Anna-Lena Heydar

Nu är det halvvägs nere. Det gamla torpet som byggdes ungefär 1880 har stått nere i backen mot havet i 120 år och blickat ut över stormar och vackra sommardagar. Det byggdes av Edvard och Malin ,eller Mali som man sa här ute. Min pappa har berättat att Mali var ute och letade vrakved för att bygga färdigt medan Edvard var på sjön och försörjde dem. Det är ett fattigmansbygge men har ändå stått pall för väder och vind så länge.

Min bror som nu äger det har våndats över beslutet att riva det och bygga nytt. Min pappa var tydligt med att det inte fanns någon möjlighet att ordna till det. Det var helt enkelt i för dåligt skick för att rädda. Nu när vi påbörjat rivningen ser vi att han hade rätt. Det är maskätet och på vissa ställen körde vi kofoten rakt igenom väggen när vi tog ur fönstren. Vi kunde också konstatera att det som vi trodde var timmer, egentligen är det som blir över när man tagit timmerstocken i mitten av trädet! Huset är alltså byggt av ändbitarna på timret. Det är ändå fantastiskt att det stått så här länge.

På sätt och vis var det skönt att pappa hann fatta beslutet åt oss innan han dog. Det hade varit näst intill omöjligt att riva det annars. Men visst känns det vemodigt att se det stå där utan fönster och dörrar. Här växte min pappa upp med sin mamma, min farmor, och sina syskon. För att få det att gå ihop, hyrde de ut bottenvåningen till sommargäster på somrarna och bodde själva på vinden. Jag kan se farmors breda bak klämmas in genom fönster ovanpå skjultaket. Det måste ha varit en ganska komisk syn. De klättrade upp på en stege och gick över skjultaket och in genom det lilla fönstret, för att inte störa sommargästerna.

Alla fönster och dörrar med beslag är urtagna och vi försöker rädda så många detaljer som går att rädda. De gamla handsmidda spikarna, märlorna och andra rostiga gjutjärnsbeslag ligger i en skål. En nedsliten tröskel och den gamla källardörren som troligen är just byggd av vrakved, samlad av Mali, står lutad mot uteduschen.
En epok är över men lite av det skall vi alla fall ha kvar och minnas det liv som levts här. Jag tror att farmor skulle vara glad över att min bror har råd att bygga ett nytt modernt hus att bo i. Hon var inte så sentimental utan mer praktisk.  Hon hade varit lycklig över rinnande vatten och värme på vintern. Något som hon aldrig fick uppleva i sin livstid.

Igår var det chahar shambeh souri, alltså sista tisdagkvällen före Nowroz, nyåret som sammanfaller med vårdagjämningen. Nowroz firas i Iran, Afganistan och Kurdestan.  Det är den största folkfesten och det finns mycket som är likt vårt påskfirande. Man målar ägg och sätter grönt på bordet, som gärna dekoreras med små kycklingar.

Det är ju egentligen inte så konstigt att vårens ankomst firas med att livet återkommer efter vintern. Liksom här har man också eldar för att ta bränna allt gammalt skräp. I Iran hoppar man över elden samtidigt som man säger  "allt mitt gula(=sjukdomar och svårigheter) till elden och allt eldens röda (=liv och hälsa) till mig".

Nowroz har nästan blivit som en liten motståndsrörelse i Iran, eftersom det inte är en islamisk högtid utan något som lever kvar sedan Zarathustra eller Zoroastrerna som det ofta hette förr i religionsböckerna. Genom att fira Nowroz visar hela iranska folket att man inte delar den nuvarande regimens ideal.  Direkt efter revolutionen försökte den islamiska regimen att förbjuda Nowroz men man fortsatte att samlas och fira mer än någonsin förut.

Igår kväll hoppade vi alltså över elden tre gånger tillsammans med miljoner iranier, afganer och kurder över hela världen.  På torsdag är det nyårsfirande och då skall vi äta gott och festa. Sedan kommer Påskhelgen och då blir det naturligtvis påskmat .....Få se om vi överlever.

Entreprenör har i dagens språkbruk, i det närmaste, blivit synonymt med företagare. Men en entreprenör, någon som "tar sig före", som skapar förnyelse, behöver inte alls vara en företagare. Däremot måste en entreprenör vara företagsam. Det är skillnad.

