Ahmad Heydarbeigi
Vem var Ahmad Heydarbeigi? För mig var han Amo, min mans farbror, min svärfars lillebror och en i min familj. Han var den som tog emot mig med öppna armar när vi kom till Iran första gången. Tog med min in i sitt stora bibliotek, där väggarna täcktes av böcker och tog ut en av Sven Hedins böcker översatt till persiska för att visa mig. Han påminde om min egen far som gått och lånat böcker om Iran när han fick veta att jag skulle gifta mig med en iranier. Någon som naturligt nyfiken vill veta mer om den person som står framför en.
Här i Sverige är det inte många som känner till Ahmad, men i Iran och även på andra ställen där det bor iranier, klingar hans namn välbekant. Igår morse gick han bort, efter en lång tids sjukdom och redan innan vi fått veta det, hade Voice of America och flera sidor på Internet annonserat nyheten.
Ahmad föddes i en liten by i den iranska delen av Kurdestan. Min svärfar var äldste sonen i familjen och när de blev faderlösa såg han det som sin uppgift att se till sina småsyskon. Han betalade för sin lillebrors utbildning och de stod varandra mycket nära. Ahmad blev polis och var under revolutionen en av de få polischefer som blev hyllade när Shahen hade störtats. Han såg till att hans mannar inte sköt mot demonstranter och försökte hålla våldet borta från sin stad. När han insåg vartåt regimen barkade, med ännu mer våld och förföljelse, lämnade han polisen och blev pensionerad vid 42 års ålder. Det innebar inte att han hade sin ekonomi säkrad utan han fick starta nya verksamheter. Ett tag drev han hönseri och mina barn fick följa med och plocka ägg när vi besökte dem.
Under den här perioden blev han också förföljd och fängslad av den nya makten i Iran. Dessemellan sattes han i husarrest och fick inte resa någonstans. Man trakasserade honom och hans familj oavbrutet. Tack vare Amnesty Internationals uppmärksammmande av fallet, sattes press på regimen att släppa honom, men han hölls hela tiden under uppsikt.
Man kan fråga sig varför han var så farlig för regimen? I Iran har Poesin en helt unik ställning. Våra poeter skulle gråta blod om de visste hur hyllade och ärade poeterna i Iran är. Det beror inte bara på den kärlek som finns till alla de gamla poeterna som Hafez (nyöversatt till svenska), Saadi och Khayyam. Det beror nog mest på poesins kraft som motstånd mot diktatur och förtryck. I en dikt kan man med omskrivningar säga det som inte går att säga direkt, till exempel i en tidningsartikel. En dikt kan förändra människors syn på världen och det vet de regimer som förföljer och förtrycker.
Jag hade ofta svårt att förstå Amos dikter. De innehöll så många bottnar och oftast kände jag inte till det som var själva förutsättningen för att förstå, som gamla legender och dikter eller aktuella händelser i Iran. För tusentals eller kanske miljontals människor gick dikterna rakt in i hjärtat. Vid poesiaftnar sitter gamla som unga och lyssnar till orden som han skrev ner i sitt arbetsrum med alla hyllmeter med böcker omkring sig.
Ahmad Heydarbeigi kommer att leva kvar i mångas hjärtan genom sina dikter. Jag kommer alltid att minnas honom som vår varmhjärtade och nyfikne Amo. En av alla våra släktingar i Iran, som trots att de bor långt borta aldrig är långt borta i våra tankar och hjärtan.
Här i Sverige är det inte många som känner till Ahmad, men i Iran och även på andra ställen där det bor iranier, klingar hans namn välbekant. Igår morse gick han bort, efter en lång tids sjukdom och redan innan vi fått veta det, hade Voice of America och flera sidor på Internet annonserat nyheten.
Ahmad föddes i en liten by i den iranska delen av Kurdestan. Min svärfar var äldste sonen i familjen och när de blev faderlösa såg han det som sin uppgift att se till sina småsyskon. Han betalade för sin lillebrors utbildning och de stod varandra mycket nära. Ahmad blev polis och var under revolutionen en av de få polischefer som blev hyllade när Shahen hade störtats. Han såg till att hans mannar inte sköt mot demonstranter och försökte hålla våldet borta från sin stad. När han insåg vartåt regimen barkade, med ännu mer våld och förföljelse, lämnade han polisen och blev pensionerad vid 42 års ålder. Det innebar inte att han hade sin ekonomi säkrad utan han fick starta nya verksamheter. Ett tag drev han hönseri och mina barn fick följa med och plocka ägg när vi besökte dem.
Under den här perioden blev han också förföljd och fängslad av den nya makten i Iran. Dessemellan sattes han i husarrest och fick inte resa någonstans. Man trakasserade honom och hans familj oavbrutet. Tack vare Amnesty Internationals uppmärksammmande av fallet, sattes press på regimen att släppa honom, men han hölls hela tiden under uppsikt.
Man kan fråga sig varför han var så farlig för regimen? I Iran har Poesin en helt unik ställning. Våra poeter skulle gråta blod om de visste hur hyllade och ärade poeterna i Iran är. Det beror inte bara på den kärlek som finns till alla de gamla poeterna som Hafez (nyöversatt till svenska), Saadi och Khayyam. Det beror nog mest på poesins kraft som motstånd mot diktatur och förtryck. I en dikt kan man med omskrivningar säga det som inte går att säga direkt, till exempel i en tidningsartikel. En dikt kan förändra människors syn på världen och det vet de regimer som förföljer och förtrycker.
Jag hade ofta svårt att förstå Amos dikter. De innehöll så många bottnar och oftast kände jag inte till det som var själva förutsättningen för att förstå, som gamla legender och dikter eller aktuella händelser i Iran. För tusentals eller kanske miljontals människor gick dikterna rakt in i hjärtat. Vid poesiaftnar sitter gamla som unga och lyssnar till orden som han skrev ner i sitt arbetsrum med alla hyllmeter med böcker omkring sig.
Ahmad Heydarbeigi kommer att leva kvar i mångas hjärtan genom sina dikter. Jag kommer alltid att minnas honom som vår varmhjärtade och nyfikne Amo. En av alla våra släktingar i Iran, som trots att de bor långt borta aldrig är långt borta i våra tankar och hjärtan.
