Anna-Lena Heydar

Det har nu regnat oavbrutet i en vecka och vägarna i området har översvämmats så att trafiken fått problem att ta sig fram. Riskerna för skred är ju inte okända här på västkusten så det känns inte helt säkert att ge sig ut på någon utflykt så länge vädret håller i sig.

 

Att det skulle bero på klimatförändringarna och den påverkan som vi människor gör på väder och natur, är naturligtvis inte något man kan påstå just för denna väderlek, men visst känns det lite olustigt att konstatera att vi råkar ut för översvämmningar allt oftare den senaste tiden.

 

Det går ju att bygga bort en del av dagvattenproblemen (dagvatten är de flöden av vatten som naturligt skapas av regn och vattenflöden i vår omgivning) genom att skapa bättre utrymme för högre vattenlägen. Troligen behöver vi öppna en del kulverterade diken och vattendrag så att vattnet kan rinna fritt och inte behöva få upp det i källare och ur brunnar på vägarna. Det är ju många som tycker om att höra och se rinnande vatten. Det lär ju ha en påverkan på vårt välbefinnande i största allmänhet att befinna oss nära vatten, så varför inte förena nytta med nöje och få in våra vattendrag i stadsplaneringen på ett naturligt sätt.

 

Jag har besökt många småbyar och städer där vattnet rinner i öppna diken på bakgator med små broar som skapar trivsamma gångstråk för promenerande boende och besökande. Det är kanske dags att vi tänker lite nytt i hur vi hanterar dagvattnet.

Jag blir rädd när jag hör röster inom mitt parti som tycker att vi ska gå samma väg som socialdemokratin i Danmark när det gäller relationerna till och närmanden mot Sverigedemokraterna. En rad mycket kloka och viktiga program på P1 har handlat om vad som hänt i Danmark och Norge efter att deras motsvarigheter har hamnat i beslutande ställning vad gäller kulturpolitiken och naturligtvis invandrings- och integrations-, eller ska jag säga assimilationspolitiken?

 

Det är inte vilka partier som helst och det är mycket viktigt att inte missta sig på vad de står för. Visst har de polerat upp sig och skapat en yta som inte stöter bort de sk vanliga väljarna, men det finns klar och tydlig agenda som inte går att komma undan. I Frankrike har bokbål (ja, det är faktiskt sant!) och utrensning och icke önskvärd kultur påbörjats i flera av de städer där Front National har tagit över makten. Partiledaren Marine Le Pen insåg snart kopplingarna till Nazisternas agerande vid sitt maktövertagande och beordrade sina partikamrater att stoppa dessa. Det är ett av de syster/broderpartier som dessa nordiska partier har i sina led och som har stöttat Sverigedemokraterna, både ekonomiskt och poiitiskt fram till nu.

 

Idag sitter deras motsvarighet på Kulturministerposten i Norge. Vad det innebär för den norska kulturens utveckling kommer vi att få följa på nära håll. I Danmark har assimilationspolitiken krupit in i våra danska Socialdemokraters partiprogram. Inget av detta vill jag uppleva ska hända här i Sverige och jag kommer att kämpa hårt för att dörren till SD inte öppnas i vårt parti. Att Filippa Reinfeldt nu väljer att sätta sig i knät på sd för att behålla makten i Stockholms landsting, är en oerhörd besvikelse och en oro inför framtiden.

Jag kan konstatera att det är rätt mycket just nu. Då är det extra viktigt att ge sig lite egen tid. Tid till reflektion och återhämtning. Det är inte så roligt för de nära och kära men jag orkar helt enkelt inte riktigt med dem.

Man kan bara hoppas att de förstår och har överseende.

För att kompensera har vi bokat en liten weekendresa i slutet av november för att hälsa på goda vänner och jag ser också fram emot att äntligen få komma iväg på Metropolitan (i Uddevalla Folkets hus) och uppleva Figaros bröllop. Skulle gärna vilja jämföra med den uppsättning som görs på Göteborgsoperan, så det kan bli en tur dit i höst också. Sådana små avbrott i vardagen ger energi och gör det lättare att orka med allt annat som måste göras.

 

 

Vår regering har, till min glädje, annonserat att de yrkesförberedande utbildningarna igen ska få den bredd och djup som krävs för att kunna studera vidare på universitet och högskola. Det är visserligen ingen överraskning, men visst är det underlig att de folkpartistiska företrädarna Björklund och Tysklind kan kalla detta för att nedervärdera yrkesutbildningarna?!

 

Skillnaderna mellan akademiker och arbetare har förändrats avsevärt de senaste årtiondena, även om den borgerliga regeringen har försökt att återskapa klyftorna. En byggarbetare eller livsmedelsarbetare måste klara en datoriserad och teknologiskt avancerad arbetssituation, likaväl som en akademiker. När den borgerliga regeringen tog bort de teoretiska inslagen i yrkesutbildningarna, fick vi se ett minskat antal sökande till just dessa utbildningar. Unga idag vet att de kommer att få ett mer varierat arbetsliv och alltså behöver stå rustade för att vidareutbilda sig under sin livstid. Att då ta bort de möjligheterna är rent ut sagt korkat. 

 

Våra unga har rätt att få känna att vi tror på dem och vill satsa på att rusta dem för ett rikt och varierat arbetsliv och privatliv.