Man brukar säga att Per-Albin skapade Folkhemmet och att Ingvar Kamprad möblerade det. Båda två visade de på entreprenörskap och förnyelse. De trodde på något och genomförde det. Historien kan visa på många företagsamma personer som använt sitt entreprenörskap till att skapa förnyelse av vårt samhälle genom att engagera sig i föreningslivet eller politiken. Vad vore idrottsrörelsen eller kulturlivet utan alla dessa entreprenörer som outtröttligt kämpar på utan någon ekonomisk vinning? Vad vore vårt demokratiska samhälle utan alla som kväll efter kväll sätter sig in i frågor som berör oss alla?

Entreprenörskap behövs i hela vårt samhälle. En beredskap för förnyelse. Men den behöver också balanseras av demokrati. En tröghet som ifrågasätter och väger in olika intressen. Om vi enbart skulle bejaka entreprenörernas idéer och infall skulle vi i vissa fall troligen "kasta ut barnet med badvattnet" eller skapa verksamheter som visar sig vara skadliga för miljö och människa. Därför har arbetarrörelsen alltid kämpat hårt för demokratin men också insett vikten av att skapa goda förutsättningar för entreprenörskap.

När folkpartiet går ifrån sin historia och vill skapa en skola med repression och kontroll som främsta kännetecken, vill jag istället att skolan skall bejaka elevernas initiativförmåga och skaparglädje. Visst kan det upplevas som jobbigt och krävande av lärarna men då får vi skapa förutsättningar, genom en annorlunda lärarutbildning och nya skolmiljöer som stödjer den sortens skola. Den kan skapa nya företagande personer som bidrar till en förnyelse av vårt näringsliv och utveckling av vårt samhälle.

Historien har visat att de barn som är jobbigast i skolan och som vi inte lyckats att kuva genom vårt nuvarande system är de barn som i vuxen ålder blir företagare och förnyare inom olika delar av vårt samhälle. Låt oss i stället stödja fler av dessa stökiga och jobbiga ungdomar till att lyckas i livet. Entreprenörskap är något som alla har inom sig, inte bara några få så kallade företagare. Företagsamhet finns överallt.

Så var den enda dagen som är kvinnornas över. Den passerade ganska obemärkt. Vi har ju inte direkt någon tradition att följa.  Inte som Påsken att äta ägg och sätta upp fjädrar eller som julen när man sätter julskinkan på bordet och dekorerar granen. 

Det skulle vara intressant om man skulle tänka sig att skapa en tradition för kvinnodagen. Vad skulle man då göra?

Den infaller ju på våren och de första tulpanerna och andra vårblommor brukar redan ha dykt upp i butikerna.  Jag kan i alla fall tänka mig att frossa i tulpaner i alla färger på kvinnodagen. De är så härligt frasiga och det finns så många olika varianter och färger att välja mellan. Det är svårt att bestämma sig när man står och skall välja i affären. Därför kan jag mycket väl tänka mig att köpa massor av tulpaner och slippa välja just på kvinnodagen.

När det gäller mat har ju påsken lagt beslag på all vårinspiration. Här får vi nog tänka lite nytt för att inte upprepa påskbuffén. Sill, ägg, lamm och lax är redan upptagna. Kanske skulle man kunna tänka sig vegetariskt eller fisk?

Det kan ju verka lite dumt att skapa tradition kring något som egentligen borde avskaffas eller åtminstone bli onödigt inom en rimlig framtid, men tyvärr tror jag inte att man kan se jämställdhet som en självklarhet så snart. Vi har väntat länge och kommer att få vänta länge än, tyvärr. Kanske mest beroende på våra egna mönster och val i livet.

Man kan påvisa hur många gånger som helst att det som skulle vara bäst för familjens ekonomi skulle vara om mannen var hemma mer med barnen. Vi kommer ändå att ange ekonomin som främsta argument för att kvinnan skall vara hemma längst tid med barnen. Det handlar inte om ekonomi, utan om förväntningar och mönster.  Män och kvinnor är lika ansvariga för att bevara de könsstereotyper vi tillsammans har skapat.

Om vi skall lyckas bryta mönstret måste vi göra det tillsammans och sluta peka ut män som talibaner eller kvinnor som speciellt lämpliga att ta hand om barn och hem. När vi har lyckats med det så kan vi ta bort kvinnodagen men jag tänker i alla fall fortsätta att frossa i tulpaner den 8 mars. Vi fortsätter ju att fira Påsk trots att de flesta sedan länge har glömt varför!

Det är ju ganska kallt på nätterna ännu men igår var jag ute och gick en långpromenad mitt på dagen och det var underbart i solen. Blåsipporna har slagit ut och en granne hittade till och med vitsippor att plocka med hem! Just vid denna tiden på året skulle jag vilja att man kunde köra i slow motion. Precis som när det blir ett sånt där härligt fotbollsmål i en match. Så att man kan få njuta lite extra.

