Anna-Lena Heydar

Det är fantastiskt att höra hur den medicinska kunskapen har gått framåt och att de som smittats av hiv och aids idag kan leva ett fullt normalt liv i Sverige. Medicinerna håller virusnivåerna på så låga nivåer att kvinnor idag kan föda barn utan att riskera att föra smittan vidare. Det ger hopp och tar bort den stigmatisering som förr drabbade alla de som fick diagnosen. Det tråkiga (ett alldeles för enkelt ord för att beskriva situationen, jag vet) är att detta inte gäller alla i världen. Trots att medicinerna finns och kunskapen finns, så får inte alla som behöver det, tillgång till de mediciner som kan förändra deras liv. Barn och ungdomar dör fortfarande i aids, helt i onödan. Man kan fråga sig varför. Resurser, kunskap, brist på handlingskraft... Därför är världsaidsdagen fortfarande en viktig påminnelse om att fortsätta kämpa för att alla i världen ska få ta del av de framsteg som gjorts och görs.

SD har pekat ut socialdemokraterna som sin största motståndare. Det är bra att man är tydlig med sin politiska inriktning och vi socialdemokrater har inget problem med att vara det utpekade partiet. Vi vet att SD står för värderingar och realpolitiska mål som står i motsats till våra. Det finns de som inte har förstått det, ännu. SD är inget parti som kämpar för en jämnare fördelning av samhällets resurser, skapa mer jämställdhet eller visa solidaritet med de svagaste i samhället. Socialdemokraternas folkhemsbygge kan aldrig försvaras av SD, hur mycket de än försöker sminka över sina verkliga visioner för Sverige.

Kan inte annat än hålla med dagens ledare i lokaltidningen. Det ÄR konstigt när de politiska partiernas medborgardialog ersätts av kommunanställda. I vårt parti pågår just nu arbetet med att sätta ihop vårt kommunala handlingsprogram för nästa mandatperiod. Liksom vid förra valet, har vi arbetsgrupper som jobbar med olika frågor och de har ofta direktkontakt med intressentgrupper för att fånga upp idéer och tankar. Jag sitter själv med i centrumgruppen och bostadsgruppen. Vi har pratat med företrädare för hyresgästerna, fastighetsägarna, näringslivet och andra medborgare som vill bidra med sina funderingar. Jag tycker att det är viktigt med detta politiska fotarbete för att våra beslut och tankar ska få stötas och blötas ordentligt innan vi sätter ner foten. Det kan tyckas lite tråkigt och gammaldags att prata om folkrörelsearbete och förankring, men alternativet är att sätta upp fingret i luften, prata med sina vänner och sedan bestämma åt vilket håll man ska gå. För mig är politik viktigare. Om vi som folkvalda politiker får ett förtroende att delta i demokratiarbetet, kan vi ju inte delegera det arbetet till tjänstemän. Vi diskuterar ofta rollen som politiker i förhållande till förvaltningen. Att politiken ska jobba med vad som ska göras, förvaltningen tar sedan fram hur detta ska genomföras. Det är sällan diskussion om var gränsen går mellan politik och tjänstemän när det gäller demokratiarbetet. Jag tackar Peter Götell som väcker den frågan till liv. Den borde diskuteras mycket mer.

Idag går återblicken mot det 50 år gamla dramat när Kennedy sköts på öppen gata i Dallas. Det var på min 2 årsdag som familjen, vid den nästan nyinköpta svartvita teven, satt klistrade och följde presidentparet i direktsändning från USA. Jag kan inte säga att jag minns något från den dagen, men den har blivit återberättad ett antal gånger och är därför förknippad med min födelsedag tills jag själv ska vandra vidare till nästa liv. (eller vart det nu bär...)

Så här i nomineringstider är det många som står inför frågan om man har sina partikamraters förtroende eller inte. Förtroende kan ju naturligtvis också ställas under omprövning mitt under en mandatperiod, speciellt om man upptäcker spritinköp på skattebetalarnas bekostnad, eller annat som gör att man ifrågasätter ett fortsatt stöd. Förtroende är en färskvara som kan vinnas, omprövas och förloras. Det ställer krav på goda vinnare och goda förlorare.

