Slutet för ett gammalt torp
Nu är det halvvägs nere. Det gamla torpet som byggdes ungefär 1880 har stått nere i backen mot havet i 120 år och blickat ut över stormar och vackra sommardagar. Det byggdes av Edvard och Malin ,eller Mali som man sa här ute. Min pappa har berättat att Mali var ute och letade vrakved för att bygga färdigt medan Edvard var på sjön och försörjde dem. Det är ett fattigmansbygge men har ändå stått pall för väder och vind så länge.
Min bror som nu äger det har våndats över beslutet att riva det och bygga nytt. Min pappa var tydligt med att det inte fanns någon möjlighet att ordna till det. Det var helt enkelt i för dåligt skick för att rädda. Nu när vi påbörjat rivningen ser vi att han hade rätt. Det är maskätet och på vissa ställen körde vi kofoten rakt igenom väggen när vi tog ur fönstren. Vi kunde också konstatera att det som vi trodde var timmer, egentligen är det som blir över när man tagit timmerstocken i mitten av trädet! Huset är alltså byggt av ändbitarna på timret. Det är ändå fantastiskt att det stått så här länge.
På sätt och vis var det skönt att pappa hann fatta beslutet åt oss innan han dog. Det hade varit näst intill omöjligt att riva det annars. Men visst känns det vemodigt att se det stå där utan fönster och dörrar. Här växte min pappa upp med sin mamma, min farmor, och sina syskon. För att få det att gå ihop, hyrde de ut bottenvåningen till sommargäster på somrarna och bodde själva på vinden. Jag kan se farmors breda bak klämmas in genom fönster ovanpå skjultaket. Det måste ha varit en ganska komisk syn. De klättrade upp på en stege och gick över skjultaket och in genom det lilla fönstret, för att inte störa sommargästerna.
Alla fönster och dörrar med beslag är urtagna och vi försöker rädda så många detaljer som går att rädda. De gamla handsmidda spikarna, märlorna och andra rostiga gjutjärnsbeslag ligger i en skål. En nedsliten tröskel och den gamla källardörren som troligen är just byggd av vrakved, samlad av Mali, står lutad mot uteduschen.
En epok är över men lite av det skall vi alla fall ha kvar och minnas det liv som levts här. Jag tror att farmor skulle vara glad över att min bror har råd att bygga ett nytt modernt hus att bo i. Hon var inte så sentimental utan mer praktisk. Hon hade varit lycklig över rinnande vatten och värme på vintern. Något som hon aldrig fick uppleva i sin livstid.
Min bror som nu äger det har våndats över beslutet att riva det och bygga nytt. Min pappa var tydligt med att det inte fanns någon möjlighet att ordna till det. Det var helt enkelt i för dåligt skick för att rädda. Nu när vi påbörjat rivningen ser vi att han hade rätt. Det är maskätet och på vissa ställen körde vi kofoten rakt igenom väggen när vi tog ur fönstren. Vi kunde också konstatera att det som vi trodde var timmer, egentligen är det som blir över när man tagit timmerstocken i mitten av trädet! Huset är alltså byggt av ändbitarna på timret. Det är ändå fantastiskt att det stått så här länge.
På sätt och vis var det skönt att pappa hann fatta beslutet åt oss innan han dog. Det hade varit näst intill omöjligt att riva det annars. Men visst känns det vemodigt att se det stå där utan fönster och dörrar. Här växte min pappa upp med sin mamma, min farmor, och sina syskon. För att få det att gå ihop, hyrde de ut bottenvåningen till sommargäster på somrarna och bodde själva på vinden. Jag kan se farmors breda bak klämmas in genom fönster ovanpå skjultaket. Det måste ha varit en ganska komisk syn. De klättrade upp på en stege och gick över skjultaket och in genom det lilla fönstret, för att inte störa sommargästerna.
Alla fönster och dörrar med beslag är urtagna och vi försöker rädda så många detaljer som går att rädda. De gamla handsmidda spikarna, märlorna och andra rostiga gjutjärnsbeslag ligger i en skål. En nedsliten tröskel och den gamla källardörren som troligen är just byggd av vrakved, samlad av Mali, står lutad mot uteduschen.
En epok är över men lite av det skall vi alla fall ha kvar och minnas det liv som levts här. Jag tror att farmor skulle vara glad över att min bror har råd att bygga ett nytt modernt hus att bo i. Hon var inte så sentimental utan mer praktisk. Hon hade varit lycklig över rinnande vatten och värme på vintern. Något som hon aldrig fick uppleva i sin livstid.
