I valrörelsen lovade regeringen att satsa på familjen, men det verkar bara gälla svenska medborgare, inte de familjer som flyr från förföljelse och förtryck.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och migrationsminister Tobias Billström presenterade regeringens förslag att införa försörjningskrav vid anhöriginvandring i torsdags.
Förslaget går ut på att anhöriga till redan invandrade personer måste kunna försörjas av sina anhöriga. De försörjningsansvariga ska kunna visa upp en regelbunden inkomst och en skälig bostad. Enligt Fredrik Reinfeldt kommer inkomstkravet motsvara ett heltidsjobb.
Att migrationsministern väljer att förlägga sin presskonferens om regeringsförslaget i Landskrona, en kommun där nästan 25% av invånarna i förra valet röstade på Sverigedemokaterna, kan tyvärr inte vara en slump. Regeringens utspel i just denna kommun kan ses som en flirt med de invandringsfientliga krafter som visat sig speciellt starka just där.
Folkpartiet, som har bytt från att ha varit ett parti som stått för ett mångkulturellt samhälle utan diskriminering, har tyvärr varit drivande i denna fråga och vill höja kraven på flyktingar genom att villkora anhöriginvandringen. I praktiken sätter man stopp för anhöriginvandring, endast arbetskraftsinvandring tillåts. Denna inställning blir ett kort i Folkpartiets hand för att kunna fortsätta spela på främlingsfientliga krafter och grupper i Sverige.
Nyamko Sabouni säger att detta förslag gäller inte anhöriga till barn, flyktingar som har tagits emot enligt Genevekonventionen eller skyddsbehövande flyktingar. Detta är inget nytt. Detta nämns bara som ett kort för att lugna ner de som är för en generösare flyktingmottagning. Är detta inte ett spel för gallerierna? Det är helt orimligt att ställa krav på sysselsättning eller 4 års väntan för att återförenas med kärnfamiljemedlemmarna.
Om man räknar med asylprocessen, kan väntan på att få återförenas med sin familj bli mycket längre än de fyra år som regeringen beslutat om. Många familjer som befinner sig på flykt splittras och det finns flyktingar som har sökt sig till Sverige som inte vet var familjemedlemmarna befinner sig eller vet att familjen befinner sig i en mycket utsatt situation. Att kräva att flyktingen som finns i Sverige skall kunna fokusera på att lära sig ett nytt språk och bygga upp ett nytt liv, är mycket cyniskt.
Det kan inte vara så att vissa barn är mer värda än andra i vår värld. Vi svenskar skulle aldrig acceptera att vara åtskilda från våra barn och nära under en så lång period utan att veta om vi kan återförenas. Vi kan inte kräva det av människor som dessutom redan lever i en utsatt situation. Regeringen bryr sig helt enkelt inte om flyktingbarnens intressen.
Regeringen hänvisar till EU och att Sverige måste anpassa sig till hur andra länder i EU hanterar flyktingar. Vi vill inte Sverige skall ha samma asylpolitik som i Danmark eller något annat EU-land som stänger sina dörrar. Sverige har ansvar för sin egen flyktingpolitik och kan inte gömma sig bakom andras rygg. Om regeringen väljer att strama åt sin politik så är det ett aktivt val man gör, inte någon harmonisering med EU.
Enbart kravet på försörjning kan inte fungera som ett incitament för att få ut nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden snabbare. Vi är övertygade om att det blir lättare för en invandrare att få ett arbete och en bra bostad när hon/han får ha sin maka, make eller barn hos sig.
Om alla människor tog emot flyktingar som en resurs, skulle det inte bli en hög koncentration av flyktingar i vissa kommuner och kommundelar. Självklart skulle då invandrarnas chans att skaffa sig arbete och med ett arbete är det också enklare att komma in i samhället. Då skulle vi få en bättre intergration. Något som skulle göra samhället mer framgångsrikt och trevligare att leva i.
I Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sägs i artikel 9 punkt 1 och i artikel 10 följande:
Artikel 9
1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.
Artikel 10
1. I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.
2. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna. Konventionsstaterna skall för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention erkända rättigheter.
Kommittén har under 2.10.10 kortfattat beskrivit barnkonventionens huvudprinciper. Artikel 9 och 10 eller 22 har inte direkt berörts. BO anser att kommittén inte i tillräcklig utsträckning har beaktat de artiklar i barnkonventionen som i sak berör frågorna om anhöriginvandring
5.3.2 Rätt respektive möjlighet till invandring på grund av anknytning
Minderåriga har i enlighet med de ovan nämnda artiklarna 9 och 10 i barnkonventionen en principiell rätt till invandring för att förenas med sin familj. I artikel 22 i barnkonventionen stadgas vidare
Artikel 22
1. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn söker flyktingstatus eller anses som flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden och oberoende av om det kommer ensamt eller är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som anges i denna konvention och i andra internationella instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater tillträtt.
2. För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt, samarbeta i varje ansträngning som görs av Förenta nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisationer, som samarbetar med Förenta nationerna, för att skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I de fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.
BO finner det uppenbart att barn och unga upp till 18 år enligt barnkonventionen har rätt att invandra till Sverige för att förenas med sina föräldrar och andra anhöriga och att berörda myndigheter då är skyldiga att ge dem allt skydd och bistånd de behöver.
<!--[if !supportLineBreakNewLine]-->
<!--[endif]-->
