Första dagen i fastan
Ja, så har det då startat. Frukosten består av ett glas grönsaksjuice och örtte. Man känner sig lite rastlös och tidningen fick extra mycket uppmärksamhet idag. Jag hade nästan glömt hur det är när man fastar och får så mycket tid över. Det tar faktiskt en hel del tid att planera, laga mat och äta den under en dag.
Igår tackade jag nej till en semla på den riktiga semmeldagen! Det var ju nedtrappningsdag inför fastan och jag kände att en semla inte riktigt hade passat in i planeringen. Det kändes lite fel när jag nu hållit en sådan predikan kring hur viktigt det är att följa traditionerna, men det gick inte att klämma ner en semla när jag hela dagen i övrigt ätit frukt och druckit juice och örtte.
Första dagen är alltid lite skakig, man har ju liksom inte börjat ännu och kan nästan tycka att det inte gör något om man inte sätter igång just denna dag. Samtidigt är det ju den dag man har bestämt och därför är man förhoppningsvis inställd på att genomföra det. Det är ju inte någon som har tvingat mig eller så. Inget vad eller löfte. Annars brukar också första dagen vara relativt lätt. En dag utan mat och med ganska goda drycker är ju ok. Det är imorgon och i övermorgon som den stora prövningen kommer.
Som ett ödets ironi fick jag just idag två kedjebrev som handlar om att skicka recept på mat till en person på listan. Jag beslutade snabbt att det får anstå tills jag kommit över de första dagarnas abstinens. Det kan ju vara det som stjälper den mest beslutsamma individ.
Jag tror att herrarna i familjen följer inledningen av fastan med lite blandade känslor. Igår fick de laga mat till sig själva och trots att vi idag, som alla andra dagar, är trevliga och charmiga, väntar de spänt på hur humöret kommer att påverkas de närmsta dagarna. Maken är dessutom fortfarande lite sur över våra hånfulla skratt när vi pratade om hans fasteförsök.
Kanske kan vi blidka dem båda när fjärde dagen kickar in och vi får så mycket energi och tid över att vi lagar mat och bakar kakor av bara farten? Om vi nu kommer så långt....
Igår tackade jag nej till en semla på den riktiga semmeldagen! Det var ju nedtrappningsdag inför fastan och jag kände att en semla inte riktigt hade passat in i planeringen. Det kändes lite fel när jag nu hållit en sådan predikan kring hur viktigt det är att följa traditionerna, men det gick inte att klämma ner en semla när jag hela dagen i övrigt ätit frukt och druckit juice och örtte.
Första dagen är alltid lite skakig, man har ju liksom inte börjat ännu och kan nästan tycka att det inte gör något om man inte sätter igång just denna dag. Samtidigt är det ju den dag man har bestämt och därför är man förhoppningsvis inställd på att genomföra det. Det är ju inte någon som har tvingat mig eller så. Inget vad eller löfte. Annars brukar också första dagen vara relativt lätt. En dag utan mat och med ganska goda drycker är ju ok. Det är imorgon och i övermorgon som den stora prövningen kommer.
Som ett ödets ironi fick jag just idag två kedjebrev som handlar om att skicka recept på mat till en person på listan. Jag beslutade snabbt att det får anstå tills jag kommit över de första dagarnas abstinens. Det kan ju vara det som stjälper den mest beslutsamma individ.
Jag tror att herrarna i familjen följer inledningen av fastan med lite blandade känslor. Igår fick de laga mat till sig själva och trots att vi idag, som alla andra dagar, är trevliga och charmiga, väntar de spänt på hur humöret kommer att påverkas de närmsta dagarna. Maken är dessutom fortfarande lite sur över våra hånfulla skratt när vi pratade om hans fasteförsök.
Kanske kan vi blidka dem båda när fjärde dagen kickar in och vi får så mycket energi och tid över att vi lagar mat och bakar kakor av bara farten? Om vi nu kommer så långt....