I trädgården blommar julrosen, scilla, iris, snödroppar och det lilla stöldgodset från Slovenien, en liten primula som lyset solgult i gräset. Varje gång jag ser den kan jag blunda och återuppleva hela den stora parken med marken täckt av små solar. Det var en så fantastisk upplevelse att jag inte kunde låta bli att gå bakom ett träd och gräva upp en liten planta som stod i skymundan. Jag tvättade av rötterna och la den i vått hushållspapper i handväskan. Och nu står den i min lilla trädgård och väntar på att få sprida ut sig.

Jag gör ofta så, att jag stjäl med mig fröer, sticklingar och småplantor, när jag är ute och reser. Just nu har jag en hel hög med olika stöldgods som väntar på att få komma ner i jorden. Mullbärsfröer från Iran, ginstfröer från Göteborg och annat smått och gott. Ibland hinner jag glömma vad det är innan det är dags för plantering. Då blir det extra spännande att se vad som kommer upp ur jorden. I mitt köksfönster står en kruka med ett långt blad. Jag har ingen aning om vad det är som hamnat där men visst är det häftigt att vänta och se vad det blir av det?

Allt liksom exploderar på våren. Alla känslor och alla växter och fröer. I år är det extra spänning i luften eftersom jag också har mitt nya växthus att inreda och njuta av. De första blommorna är bara en föraning av vad som komma skall. Njut i slow motion när du kan.

Jag är ju inte bara hönsägare och trädgårdsintresserad, jag är kommunalpolitiker i Uddevalla också. Jag sitter som gruppledare i Tekniska nämnden, ledamot i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och Uddevalla energi. Det är spännande och roliga uppdrag, samtidigt som det politiska spelet ibland kan vara jobbigt att vara med i.

Det som lockade mig att engagera mig politiskt var inte att försöka sätta dit motståndarna och försöka få billiga politiska poänger, utan att faktiskt påverka hur samhället ser ut.  På kommunal nivå är det, tack och lov, oftast mindre politiskt spel och mer faktiska diskussioner om vad vi vill göra konkret och det passar mig bra. Det är ju saker som påverkar människor i vardagen. Att det finns en förskola att lämna mina barn när jag skall börja jobba. Att renhållningen fungerar och så vidare.

Det finns ändå tydliga skillnader, mellan majoritet och opposition, även lokalt i hur man ser på saker och ting.  Annars vore det ju onödigt att gå och rösta över huvud taget. Vi socialdemokrater vill att vi gemensamt löser gemensamma problem och att vi tillsammans ser till att alla får del av det välstånd som skapas. Det känns lite patetiskt när våra motståndare pekar finger och säger att det är biståndspolitik, som om det skulle vara fult att bry sig om de som har det sämre!

Jag vägrar att låta rangera ut ord som solidaritet och jämlikhet. Det är de vackraste ord som finns och visst känns det rätt att betala skatt som går till den gemensamma välfärden?  Det finns grundläggande värden som inte går att rucka på.  Även i den vardagspolitiska lunken måste värdegrunden få plats och diskussionen måste utgå ifrån de grundläggande värderingarna när vi fattar våra beslut.

I den snabba mediavärlden kan man ibland få intrycket att det är viktigare att fatta snabba beslut och vara handlingskraftig. De politikerna får det största mediautrymmet och lyfts upp. Visst är det ett samspel mellan politiken och media, men jag tycker att media har fått för stort utrymme att styra i det samspelet. Om man ser på presidentvalskampanjen i USA och de bilder som media, tillsammans med kampanjfolk, bygger upp av kandidaterna, blir jag skrämd att det skall bli likadant i Sverige. Stereotyper som dynamisk ung man och medelålders kvinna, är ingen korrekt bild av vad kandidaterna står för eller vilken politik de tänker föra.  Så vill inte jag ha det.

Tacka vet jag de politiker som vågar vara osäkra och tänka efter före ett beslut. Som vågar förankra sig i sin värdegrund och fråga sina väljare och medlemmar.  Våga stå på er och låt er inte hunsas av media att fatta ogrundade beslut som är populära för stunden och förankrade i en marknadsanalys av vad "folk" vill ha. Människor med mod att stå för sina värderingar ställer jag mycket högre än vindflöjlar som ena dagen säger si och andra dagen så.  Jag hoppas att jag själv kan räknas till den första kategorin.  Det är åtminstone min ambition och säg gärna till mig om jag inte lever upp till det.