Blev försenad när jag skulle upp på Svensk Fjärrvärmes årsstämma i Uppsala i veckan. Den stora olyckan vid södra stationen i Stockholm har skapat stora problem för alla som kommer söderifrån in i huvudstaden = större delen av all trafik in i staden. Det värsta är att fackliga företrädare påpekat att rälsen inte satt fast, men resurser har inte tillförts för att rätta till detta. Den stora satsningen på att bygga för biltrafiken istället för att satsa på att få kollektivtrafiken att ta över större delar av våra transportbehov, måste omprioriteras till järnvägens förmån. Nyligen släpptes en rapport som visar hur transporterna mellan Norge och Sverige har utvecklats under 2000-talet. En fördubbling har skett av antalet lastbilar som passerar Svinesundsbron. Det allvarliga är att denna fördubbling inte innebär att lasten har fördubblats, den ligger ganska konstant. Vad har då hänt? Jo, lastbilarna går tomma eller halvtomma på E6. Miljön tar stryk av alla utsläpp från trafiken och vi ser fler och fler lastbilschaufförer som övernattar i sina bilar längs vägen. Ja, övernattar är inte helt korrekt, snarare är det så att de bor långa perioder i sina lastbilar utan att få någon last att transportera. De får svårt att försörja sig och på många rastplatser har detta blivit ett stort socialt problem. Lastbilstrafiken har blivit en lågstatusbransch med eländiga förhållanden. Seriösa företag kan inte längre konkurrera på marknaden. Det kan inte vara riktigt att låta utsläppen öka från lastbilstrafiken och ha så usla arbetsmiljöförhållanden för de som jobbar i branschen. Vi måste ta ansvar för miljö och arbetsmiljö genom att skapa incitament för att föra över transporter på mer miljövänliga transportmedel. genom att ge större möjligheter att ställa krav på minimilön/kollektivavtal för de som jobbar inom transportbranschen.

Fars dag är en dag när jag saknar min pappa allra mest. Den påminner om att han inte längre är här och kan trösta eller stötta mig i svåra stunder. Min pappa skulle ha älskat att leka med sitt barnbarns barn Amina. Liksom han alltid hade tid för sina barnbarn, skulle han ha lämnat allt för att delta i hennes vardag. Jag är naturligtvis lycklig över att min mamma får vara mormorsmor och det är en rikedom för ett barn att få vara så älskat av så många generationer. Min pappa är ändå alltid här vid alla viktiga tillfällen i vårt liv och idag tänker jag alldeles särskilt på dig.

Dagens översiktsplaneutskott diskuterade samhällsbyggnadsstrategi och hur vi i politiken ska prioritera (eller inte prioritera enligt en av ledamöterna?). Äntligen börjar ett dokument, eller snarare flera, ta form och ge ett bra underlag för ett långsiktigt, politiskt beslut. Förhoppningen är att vi ska kunna lägga fast en kurs som blir styrande för en längre period framöver, men det kräver politiskt mod att säga nej. Ett stort problem för vissa. På vägen hem i bilen, lyssnar jag på rapporten om att Sveriges befolkning ökar i vikt. Ett annat problem att säga nej, kanske? Nåja det vägs till viss del upp av att befolkningen blivit "friskare" trots viktökningen. Att vara aktiv,frisk men lite rund är uppenbart att föredra framför att vara smal, rökare med dåliga matvanor. Skönt att höra för en rund, men aktiv person som jag själv, men inte hjälper det mot att kläderna sitter som korvskinn. Dags för hårda tag mot magen....

Lilla barnbarnet går igenom en period med rädsla för mörkret. Det är slut på sommartiden och vi går mot mörka tider, så hon har en tuff tid framför sig. Inatt hade vi dubbelt jobbigt i huset. Hunden blir orolig när det blåser och vill inte ligga ensam. Barnbarnet vaknade av hunden som ville komma in och sova hos henne. Gråt, gryende och tandagnissel är ingen bra nattro. Tror vi får sova lite middag idag.