer att stå i landet under snön tillsammans med persiljan, bara att plocka direkt till julbordet. Jag ser det framför mig under täcket och plötsligt är det inte lika tråkigt längre att leva. 

När vi var i London passade vi på att fylla på förrådet med böcker.  Alexander Macall Smith har fått bidra med flera, både från Afrika och Skottland.  De är lika trevliga att läsa båda två. Jag gillar hans filosofiska grubblerier, både i den mer praktiska Ma Ramotswes form och i Charlotte Dalhousies mer akademiska funderingar.  Det går i en behagligt lugn och trivsam takt som gör att livet drar ner lite i tempo en stund, vilket också är en klar fördel.  

Det är kanske så man skall hantera vintern. Dra sig i sängen med en god bok och drömma sig bort tills ljuset återkommer och livet vaknar igen. För det gör det ju. Snart är det sommar och jag kan ligga ute i solstolen och läsa. 






Och så var det 2008...

Publicerad 2008-01-02 12:31:33 i Allmänt

Visst går åren alldeles för fort, nu för tiden? Jag har knappt vant mig vid att skriva 2007 innan det är dags att gå in på nästa år.

Jag såg ett program om världens äldsta människor på tv härom dagen och slogs av hur lite de bryr sig om tiden över huvud taget.. Det verkade nästan som om de bara fanns i nuet och det kanske är naturligt i den åldern. Liksom när man är riktigt liten, så är nuet det som finns på riktigt. Imorgon eller om en stund är inte relevant.  Visst finns det nackdelar med att bli så gammal att man inte kan ta hand om sig själv men det gav i alla fall mig en tankeställare på hur lite livet uppskattas när vi har möjligheten att göra något av det.

Helger ger ju en möjlighet att titta på program som går på tider som man normalt inte sitter framför apparaten. Därför såg jag också ett program på kunskapskanalen,  som jag sällan tittar på, om hur vi människor ser på döden och hur den kan förändra ens liv. Det handlade om det kulturella synsättet som har förändrats över tid, men också om hur ett besked om sjukdom eller död kan göra att man drastiskt ändrar hela sin livsstil. De gamla grekerna lär tjänare gå runt med ett skelett på en bår vid större kalas och festligheter, för att påminna om förgängligheten. En kvinna berättade om hur hon lämnat en karriär i toppen på kultureliten när hon fick beskedet att hon hade cancer.  Det fick henne att omvärdera hur hon valt att spendera sin tid på jobbet och försaka alla sina nära relationer. Det var ju de som betydde något när hon ställdes inför faktumet att hon kanske inte skulle få leva längre.

Tack och lov är det inte alltid så drastiska orsaker till att man väljer att förändra sitt liv. Det räcker ju att man tar lite tid för att tänka vad som egentligen är viktigt i ens liv för att ta ett första steg. Problemet är att få den där tiden att reflektera.  Därför tror jag att den nya trenden att gå på vandringar eller en helg i retreat / stillhet, är väl värd att ta till sig. 

Jag brukar inte ge några nyårslöften och tänkte inte göra det nu heller. Kanske skall jag i alla fall försöka leva mitt liv med lite större närvaro i nuet än hittills. Det får åtminstone bli min föresats för det nya året.
Det, och mindre godis och mer gympa, liksom alla andra nyår.  Men om jag skulle falla tillbaks i gamla vanor är det inte hela världen. Det kommer ett nytt år snart igen.....

Gott Nytt 2008!


Om

Min profilbild

Anna-Lena Heydar

Gifts sedan 37 år. Har två barn 27 och 29 år gamla. Bor på landet vid kusten i hus.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela