Obama i Vita Huset
Bush has left the building! Många är glada idag. Vissa mer än andra. Visst är det en historisk dag på många sätt och det finns så mycket hopp om förändring (Change var nästan det enda ord man hörde under valrörelsen). Men vilken förändring pratar vi om? En förändring till det bättre naturligtvis! svarar säkert de flesta. Många menar att det knappast kan bli sämre.
Det kan alltid bli sämre. Jag vet. Jag är en riktig pessimist. Men fördelen med att vara pessimist är att man aldrig blir besviken!?
Förändring kan ha räckt till som mantra för att vinna valet, men nu kommer vardagen och då vill vi också se handling. Finns det tillräckligt med mod och kraft för att också leva upp till de förväntningar som ställts på den nya administrationen? Redan i installationstalet fanns en mer återhållsam ton. Amerika skall fortsätta kämpa mot sina fiender?! Vilka fiender? Det finns bara inre fiender att vara rädd för, hjärnspöken som skapar rädsla för den egna skuggan. När skall USA fatta att vi andra (människor som bor i andra delar av världen och pratar ett annat språk, äter annan mat och har andra kulturer) inte är farliga. Det krävs bara en dialog och ett öppet sinnelag för att mötas på halva vägen. Dialog och ödmjukhet kan man komma långt med. Avsaknad av båda två och vi ser resultatet på Gazaremsan.
Min förhoppning är att förändringen börjar hos amerikanarna själva. Nanne Bergstrand (heter han så? tränaren för Kalmar FF) sa något mycket klokt på idrottsgalan härom kvällen. En pappa rev sönder en tidningssida för att sysselsätta sonen en stund. Bilden han ville att sonen skulle sätta ihop var ett jordklot. När sonen kom tillbaka, oväntat fort, frågade pappan hur han hade gjort. Sonen svarade; När jag fick ihop människan på baksidan ordnade sig jordklotet också!
Det kan alltid bli sämre. Jag vet. Jag är en riktig pessimist. Men fördelen med att vara pessimist är att man aldrig blir besviken!?
Förändring kan ha räckt till som mantra för att vinna valet, men nu kommer vardagen och då vill vi också se handling. Finns det tillräckligt med mod och kraft för att också leva upp till de förväntningar som ställts på den nya administrationen? Redan i installationstalet fanns en mer återhållsam ton. Amerika skall fortsätta kämpa mot sina fiender?! Vilka fiender? Det finns bara inre fiender att vara rädd för, hjärnspöken som skapar rädsla för den egna skuggan. När skall USA fatta att vi andra (människor som bor i andra delar av världen och pratar ett annat språk, äter annan mat och har andra kulturer) inte är farliga. Det krävs bara en dialog och ett öppet sinnelag för att mötas på halva vägen. Dialog och ödmjukhet kan man komma långt med. Avsaknad av båda två och vi ser resultatet på Gazaremsan.
Min förhoppning är att förändringen börjar hos amerikanarna själva. Nanne Bergstrand (heter han så? tränaren för Kalmar FF) sa något mycket klokt på idrottsgalan härom kvällen. En pappa rev sönder en tidningssida för att sysselsätta sonen en stund. Bilden han ville att sonen skulle sätta ihop var ett jordklot. När sonen kom tillbaka, oväntat fort, frågade pappan hur han hade gjort. Sonen svarade; När jag fick ihop människan på baksidan ordnade sig jordklotet också!
